Vanja Wikström

Men hörrni! Jag vill typ inleda det här inlägget med att strössla med den där ap-emojin som håller händerna för ögonen, ni vet? Lite så känns det. Överrumplad av KÄRLEK, tack för det! TACK för alla otroligt fina kommentarer, TACK för att ni förstår varför det är svårt att skriva om alltalltallt, TACK för att ni uppskattar det jag faktiskt väljer att skriva om och TACK för att ni gjort mig trygg i att det samhällsengagemang jag så gärna vill tro går fram, faktiskt GÅR fram. I love you!

Och en sak till. SHIIIT vad ni är välartikulerade! Och nyanserade. Och förstående. Och tillåtande. Och öppna. Jag har ju alltid misstänkt att jag har världens bästa bloggläsare, men nu VET jag det liksom. Ni e bäst, ingen protest!

För ett tag sen fick jag den här kommentaren på det här inlägget, som dels gjorde mig lite ledsen men som också var bra eftersom den fick mig att fundera:

Hej Vanja! Nu har jag följt din blogg ett tag, hittade dig genom gravid vecka för vecka, vi var gravida samtidigt och har jämngamla småttingar hemma! Jag tycker om din blogg, den är uppfriskande och trevlig, man blir på gott humör och inspirerad. Men jag saknar lite samhällsengagemang faktiskt. Nu känner jag att bla Bla köpa klocka hit, och skor för tio tusen dit och det konsumeras hit och det konsumeras dit. Hur tänker du kring flyktingkrisen och har du agerat på något sätt?

Min första reaktion var att känna mig lite ledsen och sÃ¥rad. För även om jag inte har skrivit om flyktingkrisen sÃ¥ hoppades jag att mitt samhällsengagemang ändÃ¥ skulle ha märkts i bloggen. Mina hjärtefrÃ¥gor är rätten till planerat kejsarsnitt, feminism och entreprenörskap/att VÅGA – alla tre (enligt mig) otroligt viktiga samhällsfrÃ¥gor som jag pÃ¥ olika sätt försöker belysa i mina kanaler sÃ¥ ofta jag kan.

Att jag sen inte kommenterar andra typer av händelser (som flyktingkrisen) beror kanske framförallt på att den här bloggen liksom aldrig varit en plats för sånt, eftersom jag fokuserat på annat. Om jag hade det där 48-timmarsdygnet som jag eftersökt så länge nu kanske jag skulle hinna med att även skriva om aktuella nyhetshändelser och mina tankar kring dem. Men eftersom tiden inte finns har jag koncentrerat mig på det som jag känner att jag gör bäst. Det vill säga att peppa, att inspirera och att belysa de utvalda frågor som jag är engagerad i.

Jag har inte haft en tanke på att skriva om just flyktingkrisen, eftersom det för mig är så självklart att det är en massiv tragedi, och lika självklart att vi alla hjälps åt så gott vi kan, på de sätt vi kan. Nåt som världen ju faktiskt visat prov på den senaste tiden. Men! Givetvis är det idiotiskt av mig att inte ha använt mina kanaler till att uppmana folk att hjälpa, för det är ju faktiskt ett av de sätt som just JAG kan bidra. Kanske kan jag genom att publicera detta göra att några extra välbehövda kronor rullar in till de organisationer som jobbar för att hjälpa människorna på flykt:

Sms:a FLYKT till nummer 72 900 för att skänka 100 kronor. 
Sms:a FLYKT50 till nummer 72 900 för att skänka 50 kronor. 
Sms:a FLYKT200 till nummer 72 900 för att skänka 200 kronor. 
Sms:a FLYKT300 till nummer 72 900 för att skänka 300 kronor. 

Jag har givetvis bidragit, och pengarna går till Unicef, UNHCR, Läkare Utan Gränser, Röda Korset och Rädda Barnen. Skicka ett sms ni med, tar fem sekunder och kan betyda skillnaden mellan liv och död för en annan mänska!

Så på ett sätt är jag glad att den där kommentaren trillade in, för den fick mig att plita ner ovan rader. Tänk om de kan göra skillnad? Ledsen att jag inte tänkt på detta innan, men som jag sa känns vissa saker liksom för självklara, man tycker inte att någon ska behöva uppmana eller påminna om sånt här. Men givetvis behövs det, och det är jag glad att jag insett.

Däremot gnager det lite i mig, det där med ”brist pÃ¥ samhällsengagemang”. Om det är en mer politiskt engagerad blogg man är sugen pÃ¥, sÃ¥ kommer jag nog tyvärr aldrig vara den som levererar bäst pÃ¥ den fronten. DÃ¥ finns en massa andra superbraiga mänskor som gör det strÃ¥lande. Tycker till exempel att alla borde kika in hos min superkloka cyberkompis Elisabeth Lindroth, som gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng lyckas fÃ¥ till otroligt tänkvärda inlägg (som detta till exempel, eller det här). Tipsa gärna om fler stjärnor i kommentarsfältet!

