Vanja Wikström

Blev ledsen för nÃ¥gra dagar sen när jag läste att Knavis mÃ¥dde dÃ¥ligt. Vi smÃ¥känner ju varandra litegrann, och hon är en sÃ¥n där superduperduktig tjej som gör tusen saker, driver eget och rattar sin snart ettÃ¥rige son – allt med den äran.

Men nu har det blivit för mycket, tempot blev ohÃ¥llbart och hon…ja, jag ska inte försöka mig pÃ¥ att försöka beskriva hur hon mÃ¥r, det gör hon allra bäst själv. Läs hennes inlägg här!

Nu är hon en toksmart tjej som inser att det här är kroppens sätt att säga ifrån, och hon tar detta på allvar. Fokuserar på det som är viktigt i livet, viktigt på riktigt. Jag vet att hon hanterar detta på allra bästa sätt, och tycker att hon är fantastisk som berättar hur läget är. Med tanke på hur mycket respons det gett på hennes blogg, så är det många som känner igen sig. Obehagligt många. Det är faktiskt skrämmande hur många som mår dåligt.

Och det är sÃ¥ trÃ¥kigt att det ska vara sÃ¥. Men även om mänskor mÃ¥tt dÃ¥ligt i alla tider, sÃ¥ känns det som om det skett en ökning nu. Jag kan tänka mig att en förklaring är alla dessa MÖJLIGHETER som finns, överallt. Möjligheter är sÃ¥klart nÃ¥gonting positivt, men i vÃ¥r moderna värld finns det sÃ¥ mÃ¥nga att det nästan blir…för mycket.

Att som mänska (ung som äldre) inte känna sig pressad och stressad av alla dessa MÖJLIGHETER tror jag nästan är omöjligt. Det finns liksom inga ursäkter att inte LYCKAS (på alla plan!), med alla dessa MÖJLIGHETER inom räckhåll.

Vill du bli rockstjärna finns det ett specialgymnasium för det, vill du bli florist finns det en skola för det, vill du bli fotbollspelare finns det en utbildning för det. Vilket är lovely sÃ¥klart, men ocksÃ¥ stressande – just för att drömmar inte längre bara behöver förbli drömmar.

Jag har ocksÃ¥ trillat dit – stressatpressatstressat för att hinna ta vara pÃ¥ alla MÖJLIGHETER. Jag vill driva företag (jag vill driva FLERA företag!), jag vill blogga, jag vill Instagramma, jag vill YouTuba, jag vill hinna svara pÃ¥ alla fina kommentarer jag fÃ¥r, besvara alla fantastiska mail som skickas till mig, jag vill resa, jag vill vara världens bästa mamma, jag vill hinna intressera mig för ytligheter, jag vill läsa, jag vill vara en rolig vän, en bra chef, en härlig livskamrat, en engagerad familjemedlem, jag vill hinna ta vara pÃ¥ alla skojigheter som just nu verkar slinka in pÃ¥ min livsstig, jag vill jag vill JAG VILL…inte missa en endaste en av alla dessa MÖJLIGHETER!

Och det är väl precis just sånt här som gör att det är lätt att bara KÖÖÖÖRA, tills man en dag helt enkelt har kört slut på sig själv. Jag får rätt ofta höra från såväl vänner, som familj som från mina lovely glammisar att jag måste Ta Det Lugnare. Tagga Ner. Akta Mig För Den Berömda Väggen. Till och med ni blogoliner är på mig ibland (*host host* Karin *host*).

För tydligen smyger den sig pÃ¥ en pÃ¥ ett särdeles fult sätt, utan förvarning. En dag vaknar man och dÃ¥ har man redan kraschat in i den, med huvudet före. Den kommer som en obehaglig baksmälla – när det redan är för sent. Spriten är redan drucken, liksom. Nu gäller det bara att hantera sviterna av skadan.

Att tänka sÃ¥na tankar skrämmer skiten ur mig. För mig som älskar att göragöraGÖRA känns det som ett öde värre än döden att…inte KUNNA göra. För det är ju sÃ¥ det blir – kroppen och psyket strejkar, just för att man inte SKA kunna göra nÃ¥t. Som ett försvar, en självbevarelsedrift.

Men ändå kör jag på. Jag vet att jag rattar för mycket saker periodvis, men tänker såklart att Det Händer Inte Mig. Idiotiskt, jag vet. Särskilt eftersom jag har mänskor i min absoluta närhet som både nosat och även totalkraschat in i den där väggen. Jag VET hur fruktansvärt det är, och att det för vissa aldrig blir bra igen.

Därför blev jag kanske lite extra berörd av Knavis inlägg. Vi är lite lika varandra, hon och jag. Och om HON kan känna att hon är vid väggen å nosar, då kan jag helt plötsligt relatera. Jag blev uppriktigt rädd när jag läste vad hon skrev. Just för att den där väggen då blev lite mer På Riktigt, i min värld.

