Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Mammaliv

HALLELUJA, TACK Å LOV OCH PUST OCH ALLT SÅNT DÄR

Halleluja! Det var en glad och uppspelt groda som vi hämtade i går på nya föriset. *pustaruuuuuuuut* Precis som Annie skrev i kommentarerna så kan det nog vara som så att såna här förändringar ofta är värre för päronen än för kidsen.

Det hade gått bra i princip hela dagen, med undantag för en dipp på förmiddagen då grodan blivit lite ängslig. Men då fick han sitta med sin ”gamla” pedagog och sin snutte ett slag, så blev det bra sen. Resten av dagen hade gått toppen, och när vi hämtade på eftermiddagen var det en glad unge vi mötte, i full färd med att rita nåt tjusigt.

Eftersom det var första hämtningen slank vi runt ett slag på föriset så att Iggy fick visa oss sitt nya ställe. Det fanns en massa roliga grejer att leka med, han berättade om samlingen de haft efter lunch och att de sjungit Blinka Lilla Stjärna.

Vi hälsade på alla pedagoger, och allt kändes nog så bra som det kunde. Så himla skönt!

Efter föris hängde vi i olika parker tills det blev middagsdags. En glasspaus hann vi med också. Vi berömde honom för att han varit så modig som börjat på ett nytt ställe med nya vuxna och nya barn, och pratade om att saker och ting kan vara pirriga och att det är okej att tycka att nya grejer är lite läskiga.

Sen gick vi och käkade vietnamesiskt (ingen på Söder som missat ljuvliga Nem Nem Quan va? Ät crêpesen och den gröna papayasalladen, MUMS!). Önskar att jag kunde säga att vi satt där och hade en perfekt avslutning på kvällen, men de vietnamesiska crêpesen gick inte alls hem hos grodan tyvärr. Så det blev mest att slänga i sig maten ganska kvickt och sen köpa korv till Iggy på vägen hem. 😂

Det kändes i alla fall toppen att det gick så bra i går. Dock ska man nog vara medveten om att det kan bli en backlash om några dagar, när Iggy liksom hajar att det nya föriset är en plats han ska gå till VARJE dag, och att det gamla inte längre finns kvar. Nu rider vi såklart en smula på nyhetens behag.

I dag gick lämningen också bra, trots några protester innan vi gick hemifrån om att han inte ville gå till föris. Att det var ”så pirrigt”. Men sen gick det alltså bra ändå.

Summan av kardemumman är väl att det känns så bra det kan, det här. Kan inte låta bli att bli så himla imponerad av min lilla unge (och alla andra små barn!). Bara det att vara så fysiskt liten i den här världen, och sen dessutom kastas in i nya sammanhang med nya mänskor. Det ÄR svinläskigt. Men de fixar det ju oftast ändå, förr eller senare. Barn är så himla, himla coola. Och kompetenta!❤️

LÄTTAD MEN KOMMER ÄNDÅ GÅ PÅ NÅLAR I DAG…

HERREMINJEEEE! Nu är semestern över, och i dag är första riktiga jobbdagen på över fem veckor. Men. Det är sekundärt. Vad som verkligen varit denna måndags stora fokus är att Iggy i dag börjar på sin nya förskola.

Vi har såklart taggat till honom på den med jämna mellanrum under sommaren, och pratat mer om den nu senaste veckan så att han skulle vara lite mentalt förberedd. Vi har pratat om alla roliga saker det finns att leka med på nya föriset, alla kompisar som kommer vara där (många av barnen från Iggys gamla föris hänger med till nya) – och om att det såklart är lite läskigt när man ska göra saker för allra första gången på ett nytt ställe. Och att alla känner så.

Iggy själv har pendlat mellan att inte vilja börja alls, till att lyriskt prata om de roliga saker han sett när han varit där på besök. Och i morse var det dags för första lämningen.

Under morgonen har vi också peppat och pratat om nya föriset, och sen gick Niklas och lämnade. Jag blir så känslosam i såna här lägen, så det fanns en stor risk att jag skulle börja gråta. Och det hade INTE varit bra, så Niklas fick äran att inviga nya förislämningen.

Medan de traskade iväg satt jag här hemma med en mage i uppror och känslorna på utsidan. HUR SKULLE DET GÅ? Skulle det bli gråt? Skulle Niklas behöva lämna en ledsen liten Iggy, på en ny plats, bland pedagoger han inte känner?

Men. Det gick BRA. De nya pedagogerna kändes väldigt fina, och hälsade direkt med namn ”Hej Iggy, välkommen!”. En av pedagogerna från hans gamla föris har dessutom hängt med till nya stället, så hon var också där. En stor trygghet. Och så de ”gamla” kompisarna såklart.

Niklas och Iggy hängde runt ett slag tillsammans (på nya föriset lämnar vi i en park, inte på själva förskolan), och sen sa Niklas att det var dags att gå och jobba. Och de sa hejdå. Inga tårar, utan det kändes bra tyckte Niklas.

Självklart var det en ängslig stund när pappa hade gått (Niklas stod och kikade ett slag bakom en häck vid parken) där en liten groda mest stod och tittade sig omkring med stora ögon. Men sen slank han bort till klätterställningen och sina gamla kompisar och började leka. Då kände sig Niklas trygg med att gå.

PUST. Alltså, lättnaden när Niklas ringde och berättade hur det hade gått… Halleluja vad skönt det var att höra! FINNS det nåt värre än att behöva se sitt barn i en utsatt situation? Så otroligt glad över att det faktiskt gick så bra som det kunde gå. Ska bli väldigt spännande att hämta Iggy i eftermiddag, och få höra om hans dag. Förhoppningsvis är det en exalterad unge med massor att berätta som vi får hämta.

