Fina blogoliner! Hoppas ni har haft en riktigt härlig fredag och lördag. Min fredagskväll var awesome måste jag säga, det vankades nämligen tjejmiddag hos en av mina bästa vänner.
Det blev dock inte så mycket vintrattande (som ju annars är något av en obligatorisk ingrediens i en tjejmiddag), för två av gästerna var preggofierade och den tredje körde bil. Jag trattade på rätt bra för mig själv dock, medan de andra suttade på alkoholfri öl.
ÄLSKAR att det fanns kul alkoholfria alternativ till preggosarna. Minns själv hur trist det kunde kännas att sörpla bubbelvatten på middagar. Det är faktiskt inte så rackarns festligt. Och nu finns det ju hur mycket skojiga alternativ som helst på systemet, så det finns ingen ursäkt att inte bjussa även gravidisarna på nåt extra gott att dricka till maten.
Till middag blev det hemgjord pizza. Sjukt jäkla smarrigt. Och enkelt att ratta ihop – den perfekta bjudmaten faktiskt!
Det blev en hel del barnprat, då två girlies som sagt väntar sina första bebisar, och vi andra har barn. Jag kände igen mig så himla mycket i det som de två preggosarna går igenom just nu; hur nyfiken man var på minipersonen därinne, och jag mindes hur märkligt det kändes att veta att man har ett två decimeter långt barn i magen. I MAGEN! Det är ju helt sjukt egentligen, att hela den här gravid/bygga-bebis-inuti-sig-själv-grejen faktiskt funkar.
Men nåt jag inte riktigt kunde släppa medan vi pratade om just såna här saker, var tanken om tid som hela tiden fladdrade runt i mitt huvud. Eller, bristen på tid rättare sagt. Som jag har nu, men som jag inte riktigt kunde ana för ett drygt år sen.
För just den här grejen att tiden bara slukas hela tiden när man fått barn, är nåt som jag nog inte var riktigt beredd på. I och med att det ständigt är nåt som ska rattas (det ska lekas/kläs på/ätas/sövas/lekas igen/ätas igen/badas/lekas) så är det som att tiden sugs in i ett svart hål, för att aldrig mera återvända. Typ så känns det, tycker jag.
Det märks kanske extra mycket just nu, för jag känner lite stress över det här med att vi ska flytta. Jag vill gärna rensa, hinna packa ordentligt, styra flyttstäd och allt annat som ska meckas med. Samtidigt som det ska ordnas två utlandsresor med allt vad det innebär, det ska jobbas och donasågrejasåfixas. Men jag hinner…typ ingenting. Känns det i alla fall som.
Tiden då man kunde ägna sju timmar på raken åt att gå igenom allt skräp på vinden och effektivt röja/packa/dona är ju helt klart förbi. Det längsta jag kan fixa med något över huvudtaget ostört är en dryg timme när Iggy sover. Om jag inte är på jobbet, såklart. Eller sitter uppe på natten.
Så jag förstår typ inte hur det här packandet/rensandet/donandet ska gå till den här gången. Vi har ju önskat att grodan ska få förisplats i mars, och i dag började jag nästan dagdrömma om att få gå loss på vinden medan grodan är i tryggt förvar på förskolan. Jag tror typ att det får bli så – vi får passa på när han är där helt enkelt. Eller? Hur GÖR folk?
Hursom – såna här tankar satt jag och närde medan vi pratade barn och bebisar på middagen. Typ ”shitoberto – ta vara på all tid ni har nu, innan duon blir en trio. Ligg på soffan en hel dag och ät choklad och kolla igenom alla säsonger av GIRLS – på raken. Rensa garderoben. Ta sovmorgon fram till lunch.”. Jag sa dem inte högt, men de susade omkring inne i huvudet på mig.
För grejen är att det är ingen idé alls att säga sånt här. Det är typ som att säga ”shitoberto – ta vara på dina händer, de är sjukt bra att ha ska du veta”. Det GÅR ju liksom inte att till fullo uppskatta sina flinka händer (som såklart är strålande att vara begåvad med) – när man har dem. Man måste typ….bli av med dem för att inse hur rackarns fiffiga de var att ha. Typ.
Nu blir jag långrandig märker jag, men ni fattar poängen. Att min tid sugs in i ett svart hål för tillfället är nåt som jag kan tycka är rätt frustrerande ibland. Själva orsaken till detta fenomen tycker jag inte är frustrerande, tvärtom är jag väldigt förtjust i såväl tidstjuven ifråga och de aktiviteter som gör att tiden just tjuvas. Men resultatet är inte lika härligt. Förstår ni vad jag menar?
Jag undrar om det alltid kommer vara såhär från och med nu. Eller frigörs mer tid så småningom? Min svägis (vars barn är ett halvår äldre än grodan) säger att hon tycker att hon har mycket mer tid nu – för att hennes barn är mer självgående och kan roa sig själv på ett helt annat sätt än för några månader sen. Låter betryggande tycker jag. Kanske ska pusha flytten fyra månader fram i tiden? He he.
Hursomhelst, att helt ostört få pyssla med något så länge man vill – är de dagarna förbi för alltid?
