Eftersom era ord är min lag och det verkade som att ni tyckte det var skoj med gammelpics, så ska jag styra upp ett saftigt nostalgiinlägg, promise! Denna helg är dock rätt fullsmockad, så har inte hunnit vara en sådär väldans duktig bloggare. Men lovar att jag ska kirra nåt snaskigt inom kort.

Tills dess får ni hålla till godo med denna, ehhhhh, pärla. Skulle tippa att jag är omkring 17, 18 år på den här bilden. Då frilansade jag för tidningen OKEJ, och den här bilden togs i deras fotostudio. Har för mig att det var nåt slags vinstpaket som skulle plåtas (nåt man kunde vinna i tidningen), och jag hoppade in som stand in för de fräsiga vinsterna medan ljuset ställdes in.

Vet inte om jag nämnt det förut här i bloggen, men jag jobbade som frilansjournalist i nästan tio år när jag var yngre. Från omkring 15-25 så skrev jag artiklar och texter på löpande band till alla möjliga uppdragsgivare. Det var inget jag planerade, eller ens var särskilt sugen på, men att skriva har alltid varit lätt för mig så hux flux hade det blivit någon slags karriär.

Detta var ju under mina musik-år, så att frilansa passade perfekt. Då kunde jag jobba hemifrån och disponera min tid som jag ville, bara texterna lämnades i tid. Ett grymt bra sätt att tjäna stålars medan jag grejade på med musiken som ju var mitt huvudfokus.

Oj oj oj vad detta känns länge sen dock. Som ett annat liv. Och det är ju lite fint faktiskt; att man liksom får prova på olika liv, under sin tid på den här planeten. Frippan ser dock rätt lik ut den jag har i dag. Men ungefär där tar nog likheterna med dagens Vanja slut, tror jag.

Jag undrar hur det skulle vara att snickesnacka med tjejen på bilden. Hade jag sagt att hon skulle kränga amningsbhar istället för att resa jorden runt och vara popstjärna hade hon nog gett mig en rak höger. Eller gapskrattat. Att INTE bli musiker fanns inte på kartan i hennes huvud. Ett öde värre än döden. Jag hade nog blivit lite irriterad på hennes självsäkerhet på musikfronten, men kanske också lite impad faktiskt.  Hon var sjukt målmedveten den där bruttan.

Om dagens Vanja hade sagt att ”Jo, men jag är superduperlycklig – trots att jag inte skriver låtar och spelar för folk. Oroa dig inte!” – så hade hon absolut inte trott mig. Hade jag sagt att det fanns en liten Iggy med i bilden hade hon inte trott på det heller, för barn fanns inte på kartan. Hon var extremt ointresserad av kids, och tveksam till att det någonsin skulle bli några såna för hennes del. Hade jag sagt att Iggys pappa var ett riktigt rackarns snyggo med brunt lockigt hår och mörka ögon, hade hon dock jublat. En mörklockig man med bruna ögon hade alltid stått högst upp på önskelistan.

Meningen ”Vi bor på Söder och hänger jämt runt Nytorget” hade hon dock fnyst åt. Kanske skrattat litegrann, men absolut INTE trott på. Efter ett par år på estetisk linje på Södra Latin (nåt av det mest söder-aktiga som finns) var hon nämligen innerligt trött på bohemiska djupingar, trassliga hår, fransar och hipsters. Tjejen på bilden ville aldrig mer se ett second hand-plagg, och var på god väg att skaffa NK-kort. Nåt hon senare gjorde, och där det inhandlades allehanda dyrgripar under en riktig spenderarbyxe-period. Frilanseriet var lukrativt och hon tjänade pengar som gräs. (Ni som lyssnar på podden – det var under denna period min 9000-kronorspäls införskaffades. Den som hänger på min vind, med prislappen kvar.) Södermalm kändes konstlat, artsy fartsy och Inte Som Hemma. Hemma var Vasastan; där slapp man rökelselukten och de tillgjorda konstnärssjälarna som gjorde allt för att verka så svåra som möjligt.

Så att jag nu älskar Söder, är mamma och INTE jobbar som popstar känns väldigt långt ifrån tjejen på bilden. Men det ser jag som ett gott tecken. Hade jag känt att jag var i princip samma person med samma åsikter och mål som jag hade för 20 år sen så hade jag blivit mörkrädd. För det är ju det här livet går ut på – utveckling. Så jag är glad att vi inte är så lika, jag och Vanja 17 år.

Ps – Det är väl ingen som skvallrar för mode-Jossan att jag hade vita tubsockor i pjucksen va?