Veckans poddis kom ut i går, och i den pratar jag och Jossan om nåt som verkligen är Viktigt På Riktigt – nämligen våra alkoholproblem. Jossan firade nyligen 7 år som nykter och de flesta som följer henne har nog koll på hennes historia.

Jag har dock inte berättat så mycket om min alkoholproblematik, därför ville vi göra det ordentligt i podden och dedikera ett helt avsnitt till just de problem som alkohol har orsakat i båda våra liv. Vad det lett till och hur vi hanterar alkohol i dag. Vi har tidigare berört mina problem en del, men bara skrapat lite på ytan. Nu var det dags att prata om det på riktigt.

Jag ser inte mig själv som en alkoholist, däremot som en mänska som aldrig, aldrig, ALDRIG ska dricka alkohol i festsammanhang. För om jag börjar dricka – då slutar jag inte. Ett beteende som orsakar kaos och ångest hos såväl mig som de som finns runtomkring mig. Fruktansvärt för alla inblandade.

Och att prata om just den sortens alkoholproblem tycker jag känns tokviktigt, för jag har knappt hört någon som gjort det? Jag har i alla fall känt mig väldigt ensam om att bli knäpp av alkohol (i vuxen ålder), göra supermärkliga saker i påverkat tillstånd som jag dagen efter inte har någon aning om att jag har gjort, eftersom minnesluckorna kan vara flera timmar långa. I tonåren flippade folk såklart ut, men med tiden lärde sig alla att dricka ”lagom”, och ingen annan fortsatte att däcka och göra bort sig, förutom jag.

Det har känts lite som om ”alla andra” kan hantera att dricka. Visst, folk blir fulla – men de blir inte personlighetsförändrade, gör vansinniga saker och får timslånga minnesluckor. I alla fall inte de mänskor som jag umgåtts med.

Men. Sen jag började prata lite mer öppet om hur alkohol verkligen orsakar problem för mig, så har det dykt upp kommentarer både här och var – och helt plötsligt inser jag att jag inte är ett ufo.

Det FINNS fler som blir som jag på fyllan, och som mår asdåligt över det. Har ångest inför fester flera veckor innan (hur ska man hantera det den här gången? Vad för kaos kommer uppstå? Finns det något man kan ”skylla” på för att inte dricka?) och HAR ALKOHOLPROBLEM. För så krasst är det – blir man knäpp av att dricka så har man problem, enkel logik.

Men i ett samhälle där Paradise Hotel rullar på bästa sändningstid (där folk konstant super sig askalas, minns noll av gårdagen men gemensamt skrattar bort allt kaos som hänt dagen efter och lägger all skuld för vad som hänt på de där tio gin & tonicsen som slank ner – då är allt som gjorts helt plötsligt okej?) och alkohol är ett måste i ALLA härliga / spännande / roliga / romantiska stunder – ja, men då är det lätt att tro att man liksom MÅSTE dricka. Man måste bara lära sig att handskas med det. 

Faktum är dock, att alla inte KAN lära sig att handskas med det. Jag har försökt, SÅ länge. Har haft SÅ många strategier för att kunna dricka ”normalt”. Samtliga har misslyckats. Jag slutar alltid redlös någonstans, med en ny radda pinsamheter att lägga till i min ångestbank.

Det enda som funkar för mig är total nolltolerans i alla sammanhang som på något sätt kan leda till fest. För det är då jag kaosar ur. Däremot har jag inga problem med att ta ett gott glas rött till söndagspastan hemma med Niklas. För det är en ”safe zone”. Där blir det bara ett glas, och inte mer.

Min poäng är att det är viktigt att lyfta även alkoholproblematik som i dag nästan ses som normalt beteende. Sånt som normaliseras av exempelvis Paradise Hotel och andra dokusåpor där sprit fungerar som en naturlig (!) katalysator för dramaturgin. 

Man måste inte vara alkoholist för att ha problem med att dricka. Det finns lika många problem med alkohol som det finns människor som dricker, och alla vi som inte kan hantera det måste hitta våra egna sätt att lösa våra problem. För min del är det att kunna dricka ett glas till middagen hemma, men aldrig ens lukta på alkohol i festsammanhang. För någon annan kan det vara att sluta dricka helt.

Sen jag började skåla i bubbelvatten istället för skumpa har jag mått så enormt mycket bättre. Jag slipper undvika fester, jag slipper tänka ut tusen strategier för att Inte Bli För Full på kvällen, jag slipper ha ångest inför hur jag eventuellt kommer bete mig och vilka jag eventuellt kommer såra, jag slipper vakna upp och känna paniken stiga i varenda cell i min kropp när minnena från gårdagen (eller avsaknaden av dem) trillar ner i mitt medvetande.

Jag har hittat mitt sätt att förhålla mig till alkohol, och med det kom en sån enorm lättnad. Inga mer undanflykter på fester (”Ingen drink för mig tack, jag ska upp tidigt i morgon”), inga mer misslyckade strategier på klubben (”Jag slutar att dricka efter två glas bubbel, sen får mina kompisar ta mitt kreditkort”), inga mer ångestsamtal dagen efter (”Vad HÄNDE egentligen i går kväll?”). För jag har insett att jag har ALKOHOLPROBLEM, och det tänker jag vara 100% öppen med.

Det finns inget bättre skäl än det att inte dricka, och jag vet att ni är fler därute som upplever samma problematik. Och kanske blir det en smula lättare för er att hitta ert sätt att hantera problemen om jag berättar hur det sett ut för mig.

  

 

I poddisen går vi som sagt på djupet av både min och Jossans problematik, och jag tycker att det här är vårt kanske viktigaste avsnitt hittills. Lyssna gärna.