Fina blogoliner! Hoppas ni har haft en riktigt härlig fredag och lördag. Min fredagskväll var awesome måste jag säga, det vankades nämligen tjejmiddag hos en av mina bästa vänner.
Det blev dock inte så mycket vintrattande (som ju annars är något av en obligatorisk ingrediens i en tjejmiddag), för två av gästerna var preggofierade och den tredje körde bil. Jag trattade på rätt bra för mig själv dock, medan de andra suttade på alkoholfri öl.
ÄLSKAR att det fanns kul alkoholfria alternativ till preggosarna. Minns själv hur trist det kunde kännas att sörpla bubbelvatten på middagar. Det är faktiskt inte så rackarns festligt. Och nu finns det ju hur mycket skojiga alternativ som helst på systemet, så det finns ingen ursäkt att inte bjussa även gravidisarna på nåt extra gott att dricka till maten.
Till middag blev det hemgjord pizza. Sjukt jäkla smarrigt. Och enkelt att ratta ihop – den perfekta bjudmaten faktiskt!
Det blev en hel del barnprat, då två girlies som sagt väntar sina första bebisar, och vi andra har barn. Jag kände igen mig så himla mycket i det som de två preggosarna går igenom just nu; hur nyfiken man var på minipersonen därinne, och jag mindes hur märkligt det kändes att veta att man har ett två decimeter långt barn i magen. I MAGEN! Det är ju helt sjukt egentligen, att hela den här gravid/bygga-bebis-inuti-sig-själv-grejen faktiskt funkar.
Men nåt jag inte riktigt kunde släppa medan vi pratade om just såna här saker, var tanken om tid som hela tiden fladdrade runt i mitt huvud. Eller, bristen på tid rättare sagt. Som jag har nu, men som jag inte riktigt kunde ana för ett drygt år sen.
För just den här grejen att tiden bara slukas hela tiden när man fått barn, är nåt som jag nog inte var riktigt beredd på. I och med att det ständigt är nåt som ska rattas (det ska lekas/kläs på/ätas/sövas/lekas igen/ätas igen/badas/lekas) så är det som att tiden sugs in i ett svart hål, för att aldrig mera återvända. Typ så känns det, tycker jag.
Det märks kanske extra mycket just nu, för jag känner lite stress över det här med att vi ska flytta. Jag vill gärna rensa, hinna packa ordentligt, styra flyttstäd och allt annat som ska meckas med. Samtidigt som det ska ordnas två utlandsresor med allt vad det innebär, det ska jobbas och donasågrejasåfixas. Men jag hinner…typ ingenting. Känns det i alla fall som.
Tiden då man kunde ägna sju timmar på raken åt att gå igenom allt skräp på vinden och effektivt röja/packa/dona är ju helt klart förbi. Det längsta jag kan fixa med något över huvudtaget ostört är en dryg timme när Iggy sover. Om jag inte är på jobbet, såklart. Eller sitter uppe på natten.
Så jag förstår typ inte hur det här packandet/rensandet/donandet ska gå till den här gången. Vi har ju önskat att grodan ska få förisplats i mars, och i dag började jag nästan dagdrömma om att få gå loss på vinden medan grodan är i tryggt förvar på förskolan. Jag tror typ att det får bli så – vi får passa på när han är där helt enkelt. Eller? Hur GÖR folk?
Hursom – såna här tankar satt jag och närde medan vi pratade barn och bebisar på middagen. Typ ”shitoberto – ta vara på all tid ni har nu, innan duon blir en trio. Ligg på soffan en hel dag och ät choklad och kolla igenom alla säsonger av GIRLS – på raken. Rensa garderoben. Ta sovmorgon fram till lunch.”. Jag sa dem inte högt, men de susade omkring inne i huvudet på mig.
För grejen är att det är ingen idé alls att säga sånt här. Det är typ som att säga ”shitoberto – ta vara på dina händer, de är sjukt bra att ha ska du veta”. Det GÅR ju liksom inte att till fullo uppskatta sina flinka händer (som såklart är strålande att vara begåvad med) – när man har dem. Man måste typ….bli av med dem för att inse hur rackarns fiffiga de var att ha. Typ.