Vi har sagt till honom att vi kommer tidigt, och att vi sen ska gå och köpa en eltandborste ihop. Han brukar använda min, men nu ska han få en egen barnvariant. Det ser han fram emot. Jag och Niklas tänker också att vi går och fikar efteråt, och pratar om dagen. Hur modig Iggy varit som gått till ett helt nytt ställe och fixat det så bra. Att det är okej att vara nervös, att alla är det inför nya situationer – även mammor och pappor.

Kommer gå lite som på nålar i dag ändå, och varje gång det ringer kommer jag fasa för att det är nya föriset som hör av sig och säger att Iggy är ledsen. Men jag tror inte det kommer hända. Vi får se. Håll tummarna för oss!

ENSAMMA VECKAN ÄR ÖVER

Nu har min Ensamma Vecka passerat, och om några timmar hämtar jag upp lilla familjen på Centralen. Jag kommer möta dem vid tåget med kroppen full av pussar och kramar – och kanske kommer jag gråta en skvätt. För jag har saknat dem.

Men jag ska ärligt säga att den här veckan har varit LJUVLIG. MAGISK, till och med. Att i såhär många dagar i sträck få vara drottning över min egen tid, fokusera 100% på mina egna behov, göra vad jag vill när jag vill och hur jag vill har varit en nästintill religiös upplevelse för en mänska som jag. En mänska som inte har helt obetydliga eremit-drag och som alltid trivts utomordentligt förträffligt i sitt eget sällskap.

Jag brukar ju lyssna på Tvillingpodden, och i ett avsnitt för inte så länge sen sa Jessica (som är ganska olik mig vad gäller det här att vilja vara för sig själv) att det bästa som hänt henne var att få barn, för då ”Behövde hon ju aldrig längre vara ensam”. Och för mig är det nog precis det som varit det tuffaste med att få barn – att jag aldrig längre får vara ensam. Så olika det kan vara. Såklart.

Och inget är givetvis bättre än det andra, utan man får ju navigera genom livet på det sätt som tillfredsställer ens egna behov bäst. Att ha det här upplägget med varsin ensam vecka på sommaren är för mig ett fantastiskt andhål. Ett tillfälle att dels lära känna mig själv igen (låg i två timmar i går kväll på soffan och lyssnade på Erik Satie, Mozarts Reqiuem och vansinnigt vackra svenska körverk som jag sjöng när jag gick i skolan, MAGISKT!✨), och dels känna att jag aktivt väljer det liv jag lever till vardags – eftersom jag får en chans att stanna upp och reflektera.

För visst väljer jag familjelivet, trots ljuvligheten i att få bestämma själv i mitt eget sällskap. Även om en vecka isär inte är tillräckligt för att jag ska sakna ihjäl mig, nej. Faktiskt inte. Så funkar inte jag. Två veckor – jo, men då tror jag nog att det skulle kännas så. Nåt jag däremot känner efter en vecka i eget sällskap är tomheten. Den kände jag inte av alls de första dagarna, men i går kom den krypande. Känslan av att livet är nåt mer.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen – att få barn är för mig som att konstant ha en komedi spelandes. Eller en rom-com. Och då och då (oftare ibland, beroende på vilken fas vi befinner oss i) ett frustrerat drama. Tack vare Iggy skrattar jag flera gånger varje dag och tack vare Iggy svämmar hjärtat över av kärlek morgon, middag och kväll. Av frustration också, såklart. När det minsann INTE ska borstas några tänder, INTE ska sättas på några kläder, INTE ska tas av några kläder, INTE ätas någon mat. Ja, ni vet.

Men den största delen av tiden fyller min goda lilla unge både mig och mitt liv med så himla mycket fint. Utan att anstränga sig – bara genom att finnas till. Så mycket fint som inte fanns där förut. Och det är det jag känner nu, när jag upplever att det är tomt. Att gå tillbaka till hur det var innan barn känns otänkbart, och meningslöst. Det är som att ha levlat upp sig i ett datorspel, man vill inte gå tillbaks till nivån under, liksom.

Med det inte sagt att livet med barn är perfekt och att det finns noll att uppskatta utan kiddos. Nepp. Som ni vet har jag ju min ensamma vecka av en anledning. Samma anledning som gjort att jag och Niklas valt att dela upp våra helger. Varje helg har vi en dag ihop med familjen, och den andra dagen får någon av oss spendera själv. Varannan vecka är det min tur, varannan vecka är det Niklas tur.

Att få tid för sig själv är så viktigt, för oss. Att få den när man är ledig är ett måste. För visst kan man gå ut och käka lurre själv en tisdag, men det är ju inte det man är ute efter. Nej, man är ute efter att ha en ledig lördag som man får spendera precis hur man vill. Vill man hänga med kompisar, dra iväg på äventyr – eller grisa hela dagen i soffan framför en serie? Well, det är upp till en själv.

De dagarna är en miniresa tillbaks till ens gamla liv. Till en tid då man bestämde alltalltallt på egen hand. Och får man de där tidsresorna med jämna mellanrum är det lättare (tycker jag) att uppskatta det andra livet man har, här och nu. För det är ju rackarns, rackarns fint.

Vanja Wikströms webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
Andrea Brodin
Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Petra Tungården
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Vanja Wikström
Lifestyle
Sandra Beijer
Home
34 kvadrat
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Ida Warg
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Fanny Ekstrand
Man
Niklas Berglind
Mode
Chrystelle Eriksberger