GAAAAAAHHHH! Kolla vad jag fick pÃ¥ Snappis häromdagen! Först fick jag bild nr 1 – en 16-Ã¥rig Vanja som uttalar sig om jämställdhet. Hon som snappade mig frÃ¥gade som ni ser om detta var jag, och visst var det det! Snappade givetvis snabbt som ögat tillbaka och frÃ¥gade var sjuttsingen hon sett det där? Och dÃ¥ skickar hon snap nr 2 – ser ut som nÃ¥gon slags skolbok/kurslitteratur. HUR bananas?!

Jag har inget som helst minne av att jag uttalat mig om jämställdhet för nÃ¥gon form av bok. Inte sÃ¥ konstigt kanske, eftersom det här ju begav sig för 21 (!!!!!) Ã¥r sen. #OldieButGoldie Jag ser att det är mitt skolfoto, tror det är frÃ¥n i nian. Vet att jag fullkomligt hade snöat in pÃ¥ rosa kortärmade toppar dÃ¥ (som den jag har pÃ¥ bilden, även om det inte syns att den är just rosa). Jag hade snöat in sÃ¥ pass (jag har ju en tendens att ta saker jag gillar rätt LÅNGT) att vissa nog uppfattade mig som lite märklig, vet att nÃ¥gon omnämnde mig som ”hon den där som alltid har rosa toppar pÃ¥ sig”. #freak

Hursom så var det så jäkla kul/underligt/märkligt att få de här snapsen. Lurigt att jag av någon anledning hamnat i en bok om hur kvinnor fått politiskt inflytande (SJUKT STOLT över detta faktum givetvis!), men också lurigt att hipp som happ en vanlig dag möta sitt 16-åriga jag på Snapchat. Ett 16-årigt jag som snöat in totalt på kortärmade rosa toppar, som började varje morgon med att trycka in mousse i luggen för att den skulle ligga sådär som en tjusig våg, och som ännu inte hade plockat sönder sina ögonbryn. Och som aldrig aldrig ALDRIG skulle våga le med tänderna på bild.

De rosa topparna ersattes några månader senare av en garderob bestående av i princip enbart kläder från UFF (ju mer bohemiska desto bättre, då hade jag börjat yrkesmusikerlinjen på Södra Latin vilket var esteternas estetlinje och ju flummigare man såg ut desto coolare var man), luggen var kvar, men mjukades upp litegrann och ögonbrynen försvann. Halva i alla fall. Det där med att le med tänderna på bild är dock nåt jag fortfarande jobbar på att våga.

Eftersom de här nostalgipicsen faller i sÃ¥ himla god jord (TACK för hejaropen, woop woop) sÃ¥ fortsätter jag mata pÃ¥ med fler. Planen var att jag skulle slänga ihop ett maffigt inlägg nu när grodan sov, men – SURPRISE – sÃ¥ fastnade jag big time bland alla gamla bilder (igen…) och har inte fÃ¥tt nÃ¥t annat vettigt gjort än att kopiera över en stooor drös till en ”Gammelpicsinlägg”-mapp. Den mapp som jag alltsÃ¥ ska göra nÃ¥t maffigt inlägg av. När jag INTE fastnar i tvÃ¥ timmar…

Hursomhelst – jag gör ett snabbinlägg och slänger upp den här gamla raringen! En annan maskeradbild. Denna gÃ¥ng frÃ¥n 2005 när Niklas styrde ut sig till Edward Scissorhands. SJUKT bra utklädnad tycker jag, och givetvis är allt ihopknÃ¥pat pÃ¥ egen hand.

När den här bilden togs hade vi varit tillsammans i ungefär tre mÃ¥nader, och jag tyckte att Niklas var det snyggaste jag nÃ¥gonsin sett. Dessutom var han intressant, härlig och smart. Ett sÃ¥nt rackarns kap alltsÃ¥. Och när han levererade en sÃ¥n här outfit pÃ¥ maskeraden (Johnny Depp har dessutom alltid varit min…eehhhh…favvohunk), ja men dÃ¥ fick han bÃ¥de MVG, guldstjärna och plus i kanten av mig. *swoon*

Eftersom era ord är min lag och det verkade som att ni tyckte det var skoj med gammelpics, så ska jag styra upp ett saftigt nostalgiinlägg, promise! Denna helg är dock rätt fullsmockad, så har inte hunnit vara en sådär väldans duktig bloggare. Men lovar att jag ska kirra nåt snaskigt inom kort.

