GAAAAAAHHHH! Kolla vad jag fick på Snappis häromdagen! Först fick jag bild nr 1 – en 16-årig Vanja som uttalar sig om jämställdhet. Hon som snappade mig frågade som ni ser om detta var jag, och visst var det det! Snappade givetvis snabbt som ögat tillbaka och frågade var sjuttsingen hon sett det där? Och då skickar hon snap nr 2 – ser ut som någon slags skolbok/kurslitteratur. HUR bananas?!

Jag har inget som helst minne av att jag uttalat mig om jämställdhet för någon form av bok. Inte så konstigt kanske, eftersom det här ju begav sig för 21 (!!!!!) år sen. #OldieButGoldie Jag ser att det är mitt skolfoto, tror det är från i nian. Vet att jag fullkomligt hade snöat in på rosa kortärmade toppar då (som den jag har på bilden, även om det inte syns att den är just rosa). Jag hade snöat in så pass (jag har ju en tendens att ta saker jag gillar rätt LÅNGT) att vissa nog uppfattade mig som lite märklig, vet att någon omnämnde mig som ”hon den där som alltid har rosa toppar på sig”. #freak

Hursom så var det så jäkla kul/underligt/märkligt att få de här snapsen. Lurigt att jag av någon anledning hamnat i en bok om hur kvinnor fått politiskt inflytande (SJUKT STOLT över detta faktum givetvis!), men också lurigt att hipp som happ en vanlig dag möta sitt 16-åriga jag på Snapchat. Ett 16-årigt jag som snöat in totalt på kortärmade rosa toppar, som började varje morgon med att trycka in mousse i luggen för att den skulle ligga sådär som en tjusig våg, och som ännu inte hade plockat sönder sina ögonbryn. Och som aldrig aldrig ALDRIG skulle våga le med tänderna på bild.

De rosa topparna ersattes några månader senare av en garderob bestående av i princip enbart kläder från UFF (ju mer bohemiska desto bättre, då hade jag börjat yrkesmusikerlinjen på Södra Latin vilket var esteternas estetlinje och ju flummigare man såg ut desto coolare var man), luggen var kvar, men mjukades upp litegrann och ögonbrynen försvann. Halva i alla fall. Det där med att le med tänderna på bild är dock nåt jag fortfarande jobbar på att våga.

Eftersom de här nostalgipicsen faller i så himla god jord (TACK för hejaropen, woop woop) så fortsätter jag mata på med fler. Planen var att jag skulle slänga ihop ett maffigt inlägg nu när grodan sov, men – SURPRISE – så fastnade jag big time bland alla gamla bilder (igen…) och har inte fått nåt annat vettigt gjort än att kopiera över en stooor drös till en ”Gammelpicsinlägg”-mapp. Den mapp som jag alltså ska göra nåt maffigt inlägg av. När jag INTE fastnar i två timmar…

Hursomhelst – jag gör ett snabbinlägg och slänger upp den här gamla raringen! En annan maskeradbild. Denna gång från 2005 när Niklas styrde ut sig till Edward Scissorhands. SJUKT bra utklädnad tycker jag, och givetvis är allt ihopknåpat på egen hand.

När den här bilden togs hade vi varit tillsammans i ungefär tre månader, och jag tyckte att Niklas var det snyggaste jag någonsin sett. Dessutom var han intressant, härlig och smart. Ett sånt rackarns kap alltså. Och när han levererade en sån här outfit på maskeraden (Johnny Depp har dessutom alltid varit min…eehhhh…favvohunk), ja men då fick han både MVG, guldstjärna och plus i kanten av mig. *swoon*

Eftersom era ord är min lag och det verkade som att ni tyckte det var skoj med gammelpics, så ska jag styra upp ett saftigt nostalgiinlägg, promise! Denna helg är dock rätt fullsmockad, så har inte hunnit vara en sådär väldans duktig bloggare. Men lovar att jag ska kirra nåt snaskigt inom kort.