Nu blir jag långrandig märker jag, men ni fattar poängen. Att min tid sugs in i ett svart hål för tillfället är nåt som jag kan tycka är rätt frustrerande ibland. Själva orsaken till detta fenomen tycker jag inte är frustrerande, tvärtom är jag väldigt förtjust i såväl tidstjuven ifråga och de aktiviteter som gör att tiden just tjuvas. Men resultatet är inte lika härligt. Förstår ni vad jag menar?
Jag undrar om det alltid kommer vara såhär från och med nu. Eller frigörs mer tid så småningom? Min svägis (vars barn är ett halvår äldre än grodan) säger att hon tycker att hon har mycket mer tid nu – för att hennes barn är mer självgående och kan roa sig själv på ett helt annat sätt än för några månader sen. Låter betryggande tycker jag. Kanske ska pusha flytten fyra månader fram i tiden? He he.
Hursomhelst, att helt ostört få pyssla med något så länge man vill – är de dagarna förbi för alltid?
Förstår värdigt väl. Vi brukar känna att livet går i racerfart och att barnlösa familj och vänner kanske inte alltid inser hur trötta eller stressade vi varit. Men, man vänjer sig, får mer tålamod och slutar nästan sakna när livet var tomt och banalt. Man behöver nog lite andrum ibland för att inte ångra barnet men jag tycker att det blivit enklare med tiden. Att stå inför en flytt med barn är hemskt. Ni kommer fixa det. Vi ska snart flytta för andra gången. Det behöver inte sorteras noga. Kommer bli fantastiskt med eget rum till iggy.
Oj! Jag är inte så knusslig märker jag, på gott och ont kanske. Tänkte inte ens tanken om dagis=jobb som blev en het potatis bland kommentarerna här. Kan förstås förstå inputen men å andra sidan tänker jag att en kan se det ur ett större perspektiv också. Om en familj hamnar i en sits som de tycker är svår att lösa med kids, så tycker jag att det spelar nada roll om dem vid detta tillfälle väljer att fixa sånt (som stressar) medan ungen är på dagis och sedan jobbar av några timmar en annan gång. Jag tycker att friska föräldrar med lite space och valmöjlighet är bättre än sönderstressade föräldrar som trixar för att få ihop allt inom en strikt ram. Men vad vet jag? Kanske är jag ”för” liberal och godtrogen men jag tror faktiskt att hela samhället skulle tjäna på att ge lite mer och pekpinna/styra lite mindre. Dessa skattepengar betalar jag gladerligen om de får mänskor att MÅ BÄTTRE! Tänker också att det känns som att en bakar in att dagis skulle vara dåligt för barnet (och det får en tycka), kanske är det så att både barnet och föräldrarna faktiskt skulle må bättre av att vara på olika ställen när det ska rensas på en vind (med ev farliga grejer)?
Hur som helst. Det jag skulle fråga off this topic var en fundring som jag hade för lääääänge sen. Nämligen appidé funderingen.. Jag har nämligen ett par som jag tror på men hur gör en sen? Jag har sett att det finns företag som livnär sig på att vara typ bollblank och validera appidé (och tar en slant för det). Är det klokt att börja så?
Ps vi löser vår flytt med att jag och Z har hållit oss borta en gång = pappa J får packtid. Jag och Z kommer att flytta en vecka innan den faktiska flytten = megamycket packtid för pappis. Hade vi haft päron närmare hade vi nog förenat nytta med nöje och haft bebis där. Men det är hur vi lyckats lösa det under våra omständigheter!
Nei,nei,nei,hva er det med det svenske førskolesystemet? Man betaler for en tjenst, en førskoleplass,og da skal vel foreldrene få lov å gjøre hva sjuttom dom vil! Helt sprøtt at andre skal kunne bestemme hva man skal gjøre. Detaljstyring av andres liv. Jeg blir helt matt. Og at folket godtar dette? Skjønner ingenting. Og hva med dem som velger å være hjemmeværende,er det ok at de ikke skal ha mulighet for dagisplass før barnet er 3 år? Det er jo en tjenst man betaler for.