Tills dess får ni hålla till godo med denna, ehhhhh, pärla. Skulle tippa att jag är omkring 17, 18 år på den här bilden. Då frilansade jag för tidningen OKEJ, och den här bilden togs i deras fotostudio. Har för mig att det var nåt slags vinstpaket som skulle plåtas (nåt man kunde vinna i tidningen), och jag hoppade in som stand in för de fräsiga vinsterna medan ljuset ställdes in.

Vet inte om jag nämnt det förut här i bloggen, men jag jobbade som frilansjournalist i nästan tio år när jag var yngre. Från omkring 15-25 så skrev jag artiklar och texter på löpande band till alla möjliga uppdragsgivare. Det var inget jag planerade, eller ens var särskilt sugen på, men att skriva har alltid varit lätt för mig så hux flux hade det blivit någon slags karriär.

Detta var ju under mina musik-år, så att frilansa passade perfekt. Då kunde jag jobba hemifrån och disponera min tid som jag ville, bara texterna lämnades i tid. Ett grymt bra sätt att tjäna stålars medan jag grejade på med musiken som ju var mitt huvudfokus.

Oj oj oj vad detta känns länge sen dock. Som ett annat liv. Och det är ju lite fint faktiskt; att man liksom får prova på olika liv, under sin tid på den här planeten. Frippan ser dock rätt lik ut den jag har i dag. Men ungefär där tar nog likheterna med dagens Vanja slut, tror jag.

Jag undrar hur det skulle vara att snickesnacka med tjejen på bilden. Hade jag sagt att hon skulle kränga amningsbhar istället för att resa jorden runt och vara popstjärna hade hon nog gett mig en rak höger. Eller gapskrattat. Att INTE bli musiker fanns inte på kartan i hennes huvud. Ett öde värre än döden. Jag hade nog blivit lite irriterad på hennes självsäkerhet på musikfronten, men kanske också lite impad faktiskt.  Hon var sjukt målmedveten den där bruttan.

Om dagens Vanja hade sagt att ”Jo, men jag är superduperlycklig – trots att jag inte skriver lÃ¥tar och spelar för folk. Oroa dig inte!” – sÃ¥ hade hon absolut inte trott mig. Hade jag sagt att det fanns en liten Iggy med i bilden hade hon inte trott pÃ¥ det heller, för barn fanns inte pÃ¥ kartan. Hon var extremt ointresserad av kids, och tveksam till att det nÃ¥gonsin skulle bli nÃ¥gra sÃ¥na för hennes del. Hade jag sagt att Iggys pappa var ett riktigt rackarns snyggo med brunt lockigt hÃ¥r och mörka ögon, hade hon dock jublat. En mörklockig man med bruna ögon hade alltid stÃ¥tt högst upp pÃ¥ önskelistan.

Meningen ”Vi bor pÃ¥ Söder och hänger jämt runt Nytorget” hade hon dock fnyst Ã¥t. Kanske skrattat litegrann, men absolut INTE trott pÃ¥. Efter ett par Ã¥r pÃ¥ estetisk linje pÃ¥ Södra Latin (nÃ¥t av det mest söder-aktiga som finns) var hon nämligen innerligt trött pÃ¥ bohemiska djupingar, trassliga hÃ¥r, fransar och hipsters. Tjejen pÃ¥ bilden ville aldrig mer se ett second hand-plagg, och var pÃ¥ god väg att skaffa NK-kort. NÃ¥t hon senare gjorde, och där det inhandlades allehanda dyrgripar under en riktig spenderarbyxe-period. Frilanseriet var lukrativt och hon tjänade pengar som gräs. (Ni som lyssnar pÃ¥ podden – det var under denna period min 9000-kronorspäls införskaffades. Den som hänger pÃ¥ min vind, med prislappen kvar.) Södermalm kändes konstlat, artsy fartsy och Inte Som Hemma. Hemma var Vasastan; där slapp man rökelselukten och de tillgjorda konstnärssjälarna som gjorde allt för att verka sÃ¥ svÃ¥ra som möjligt.

SÃ¥ att jag nu älskar Söder, är mamma och INTE jobbar som popstar känns väldigt lÃ¥ngt ifrÃ¥n tjejen pÃ¥ bilden. Men det ser jag som ett gott tecken. Hade jag känt att jag var i princip samma person med samma Ã¥sikter och mÃ¥l som jag hade för 20 Ã¥r sen sÃ¥ hade jag blivit mörkrädd. För det är ju det här livet gÃ¥r ut pÃ¥ – utveckling. SÃ¥ jag är glad att vi inte är sÃ¥ lika, jag och Vanja 17 Ã¥r.

Ps – Det är väl ingen som skvallrar för mode-Jossan att jag hade vita tubsockor i pjucksen va?