Pust! I går sågs jag och Josefin hemma i min soffa för veckans poddinspelning. Som vanligt var det ASKUL, även om detta avsnitt berörde rätt tunga ämnen, och snuddade vid väldigt jobbiga kapitel i bådas våra liv. Det här avsnittet är helt klart vårt mest personliga hittills, för på nåt sätt är det absolut lättast att vara personlig just i podden.

Självklart är jag personlig här i bloggen också, och på Instagram och på YouTube-kanalen. Men i podden blir det ÄNNU närmre. Där finns ingen tid att formulera sig extra tjusigt, eller filtrera bort någonting. Nej, i podden bara ÖSER DET UT, liksom. Inget filter och ingen censur.

Gårdagens podd djupdök som sagt i saker som varit rätt tuffa för oss, men som format oss till de mänskor vi är i dag, och som vi ändå på nåt sätt därför är tacksamma för. Vi pratade om sånt som jag nästan förträngt, just för att det inte är sånt som man direkt VILL minnas.

Efter vår poddsession var vi rätt urlakade, det tar på krafterna att prata om jobbiga saker. Kan tänka mig att känslan är lite liknande den man får efter en terapisession. Pust.

Ännu en gÃ¥ng upptäckte jag och Josefin att vi bar pÃ¥ liknande erfarenheter, vilket var väldigt intressant. VÃ¥r relation är ju ganska konstig egentligen. Vi känner inte varandra särskilt bra, bara att vi klickar och vill göra en massa saker tillsammans. Vi startade upp podden, och nu sitter vi en gÃ¥ng i veckan hemma i min soffa och pratar om rätt tunga ämnen (framförallt i gÃ¥r) – inför publik. Ett rätt märkligt sätt att umgÃ¥s. Men ocksÃ¥ ett väldigt spännande sätt att lära känna nÃ¥gon pÃ¥. Lite av ett socialt experiment ha ha…

Är väldigt glad att jag träffat Josefin, och att vi startat den här podden ihop.

Som ni vet hade vi målare och snickare i lyan i helgen, och såhär såg det ut när vi kom hem. Det var inte riktigt klart, men nästan.

Två timmar senare såg det ut såhär! Bye bye bruna väggar och bye bye vägghål efter alla garderober som vi slitit ut.

SÃ¥här ser det ut Ã¥t andra hÃ¥llet. Tycker färgen pÃ¥ väggarna är perfekt – kall, inte gul. Till och med liiiite grÃ¥. Ni ser skillnaden mot den kritvita takfärgen om ni kikar längst upp i bilden. Tror att kulören kallas för ”den nya Stockholmsvit” eller nÃ¥t sÃ¥nt.

Det är en sån FRÖJD att så omkring i hallen nu. Den känns enormt mycket större (schackrutigt golv förstorar ju också ytor har vi märkt), och det är så LJUST. Man känner takhöjden i hela kroppen. Kristallkronorna sprider ju ljus även uppåt och åt sidorna, så de adderar till hela höjd/ljus/rymdkänslan.

Nu tycker ni kanske att vi är töntiga, men jag och Niklas känner att vi bor i ett slott. Lyan börjar bli så fantastiskt fin nu, att vi knappt kan tro att vi får bo här. Det är ju en hel del kvar, men snaaaaart kan vi sluta upp med de här stoooora omgörningsgrejerna och gå loss på inredning, tavlor, växter å sånt på ALLVAR liksom. Styra upp fluffet liksom. Can´t wait!

Bjussar på ett par klassiska före och efterbilder så att ni verkligen kan se förändringen.

Och yes Рjag VET att vi tagit bort typ ALL f̦rvaring. Men vi har en plan. Mer om det senare.

Nu börjar vi få till världens finaste grundstomme. Sen ska det bli så sjukt kul att få dekorera, göra ett HEM av det liksom. PEPPEN!

[youtube id=”fIe9LscWVkE”]

Vi passade på att spela in lite sång i helgen, så nu finns det lite nya roliga grejer på Babyloonz YouTube-kanal! Vi gjorde en riktig klassiker – Klappa Händerna När Du Är Riktigt Glad (finns även på engelska här).

[youtube id=”whYvKqvrbiA”]

Och sen gjorde vi en svensk version av Five Little Ducks. Eftersom det inte finns så mycket svenska barnvisor på YouTube så hamnar man (i alla fall vi) alltid på de engelska kanalerna. Och då dyker ju den här anklåten alltid upp. Vi tycker den är fin (ankor är ju alltid härliga liksom) och så tränar den på räkning, så vi tänkte att vi styr upp en svensk variant.

Så här har ni en ny svensk klassiker på barnvisefronten – Fem Små Ankor, med exceptionellt förträfflig svensk text av familjen Wikström Malmqvist!