Nu verkar det som att hon mÃ¥r bättre (tack Ã¥ lov – love you Knavis!), men mitt obehag sitter kvar. Vilket är…bra. Jag har fÃ¥tt ett skrämskott, och det är nyttigt. För jag kan inte heller hÃ¥lla pÃ¥ och ratta en triljon grejer konstant. Man är ju bara mänska liksom.

Okej – dags för en uppdatering pÃ¥ förisfronten! Sen i mÃ¥ndags har vi lämnat grodan 9.30, och sen hämtat runt 15. Han har ätit själv, sovit själv och det har gÃ¥tt TOKBRA! Woop woop! SÃ¥ det känns faktiskt som att förisinskolningen nu är…dare I say it? Avklarad!

Det är en liten ledsen min när vi lämnar honom, men den försvinner rätt omgående får vi höra från personalen. Sen har han riktigt skoj tills dess att vi hämtar, och de gångerna jag har hämtat har han typ inte velat gå hem. Man märker på honom att han tycker det är skitkul att vara där, och att han älskar personalen.

AlltsÃ¥, denna personal… Har ju sagt det hundra gÃ¥nger förut men mÃ¥ste nog säga det igen – de är bara för jäkla BRA! De fÃ¥r sÃ¥väl mig som Iggy att känna oss trygga, och när han fÃ¥r syn pÃ¥ dem pÃ¥ morgonen sÃ¥ är det stora skrattgropsleendet som bränns av.

De har koll på minsta grej som kidsen gör och tolkar deras beteende perfekt. Och bara en sån sak som att IGGY ÄTER SJÄLV! Så sjukt impad! Han ser ut som en sophög när han kommer hem (mat ÖVERALLT), men han ÄTER SJÄLV! Så jäkla coolt.

Och i gÃ¥r när jag skulle lämna honom sÃ¥ undrade en pedagog om inte Iggy hade nÃ¥gon mössa. ”Jo dÃ¥”, sa jag. ”Men det är ingen idé, för han sliter av sig den direkt.” Hon ville dock ändÃ¥ testa, och sa att barnen kan vara pÃ¥ ett sätt hemma, och pÃ¥ ett annat sätt pÃ¥ föris. Och jovisst – ungen hade haft sin mössa pÃ¥ sig HELA tiden när de var ute, utan att ens göra anstymmelse till försök att dra av den. Föris är f*cking magiskt alltsÃ¥. Bästa bästa ever!

Vi märker en rätt ordentlig skillnad pÃ¥ Iggy även hemma. Han är gladare, mer kreativ med sina leksaker och allmänt lite mer ”framÃ¥t”, typ. Om ni förstÃ¥r? Det känns i hela kroppen att föris verkligen är sjukt bra för honom, tror att han stormtrivs.

Personalen har förberett oss på att det kan komma bakslag, så vi får se om det fortsätter såhär. Oavsett är det så himla skönt att vi har hamnat på ett ställe som känns 100% BRA. Jag är inte orolig för någonting över huvud taget när jag släppt av Iggy på föris. Jag känner så starkt att han blir så enormt väl omhändertagen, att han har KUL och att han lär sig nya saker hela tiden. Så sjukt tacksam!

Jag är fortfarande till viss del knockad av denna satans förisbacill (hostar lungorna ur mig dag som natt), så jag jobbar hemifrån ett par dagar. Det som är himla fiffigt med det (förutom LUGNET och den LJUVA ENSAMHETEN) är att man kan experimentera lite på lunchfronten.

Har länge varit sugen på att köra smoothies som alternativ till frukost/lunch, och i dag hände det! En sån här skön gröning slank ner när det var lunchdags! Så sjukt smarrig!

Grön smoothie / Recept för 1 person

2 dl mandelmjölk

1/2 avocado

1/2 banan

1/2 grönt äpple

En liten bit skalad ingefära

1 rått ägg

1 tsk spirulinapulver

1 msk honung

Tjoffa ner alla ingredienser i en mixer (jag använder en Nutribullet, så sjukt smidig!) och mixa tills dess att smoothien har en jämn färg och konsistens.

Häll upp i nÃ¥nting som är härligt att dricka ur och voilà – du har en toknyttig och supersmarrig smoothie! (Jag sprang faktiskt och köpte denna glasburk enkom för att dricka smoothies ur – den inspirerar tycker jag, och dÃ¥ är det roligare att engagera sig i smoothie-görandet liksom.)

Älskade den här smoothielunchen och kommer garanterat göra den igen! Sugröret var dock mera bloggsnyggt än gott att dricka ur. Det var lite lurigt att suga ur ett papp-sugrör tyckte jag. Kommer köra på en plastvariant nästa gång. Inte lika fint, men då slipper den smarriga smoothien få en bismak av papper.

Hursom, try it – you´ll like it!