Okej hörrni. Älskade fina fina blogoliner! Eftersom det här med att våga vara utan smink helt klart var något som fler än jag hade jobbiga känslor kring, så tycker jag att vi försöker göra någonting åt det. För det ÄR ju faktiskt helt bananas att man inte ska vara trygg i att kunna visa sig som man egentligen ser ut.

Så därför gör jag nåt som jag tycker är både obehagligt, skrämmande och…pinsamt. Jag ger er Vanja Wikström – the Utan Smink Edition! Tadaaa! Såhär ser jag ut – ”på riktigt”. Nyvaken, med ögoninflammation OCH ett mycket tjusigt rivsår som Iggy begåvade mig med i natt.

Jag har ju flera gånger tidigare lagt upp bilder här i el bloggo just för att ”spräcka bloggbubblan” (se ex här), men det här är helt klart (för en inbiten sminkmaniker som jag i alla fall) den ultimata bubbelspräckaren. För inte fan väljer jag ut de fulaste bilderna på mig själv här i bloggen, nej tvärtom såklart. Så ni är nog lite mer vana vid en något fräsigare Vanja.

Men i dag bjussar vi på diskbänksrealism, men framförallt på MOD. För det krävs en rackarns massa mod för en sminkberoende brutta som jag, att lägga ut en sån här bild. Faktiskt.

Och hörrni. Kan inte ni joina mig i det här med att Våga Vara Utan smink? Smarta blogolinen Jossan föreslog att vi skulle göra en Instagrej av det – genialt tycker jag! Så jag har startat hashtaggen #VågaVaraUtan där vi kan posta bilder på oss själva – så som vi faktiskt ser ut! Som en härlig grej att göra för att stärka varandra, visa på mod och våga vara sårbara.

För jag känner i alla fall, att när man tycker nåt är väldigt jobbigt att göra så är det otroligt skönt att se andra göra just samma sak. Man är inte ensam. Så – att få se bilder på er där ni också bjussar på ett bare face skulle betyda väldigt mycket för mig. Och för många andra därute är jag helt säker på.

För ju fler som visar att ibland är man en sminkad toppsnäcka, och ibland är man en osminkad, nyvaken småbarnsmamma med ögoninflammation och rivsår, desto fler tjejer kommer kunna ha en mer avslappnad relation till smink och utseende. Ibland är vi skitsnygga, ibland inte. Konstigare än så är det egentligen inte.

Så – sprid ordet till alla ni känner och join the movement: #VågaVaraUtan!

…så sover el grodo, så jag passar på att stöka undan lite såna där fixa å dona-grejer, ni vet. Som att tvätta makeupborstarna. Jag blir liksom inte av med den här jädrans ögoninflammationen, och jag misstänker att det beror på att det kan finnas bakterier kvar i borstarna.

Förmodligen skulle det allra bästa vara att jag skippade sminket helt tills dess att inflammationen var borta, men det är inte riktigt ett alternativ. Tyvärr. Jag är en sån som inte går utanför dörren utan åtmiiiinstone lite mineralpuder och rouge. Känner mig helt enkelt för sunkig annars. Jag skäms för att säga det, för allra allra helst skulle jag såklart vilja vara en sån där brutta som kan vara bekväm i att vara 100% osminkad. Men det är jag inte. Tror nog att jag blivit alltför van att se mig själv i smink, så när det inte ligger där som en uppiggande mask känner jag inte igen mig själv.

Är ju dessutom en sån där icke-solare ( i alla fall ansiktet, där är jag i princip manisk), så det finns ingen härlig bränna som fräschar upp och hjälper till. Nope – det är vitt, genomskinligt, lite rött och lite mycket mörka ringar.

Kan bli sjukt avis på tjejer med mörkare drag, de har det liksom så mycket ”lättare” på inte sminka sig-fronten. Tänker jag mig i alla fall. Är man lite mörkare har man ofta mer pigment i hyn (den blir inte lika genomskinlig och det röda/svarta/whatever det nu är syns inte lika lätt), det finns ögonbryn som är markerade, och fransar som är mörka. Lättare att varas snygg utan hjälpmedel, tror jag i alla fall. Om jag inte tar på mig mascara och ögonbrynsskugga, skulle ingen typ se var mina ögon satt.

Hursom, jag vill ju så gärna vara peppig på alla områden och känna att jag duger som jag är. Men det här är min akilleshäl. Faktiskt. Skulle min sminkväska försvinna, skulle jag – typ – få panik. Jag skämtar inte. Tycker såklart att det är idiotiskt att det ska vara på det viset, men så är det.

Kanske kanske skulle jag med träning (å terapi ha ha!) kunna bli bättre på det här med att gå osminkad. Men till saken hör att jag nog inte VILL det. Hela poängen med att bära smink är ju att det gör en snyggare. Lite som att sätta på sig en fin tröja. Så varför skulle jag INTE vilja det? Varför skulle jag välja att sätta på mig en ful tröja framför en snygg tröja, om jag ändå kan välja, liksom?

Har diskuterat det här med tjejkompisar rätt många gånger. Vissa är som jag, andra raka motsatsen. Senast det var på tapeten var det nån som sa att hon trodde det här med mitt sminkberoende kunde ha å göra med mitt prestationsbehov. Jag vill ju gärna vara duktig, och på samma sätt vill jag gärna vara fin. Att inte ha smink innebär ju att jag inte är Mitt Finaste Jag. Det innebär inte nödvändigtvis att jag förvandlas till Morran, men jag är inte…Mitt Finaste Jag. Vilket är supermegaduperokej för många. För man behöver ju inte alltid vara Sitt Finaste Jag. Men jag känner av någon anledning att jag måste det, är ni med? Eller måste å måste – att jag VILL det. För jag vill ju alltid vara duktig/göra mitt bästa, typ. Luddigt förklarat kanske, men jag tror min kompis var nåt på spåren med det där.

I dag har jag dock övat lite på att inte vara Mitt Finaste Jag, för i dag skippade jag mascaran. Tror att det bor en hel by med ögoninflammations-bacilussker i den, så den åkte i soptunnan. Och nu tänker jag vara mascara-lös tills dess att mina ögon mår bättre. Alltid nåt – ett litet men inte helt obetydligt framsteg på sminkmanifronten.

Hur är det ni med smink? Är ni som jag som allra helst vill dutta på nåt innan ni möter världen, eller är ni såna där avundsvärda mänskor som kan studsa ur sängen rakt ut på gatan och skita fullständigt i vad folk tycker?

Fick en undring om vad det var för läppstift jag hade på mig när vi var på Trädgården i förrgår. Tackar som frågar, känns ju som en komplimang! Trevligt att få lite läppstiftspepp när man varit utan såååå himlaaaa läääängeeeeee.

För läppstift är helt klart en vanesak, och har man inte burit det på ett tag så känns det alltid lite…lurigt när man börjar igen. Man känner sig liksom lite utklädd. I alla fall jag. Därför blir jag extra glad om ni tyckte jag såg flådig ut!

Och – eftersom I aim to please mina darling blogoliner, så kommer här svaret: det är nr 812 Flame Tree från Max Factor! Det är ett klarrött läppstift som är helt perfekt enligt mig. Inte för mörkt, inte för ljust, inte för orange, inte för blått. Perfekt, helt enkelt. There you go Ruffa – spring å köp!