Pust! I går sågs jag och Josefin hemma i min soffa för veckans poddinspelning. Som vanligt var det ASKUL, även om detta avsnitt berörde rätt tunga ämnen, och snuddade vid väldigt jobbiga kapitel i bådas våra liv. Det här avsnittet är helt klart vårt mest personliga hittills, för på nåt sätt är det absolut lättast att vara personlig just i podden.

Självklart är jag personlig här i bloggen också, och på Instagram och på YouTube-kanalen. Men i podden blir det ÄNNU närmre. Där finns ingen tid att formulera sig extra tjusigt, eller filtrera bort någonting. Nej, i podden bara ÖSER DET UT, liksom. Inget filter och ingen censur.

Gårdagens podd djupdök som sagt i saker som varit rätt tuffa för oss, men som format oss till de mänskor vi är i dag, och som vi ändå på nåt sätt därför är tacksamma för. Vi pratade om sånt som jag nästan förträngt, just för att det inte är sånt som man direkt VILL minnas.

Efter vår poddsession var vi rätt urlakade, det tar på krafterna att prata om jobbiga saker. Kan tänka mig att känslan är lite liknande den man får efter en terapisession. Pust.

 

Ännu en gång upptäckte jag och Josefin att vi bar på liknande erfarenheter, vilket var väldigt intressant. Vår relation är ju ganska konstig egentligen. Vi känner inte varandra särskilt bra, bara att vi klickar och vill göra en massa saker tillsammans. Vi startade upp podden, och nu sitter vi en gång i veckan hemma i min soffa och pratar om rätt tunga ämnen (framförallt i går) – inför publik. Ett rätt märkligt sätt att umgås. Men också ett väldigt spännande sätt att lära känna någon på. Lite av ett socialt experiment ha ha…

Är väldigt glad att jag träffat Josefin, och att vi startat den här podden ihop.