Söndag = babysim, så i dag var vi å plaskade runt med grodan igen. Det här e hans nya grej – att stå på tå!

Det finns väldigt mycket att spana på, inne på babysimmet. I taket hänger färgglada plastleksaker. Värsta festen för ett par bebisögon skulle jag tippa.

I dag fick vi öva på att hälla vatten över huvudet på bebbarna. Man kan testa själv hemma också, det gör bebisen mer bekväm i vattnet och mindre rädd. Ta duschen och visa för bebisen, den kan få känna lite på strålen. Sen duschar man på sig själv och ler stooort så de förstår att det inte är nåt farligt. Sen säger man ”1, 2 ,3 – nu kommer det vatteeeeeen!” med käck röst, åsså håller man duschen någon sekund ovanför bebbens huvud.

Ögonen knips igen, och en reflex ser till att de inte andas in vattnet. Sen ler man stort igen och säger (extra käckt denna gång) ”braaaaa”, eller ”rooooooligt va” eller ”oooojjj så myyysigt med vaaaatteeen”.

Nu raljerar jag såklart, men det är viktigt att bebben inte får uppfattningen att det är nåt farligt, stämningen ska vara glad. Även om ens bebis blir lite rädd.

Om två veckor ska vi testa dyk för första gången, så nu är det viktigt att vi övar på det här med vatten över huvudet hemma ofta. Så det gör vi varje kvällsbad.

Vi fick också öva på att sparka i vattnet. Jag eller Niklas lockade med en leksak, sen håller man barnet så det ligger på mage i vattnet och så säger man ”sparka sparka sparka sparka!”. Åsså ska det sparkas så att ungen ”simmar” till leksaken. Slutar bebben sparka, så ska man stanna upp. De ska förstå att man kommer nånstans när man sparkar.

Skulle barnet hamna i vatten av någon anledning utan att det är meningen (gud förbjude) så ska de veta att de kan röra sig genom att sparka. Kan vara avgörande i en olyckssituation.

Denna haj alltså, Pigglys stora favorit. Han skulle kunna sparka sig från månen och tillbaks för denna haj tror jag.

Extra tack till lilla Lisas mamma som var så snäll och fotade oss i dag, lyxigt värre med bloggassistans!

I går var det möhippa för en av mina bästa vänner – fantastiska Corinne! Hon rockade sin guldoutfit som vi tvingade på henne helt fab tycker jag.

Att gå på möhippa = inleda dagen tidigt på morgonen. Såklart med att dricka skumpa. Vanligtvis nåt jag absolut inte har nånting emot, men ni vet ju hur min tröttmössestatus var dagen innan (det är pga den som el bloggo inte varit så aktiv i helgen…). Så jag tog ett vuxet beslut och kom en timma senare till hippan, för att hinna samla ihop liiite mera sömn å energi. Vilket var toppen, och gjorde att jag kunde haka på, hänga med, och ha KUL. Som man ska på en hippa liksom.

Och vi hade verkligen skitkul. Dagen blev kalashärlig. Vi drog till exempel på drejkurs, och snickrade ihop en bröllopsservis till brudparet. Jag kände pressen eftersom min mamma är keramiker (har dock till mitt försvar inte drejat sen jag var typ 6 år gammal), men lyckades få till en helt okej kopp som jag tänkte att Corinne ska dricka morgonkaffe ur, som gift och ärbar kvinna.

Gjorde ett litet lerhjärta som jag satte fast i botten på koppen, så att hon ska få lite extra kärlek varje gång hon slurkat upp sitt kaffe.

Under dagen transporterades hela gänget runt i en turnébuss där det fanns snacks å skumpa. Bussen stannade till vid vattnet på Lidingö, där vi körde picknicklunch. Då passade jag på å ta en selfie med huvudpersonen. Lyckades fånga en segelbåt också, proffsigt! Bra mysfaktor.

Kuriosa: turnébussens gäster innan hippan var rapparen Ken och hans band. Ken, som jag faktiskt gick i samma klass som i mellanstadiet. En väldigt söt liten kille med världens grönaste ögon. Som hade den coolaste storasyrran nånsin, och en sjuk mamma som tyvärr gick bort alldeles för tidigt. Världen e bra liten.

Vi tog en tur med en bastubåt – sjuuukt mysigt! Vädret var ju fenomenalt, så en bastubåtstripp var en optimal hippgrej. Corinne är dessutom en inbiten bastare sen barnsben, så det var ju givet att det skulle ingå nånstans under dagen.

På bilden syns Petra, som förutom att bjussa på sig själv i en av de fräsiga bastuhattarna som erbjöds ombord, gav mig en massa tips på hur man får sina kids att sova hela nätter. Hon hade haft preciiiiis samma problem med sina bebbar som vi har med Iggeloni, så jag pumpade ju henne på all info jag kunde. Så nu är peppen MASSIV på att ta det där sluta-äta-på-natten-kriget. Tror vi kör det i helgen dock, lite mastigt mitt i veckan eftersom man får räkna med typ 0 sömn. Marginellt sämre än nu då, i och för sig.