Jag är ju en sån där som helst vill att alla ska vara glada och nöjda hela tiden, och det kryper av obehag i mig om jag gör någon besviken. Som jag ju nämnt i podden är detta helt klart ett resultat av att jag blev mobbad som liten; är inte alla omkring mig nöjda med det jag gör mår jag dååååligt. Så nu mår jag lite dåååååligt över att:

1) El bloggo inte är perfekt pga av avsaknad av samhällsengagemang (ni hör ju själva, orimliga krav kan vara min specialitet ibland)

2) Det samhällsengagemang som jag trodde var tydligt inte märks (i alla fall inte tillräckligt)

Och jag VET att jag inte alltid kan göra alla nöjda, det är omöjligt. Och hade nÃ¥gon kritiserat mig för att lägga upp för fÃ¥ outfitbilder, eller ge dÃ¥liga glasstips, eller nÃ¥t annat som jag inte bryr mig sÃ¥ himla mycket om, sÃ¥ hade jag….inte brytt mig sÃ¥ himla mycket om det helt enkelt. Men just det här med SAMHÄLLSENGAGEMANG gör lite ont. För jag tycker ju att jag ÄR samhällsengagerad i allra högsta grad, och att jag försöker visa det pÃ¥ olika sätt här i bloggen. Genom att peppa och inspirera (hoppas jag) framförallt brudar till att GÖRA VÅGA KRÄVA SIN RÄTT osv.

Kanske är det så att mitt engagemang KÄNNS mer än det SYNS, då en hel del av det görs utom syn- och läshåll för er blogoliner. Jag får ju enormt mycket mail, med lika enormt fina/sorgliga/peppiga/deppiga stories. De handlar om relationer, ohållbara livssituationer, kämpiga arbetsprylar, entreprenörskap, depression, självskadebeteende med mera. Jag är SÅ glad att jag får dessa mail, de är i många fall oerhört utlämnande och personliga. En YNNEST att få motta och läsa, och jag blir så STOLT och så BERÖRD att ni skickar dem till just mig. Att ni vill dela era tankar och liv med just mig.

Detta gör ju att jag givetvis vill svara pÃ¥ alla dessa mail, och det gör jag ocksÃ¥. Ibland tar det väldigt lÃ¥ng tid (ni som mailat mig och inte fÃ¥tt svar än – ge inte upp! Det kommer!), eftersom jag gör det när jag hinner, och ni vet ju hur lite tid jag har. Men alla som mailar fÃ¥r svar till slut, och jag försöker verkligen engagera mig i dessa svar, och inte bara skriva nÃ¥t snabbt för att liksom ”klara av” det. Nej, jag vill ju försöka ge nÃ¥t tillbaka till de här mänskorna som delat sÃ¥ privata saker med mig. Dessa mail är en stor del av mitt samhällsengagemang, men de vet ni ju kanske inte riktigt om. Och jag mÃ¥ste erkänna att det känns lite löjligt nu att jag prompt mÃ¥ste berätta om dem för er, sÃ¥ att ni ska FÖRSTÅÅÅÅ att jag ÄR SAMHÄLLSENGAGERAAAAD ha ha. FÃ¥r skylla pÃ¥ den där tioÃ¥ringen som blev kallad för fetmadvärg och utelÃ¥st frÃ¥n skolan varenda dag, som bara ville att alla liksom skulle GILLA HENNE. Är ni med?

Oj, nu blev det här inlägget både längre, djupare och vidare ämnesmässigt än vad jag hade tänkt. Nu avslutar jag med att:

1) Sluta upp med att känna mig sÃ¥rad – jag KAN inte vara alla till lags, även om jag verkligen verkligen vill

2) Känna att det var BRA att den där kommentaren slank in, för jag känner att den gjort mig mer medveten om vad jag skriver, och att jag ju faktiskt tycker och tänker en massa saker som jag kan bli bättre på att dela med mig av.

Okej, kram på er! Nu är det dags att gå hem från office å mata mitt barn. Med ekologisk mat, för övrigt också nåt som jag hoppas går fram här i bloggen och som jag tycker kan sorteras in under samhällsengagemang; att leva ekologiskt. Nää ni hör ju, nu får jag stänga ner datorn.

Ni som hänger på med på Insta (@vanja_wikstrom) har ju redan benkoll på min nya hårfärg. Ni som följer på Snapchat (vanjawikstrom) har ju ÄNNU bättre koll eftersom ni liksom fick se en video på persikobarret. Men OM det är någon liten blogolin som skulle ha missat det, så är jag alltså återigen begåvad med persikofärgat hår. Och I LOVE IT! För mig är luriga hårfärger verkligen ett sätt att värna vardagsglädjen. Ett sätt att bli happy clappy när jag ser mig själv i spegeln.

För er som är sugna på att bli små persikohuvuden själva hittar ni en guide jag skrivit tidigare HÄR. Är ni sugna på rosa hår hittar ni den guiden HÄR, och vill ni piffa till livet med lila hårtoppar hittar ni den guiden HÄR.

Kan för övrigt avslöja att sekunden efter att jag tog den här bilden (utomhus, vid en garageport) blev jag halvt om halvt attackerad av en (full? drogad?) lady som blev jäkligt sned på mig för att jag inte hade några cigg att bjussa på. Har aldrig några cigg att bjussa på, eftersom jag inte röker. Det tycker jag inte ni ska göra heller. Inlägg om min rökfaschism kommer!