Tills dess får ni hålla till godo med denna, ehhhhh, pärla. Skulle tippa att jag är omkring 17, 18 år på den här bilden. Då frilansade jag för tidningen OKEJ, och den här bilden togs i deras fotostudio. Har för mig att det var nåt slags vinstpaket som skulle plåtas (nåt man kunde vinna i tidningen), och jag hoppade in som stand in för de fräsiga vinsterna medan ljuset ställdes in.

Vet inte om jag nämnt det förut här i bloggen, men jag jobbade som frilansjournalist i nästan tio år när jag var yngre. Från omkring 15-25 så skrev jag artiklar och texter på löpande band till alla möjliga uppdragsgivare. Det var inget jag planerade, eller ens var särskilt sugen på, men att skriva har alltid varit lätt för mig så hux flux hade det blivit någon slags karriär.

Detta var ju under mina musik-år, så att frilansa passade perfekt. Då kunde jag jobba hemifrån och disponera min tid som jag ville, bara texterna lämnades i tid. Ett grymt bra sätt att tjäna stålars medan jag grejade på med musiken som ju var mitt huvudfokus.

Oj oj oj vad detta känns länge sen dock. Som ett annat liv. Och det är ju lite fint faktiskt; att man liksom får prova på olika liv, under sin tid på den här planeten. Frippan ser dock rätt lik ut den jag har i dag. Men ungefär där tar nog likheterna med dagens Vanja slut, tror jag.

Jag undrar hur det skulle vara att snickesnacka med tjejen på bilden. Hade jag sagt att hon skulle kränga amningsbhar istället för att resa jorden runt och vara popstjärna hade hon nog gett mig en rak höger. Eller gapskrattat. Att INTE bli musiker fanns inte på kartan i hennes huvud. Ett öde värre än döden. Jag hade nog blivit lite irriterad på hennes självsäkerhet på musikfronten, men kanske också lite impad faktiskt.  Hon var sjukt målmedveten den där bruttan.

Om dagens Vanja hade sagt att ”Jo, men jag är superduperlycklig – trots att jag inte skriver låtar och spelar för folk. Oroa dig inte!” – så hade hon absolut inte trott mig. Hade jag sagt att det fanns en liten Iggy med i bilden hade hon inte trott på det heller, för barn fanns inte på kartan. Hon var extremt ointresserad av kids, och tveksam till att det någonsin skulle bli några såna för hennes del. Hade jag sagt att Iggys pappa var ett riktigt rackarns snyggo med brunt lockigt hår och mörka ögon, hade hon dock jublat. En mörklockig man med bruna ögon hade alltid stått högst upp på önskelistan.

Meningen ”Vi bor på Söder och hänger jämt runt Nytorget” hade hon dock fnyst åt. Kanske skrattat litegrann, men absolut INTE trott på. Efter ett par år på estetisk linje på Södra Latin (nåt av det mest söder-aktiga som finns) var hon nämligen innerligt trött på bohemiska djupingar, trassliga hår, fransar och hipsters. Tjejen på bilden ville aldrig mer se ett second hand-plagg, och var på god väg att skaffa NK-kort. Nåt hon senare gjorde, och där det inhandlades allehanda dyrgripar under en riktig spenderarbyxe-period. Frilanseriet var lukrativt och hon tjänade pengar som gräs. (Ni som lyssnar på podden – det var under denna period min 9000-kronorspäls införskaffades. Den som hänger på min vind, med prislappen kvar.) Södermalm kändes konstlat, artsy fartsy och Inte Som Hemma. Hemma var Vasastan; där slapp man rökelselukten och de tillgjorda konstnärssjälarna som gjorde allt för att verka så svåra som möjligt.

Så att jag nu älskar Söder, är mamma och INTE jobbar som popstar känns väldigt långt ifrån tjejen på bilden. Men det ser jag som ett gott tecken. Hade jag känt att jag var i princip samma person med samma åsikter och mål som jag hade för 20 år sen så hade jag blivit mörkrädd. För det är ju det här livet går ut på – utveckling. Så jag är glad att vi inte är så lika, jag och Vanja 17 år.

Ps – Det är väl ingen som skvallrar för mode-Jossan att jag hade vita tubsockor i pjucksen va?