Jag rockade såklart också en sjukt snygg huvudbonad. Och vått hår. TVÅ dopp i havet blev det, kallt som saaaatan. Men skönt efteråt.

Och hjälp vad glad jag är att jag släppt det där ”inte doppa håret”-grejen. Det är kanske töntigt, men jag känner mig så FRI. Galet att jag knappt doppat skallen på 15 år, men ni känner ju mig och min förmåga att SNÖA IN på saker. Gör jag nåt (eller INTE gör nåt) så gör jag det (eller INTE….ehhhh blir det snurrigt nu?) ordentligt. Alltså: får jag för mig att jag är svinful i rakt hår = blöter inte håret offentligt på 15 år. Suck. Men det är nya tider nu. Blötare, och rakare tider.

Hippaorganisatörerna såg till att blodsockret hölls på en jämn nivå hela dagen. Till exempel genom att tuta i oss ballerinakex. Nybastad, nybadad, utomhus i solen, mumsandes på ballerina och sippandes på bubbel med en massa sköna brudar = inte så dumt.

Bastuhattarna (och okejrå, kanske skumpan också) lockade till fniss.

Alltid trevligt att det finns en professionell makeupartist i gänget som kan styra upp en, när man bastat bort sminket.

Så badrummet förvandlades till babe factory, medan smink-Emilia lovsjöng Estée Lauders Advanced Night Repair Serum. Och eftersom hon har benkoll (och menar att man PÅ RIKTIGT blir snyggare av det), så måste jag nu klicka hem detta magiska serum. Asap!

Så håll i er, för snart kommer en sjuuukt snygg mama fräsa runt på bilderna i denna blogg! Och om jag inte märker skillnad på min hud inom ett par veckor, så kommer smink-Emilia att få äta upp sina ord – OCH serumet. Det lovar jag!

Fina fina Corinne! Vi har haft så sjukt mycket roligt genom åren, hon är en riktigt cool katt.

Kvällen avslutades med smarrig middag hemma hos en av hippatjejerna, och en rackarns massa upptåg. Väldigt mysigt.

Tröttmössan Vanja orkade stanna till 22.45, sen blev det en Uber-bulle hem. Och lyssna här då: när jag kom hem så vaknade Piggly (såklart), och istället för att tänka ”åh nej, en vakning”, så tänkte jag ”yes! jag får mata min goda bebis!”. Åsså stoppade jag in flaskan i hans mun, samtidigt som jag mumsade lite lätt på hans ena kind. Gossade med hans mjuka lilla arm. Och MÖS. För fy satan vad mysigt det var att få gulla loss lite med sin bebis, när man inte fått gulla alls på hela dagen.

Känns ju knäppt att säga eftersom vi lider så mycket av att han inte sover så bra, men jag blev faktiskt innerligt glad att han vaknade till, så man fick vara lite mammig.

Jaaaaa hörrni. Fifan! Den här bilden tog jag i går, i en utav de kissiga hissarna man tvingas in i som bebisförälder. Och jag hade inte precis varit på Akademikliniken och ”piffat läpparna”, mitt duckface kommer sig av att jag står och blåser ut en lååååååång pust av megasuperdupertrötthet.

Jag var så trött i går att jag höll på att gå av. Tror faktiskt aldrig någonsin tidigare jag varit så trött. Jag var liksom så trött att världen bara blev ett töcken; en labyrint av irritationsmoment som jag var tvungen att hugga mig igenom. Det var riktigt jävla vidrigt, för att vara uppriktig.

Det började med att jag ”vaknade” efter ännu en natts icke-sömn. Känns fel att skriva att jag vaknade, eftersom det per definition är omöjligt att vakna när man inte har sovit. Men ni fattar. Var redan då så trött att jag var fullkomligt snurrig. Gick å käkade frulle med Niklas och hällde i mig kaffe i ett fåfängt försök att ”komma igång”. Gick väl sisådär.

Rattade iväg Iggly till butiken, på vägen hann jag springa lite ärenden som hade med butikens bredband att göra. Sen körde vi tv-inspelning för hela slanten med Kajsa och hennes söta familj, och det var såklart SKITKUL! Jag tog i för kung å fosterland och lyckades uppbåda energi de timmar det tog att spela in, men när det var klart så la jag mig på golvet i butiken och …typ dog.

Att spela in tv-grejer tar rätt bra på krafterna även när man är full av energi, så att göra det när man är snurrtrött gör att man verkligen tar i från tårna. Dessutom bestämde sig Iggly för att vara världens krångligaste lilla bebis, så det var i princip omöjligt att spela in nåt med honom närvarande eftersom han lät för mycket. Så vi bollade, matade, underhöll, yada yada yada. Även Kajsas lille Ennis körde ett litet bökrace, så det bollades, matades och underhölls även där. Så, två bebbar som, tja var bebbar helt enkelt, gjorde att det krävdes omtagning på omtagning för att vi skulle få ihop det som behövdes.