Man får försöka släppa lite på tyglarna med barnet också, de kan ju pyssla på själva om man vänjer dem vid det. Man ska inte behöva aktivera själv hela tiden! Då kan man ju få små stunder där man effektivt kan röja, rensa, fixa. Eller så delar man på sig, pappa tar barnet och går ut ett par timmar och tvärtom. Alternativt låt barnet sova över hos någon som denne känner sig trygg med och fixa på hemma under denna tid. Då kan man ju få till nästan två dagar (en övernattning) med plock! Det är ett evigt pusslande med tiden 🙂
Jag tror det handlar om prioritering. Man kan inte göra allt och allting på samma gång. Ta en sak i taget och lägg upp hur ni vill göra.
Alla har ju varit med om stunder då man ska hinna göra något till en viss tid men känt att man inte kommer hinna men i slut änden så löser det sig alltid ändå.
Det kommer gå kanon ska du se!
Kramar
Håller med tidigare kommentarer, förskolan är till för att föräldrar ska kunna arbeta, studera eller söka arbete, inte ha egen-tid! Det är tom så att barn under 3år inte har rätt att vara på förskola om ngn av föräldrarna är ledig. Så här är det på grund av att skattebetalare och staten går in och betalar en del av förskoleavgiften och vill inte vara med och betala för att du ska rensa vinden i lugn och ro. Behöver väl inte vara svårare än att en av er rensar och den andre är med Iggy, eller varför inte ta hjälp av den barnvakt ni redan har?
”Så jag förstår typ inte hur det här packandet/rensandet/donandet ska gå till den här gången. Vi har ju önskat att grodan ska få förisplats i mars, och i dag började jag nästan dagdrömma om att få gå loss på vinden medan grodan är i tryggt förvar på förskolan. Jag tror typ att det får bli så – vi får passa på när han är där helt enkelt. Eller? Hur GÖR folk?”
Ja, du kan ju rensa på helgen medans Niklas passar Iggy eller tvärtom? Eller när nån av era släktingar är barnvakt? Ser inte riktigt vad det svåra i detta är.
Håller med om dagiset, inte ok att lämna barn på dagis för att hinna packa eller städa eller rensa…. kanske är svårt att förstå när man frilansar eller jobbar sådär fritt och så men dagis är faktiskt till för föräldrar som jobbar.
Det kommer bli bättre med tid när er son blir äldre, vår är 7 år och han kan sitta och spela tvspel en timme, leka hos en kompis, titta på film själv medan jag kan fixa med tvätt och sådana tråkigheter- men det kunde jag ju absolut inte när han var yngre, endast så som du skriver när han sov. Sedan tror jag att om barnet har syskon så underhåller dem varandra, tänker på min egen barndom- jag och mitt syskon lekte för oss själva i timmar!
SÅ ja, det kommer bli mer tid med I’s ålder! 🙂
Fast nej. Förskola/dagis får barn vara på för att föräldrarna jobbar, inte för att de ska hinna rensa vinden/fika/tvätta/sörpla kaffe. Jag anser INTE att skattebetalarna ska betala för att man ska få gjort något utan barn, då får en faktiskt be en släkting, vän eller hyra in annan barnvakt. Utsäkta om det låter hårt men jag tycker verkligen inte att det är okej…
Känner igen mig läskigt väl! För mig är det där nästan lite ångest…
Min son som är fem år roar sig såklart en del själv, men den där oändliga tiden finns ju inte. En gång i somras var han och hans pappa bortresta i tre dagar medan jag var hemma i stan. Istället för att göra allt det där jag hade längtat efter i flera år (sortera källaren, kolla på tre filmer på raken, äta fil till middag), så blev jag alldeles handlingsförlamad och fick ingenting vettigt gjort.
Känner många som mirakulöst lyckas rensa vinden och renovera hus MED barn, men jag fattar faltiskt inte hur de gör…! 🙁
Hade lust att ge liknande råd åt min gravida kompis men då vips hör man till kategorin truga på halvdåliga råd som ingen ändå vill lyssna på. Men tänk så mycket klokare man är nu 1 år senare. 😉 och tröttare,lyckligare,kärare och allt möjligt.
Hej☺️
Vår lilla dotter (första barnet)Clara är 1 månad idag lördag. Jag är precis nybörjare på detta men tycker att all tid går åt att amma och byta blöja och så klart massa gos. Ska bli spännande att se hur det blir framöver, spännande att följa utvecklingen på Clara och se även hur man själv utvecklas med tiden.
Gillar detta inlägg! Håller helt med!!!