Butiken blev dessutom varm som en bakugn. Det var strålande sol utomhus, men på grund av ljudupptagningen så var vi tvungna att ha dörren stängd = 50 grader i butiken.

Så – snurrtrött med energi på minuskontot, inspelandes tv-program med bökig bebis i skållhet bakugn. Det GICK, men när vi var klara så blev det typ härdsmälta för min del.

Rattade hem Piggly genom ett city i rusningstid = folk ÖVERALLT. Försökte komma ner i tunnelbanan, men samtliga nergångar med rulltrappor (och jag hittade inte hissen i mitt deliriska tillstånd) var avstängda pga ombyggnad. Det resulterade i att jag tre gånger fick svänga runt vagnen i tät folkmassa, en folkmassa som var på väg åt det håll som jag INTE var på väg mot, och som gjorde det rätt klart å tydligt för mig att jag var SKITJOBBIG som skulle åt andra hållet – dessutom med en satans vagn.

Det suckades, pustades och slängdes sura kommentarer kring mig å min runtirrande vagn. När tre övertatuerade snorungar (tillåmed ansiktena var täckta) bufflade sig förbi mig å Piggly så hårt att vi flög in i en (förvisso parkerad, men ändå) cykel – och dessutom hade mage att fnysa nåt i stil med ”kan du flytta pårej eller?” , så bara brast det. Mitt på Kungsgatan i Estocolmo så rusade jag in i snorungarna, stod fem centimeter ifrån deras tatuerade pannor och skrek ”DET ÄR FEL JÄVLA DAG Å MECKA MED MIG DIN SATANS SNORUNGE!”. Jag blev som vansinnig. Blir väldigt sällan arg, men nu var jag så fly fucking förbannad. Hade jag kunnat så hade jag smällt till nån.

Snorungarna slank i väg, men jag var på krigsstigen och älgade efter, med vagn å allt. De skulle få en sån satans utskällning så att de aldrig nånsin mer bökade med en trött mamma med barnvagn. Tror att mitt vansinnesvrål och allmänt vilda ”jag skiter i allt – uppenbarligen eftersom jag står å SKRIKER mitt på Kungsgatan!!!!!”-utstrålning gjorde snorisarna smått nervösa, för de slank över gatan fortare än kvickt, och SÅ tappad att jag sprang efter med Piggly mot röd gubbe mitt i rusningstrafik var jag ändå inte. Så de hann fly den vansinniga mamman. Tur för dem, kan jag säga.

Gav upp jakten på rulltrappor, skumpade Piggly nerför en evighetslång trappa ner till tuben tills dess att en annan mamma förbarmade sig över oss och hjälpte mig ner med vagnen. Jag var en millimeter från att gråta av tacksamhet.

Tog mig hem i nåt slags töcken, föll ihop så fort jag kom innanför dörren, och tokdäckade. Niklas hajade allvaret och tog ut Piggly på prommis, styrde sen allt bebisgöra och slank å köpte indiskt medan jag låg med glasartad blick på soffan.

Efter lite mat och kärlek började livskraften återvända, och efter tidig sänggång i går vaknade jag i morse med lite mer energi. Men fifan alltså. Vilken jävla härdsmälta. Det kändes som att 7 månaders sova-för-lite-jobba-för-mycket-ratta-för-många-grejer bara tjongade in i systemet och tvingade mig att liksom…stänga av. Typ. Som en Tvångsavlutning på Macen. Ha ha. Precis så, faktiskt.

Är impad att jag ändå lyckades få upp ett litet blogginlägg, i all trött förvirring. Och det märks att jag inte riktigt var på banan. Att en stavningsnazist som jag stavar tröttmössa med ett T = varningsflagg. Som att Mike Tyson skulle sätta boxhandskarna på fossingarna liksom. Nåt står inte riktigt rätt till. Hua hua.

Men men, i dag kändes det mycket bättre. Men jag ska ta denna härdsmälta på allvar, så nu är klockan 23.53, och vi stänger fabriken för dagen. Dygn nummer två alltså, där jag kommer i säng extremt tidigt för att vara jag. Nu ska det bunkras energi här.För jag orkar inte med att vara den där skrikande tokmånsen på Kungsgatan en gång till. Även om jag gärna skulle jaga rätt på de där snorungarna och ge dem en snyting. Lära dem VETA HUT! …som jag hade sagt, om jag var en sån där tokmåns som stod å orerade mitt i city.

Men jag föredrar att vara en glad skit i fortsättningen också, så nu stänger vi ner datorn och går å lägger oss. Förhoppningsvis slinker det in lite kvalitetssömn i natt. Håll tummarna nu mamas. Pust.