Har sovit sämre än sämst i två nätter. Iggy är hostig och sover uselt, och mitt ena knä har ballat ur totalt och värker så mycket att jag inte kan ligga bekvämt, hur jag än vrider och vänder på mig. Denna kombo = värdelös och innebär typ noll sömn. I går var jag snurrig deluxe och i dag är inte mycket bättre. Hua hua.

Såna här dagar VET jag att jag INTE får tänka på sånt som är jobbigt eller pressande, för såna saker känns typ tusen gånger värre såna här dagar. Och grejer som kanske inte är så farliga alls, känns oöverkomliga. Men det är inte alltid lätt att hålla huvudet i schack, så just nu tycker jag att livet känns sådär peppigt faktiskt.

Jag behöver sömn, jag behöver känna lugn, jag behöver kaffe (mjölken var slut här hemma så fick ingen morgonkaffe gaaaahhh), och jag behöver känna mig lite mer som i förrgår när ovan fräsiga dans (?) dokumenterades. Pust.

Idag åt jag en LJUVLIG frulle. Den var LJUVLIG på så många sätt. Dels var det skitgott, dels var det härligt att få snaska i sig årets första vörtmacka med senap och julskinka samt risgrynsgröt, men det som framförallt gjorde denna frulle så LJUVLIG var mitt sällskap. Och även det på flera sätt än ett.

Jag åt nämligen frukost med tjejen som fick mig att ta en riktig rackarns funderare på hur sjuttsingen jag lever mitt liv egentligen. Ni som lyssnar på poddisen vet vad jag pratar om – hon som jag lärt känna via Instagram och som jag av en slump sprang in i på Nytorget 6 nyligen. Hon som jag kände på en gång att jag klickade så sjukt bra med när vi tog steget från Instafriendship till att ses irl för ett drygt år sen. Hon som bjudit in mig till X antal grejer sen dess, men som sen gett upp eftersom jag ALDRIG kommer. Jag ”hinner” ju aldrig. För jag jobbar. Jämt.

Hon som när vi sågs av en slump sist var ärlig och sa JA när jag urskuldande babblade nåt om att ”Ååå det är så tråkigt att vi inte hunnit ses – jag är så usel på att vårda mina vänskapsrelationer ti hi hi”. ”Ja, det är du”, svarade hon helt lugnt på mitt babbel. Och det tog skruv. Hon sa det inte på nåt sätt för att vara otrevlig eller för att ge mig dåligt samvete, hon var bara ärlig. I en situation som det var 100% rätt att vara det (inte lätt att avgöra det där, men det här var helt enkelt precis rätt tillfälle).

Det tog som sagt skruv, och i dag är det nästan precis en månad sen vi sprang in i varandra. Och jag är SÅ GLAD att hon sa det hon sa. (Blir lite lurigt att återge detta i ord märker jag, det låter kanske väldigt hårt – men så var det inte alls. Ni får lyssna på Stressavsnittet av poddisen för att få en mer nyanserad bild kanske).

Under den månad som gått har jag träffat mina vänner och min familj mer än vad jag gjort sammanslaget de senaste två åren. På riktigt. Just för att jag helt plötsligt fick perspektiv på vad fasen jag håller på med. Vad som är VIKTIGT PÅ RIKTIGT. Och att ”inte ha tid” finns ju egentligen inte. Allt handlar om hur man prioriterar. Och eftersom jag nu faktiskt håller på att lära om och lära nytt, så är ju en stor förändring för mig att känna att TILLRÄCKLIGT är…TILLRÄCKLIGT. Och när jag kan vara lugn och trygg i att ”bara” göra TILLRÄCKLIGT på jobbfronten så finns helt plötsligt tid för annat än jobb. Som vänner och familj.

Är så tacksam för detta uppvaknande, och för att jag åt frulle med denna kloka, roliga, kompetenta, modiga och spännande mänska idag. För som jag sa i poddisen så kände jag ju på en gång när vi sågs irl att den här personen älskar jag – det här kan bli en ny kompis – på riktigt. Och hur ofta händer det egentligen? Inte så rackarns ofta, och då är det sjukt synd att slarva bort en sån mänska för att man ”inte hinner”. Precis som jag ”inte hann” med mina övriga vänner.

Nej hörrni, nu är det andra potäter som gäller! Är faktiskt stolt över hur mycket jag har lyckats förändra i mitt sätt att se på saker och i mitt sätt att leva på bara en månad. Det svåra för mig känns nog inte som att det är själva förändringen av hur man tänker och lever – det svåra för mig var att vakna upp. Är så glad att det verkligen känns som att jag gjort det.

Häromdagen skulle jag gå å fixa mina naglar (går och gör shellack typ varannan vecka). Den här gången hade jag ont om tid (story of my life va) och slank in på ett precis nyöppnat ställe där jag aldrig varit förut, men som nästan ligger granne med vår lya. Blev tilldelad en plats, och en nagelperson. Som var en man. Och snabbare än man kan säga KVINNOCHAUVINIST hade jag hunnit tänka både en och två och arton tankar i stil med att ”nääää, det här kommer inte bli bra – inte kan en MAN kirra mina naglar? Han kommer måla utanför, det här bådar inte gott!”.

Alltså – hur dum får man vara? Men så illa är det nog tyvärr ställt – att även om jag tycker att jag är en öppen person som försöker att inte döma, så gör jag det. Blixtsnabbt. Det intressanta var sen att denna snubbe gjorde det bästa nageljobbet någon någonsin har gjort på mig, på riktigt. Han målade HELA nageln, de flesta har annars en tendens att inte måla hela sidorna av nageln, då blir det ju tyvärr lite sån där melittafilter-effekt.

Naglarna är också suuuupertunna (brukar annars bli tjockare med shellack) och perfekt formade. Har ALDRIG fått så snyggt målade naglar, ever. Det tog sin lilla rara tid dock; att gå och göra shellack inklusive borttagning av det gamla lacket brukar ta omkring 30 minuter. Denna kille höll på i över 90 minuter. Hjälp. Men snyggt blev det som sagt.

Dessutom bjussade han mig på en övning i antistress, eftersom jag hade dåligt med tid när jag slank in på salongen men ju tänkte att ”äsch det här tar bara en halvtimme” – och sen blev jag fast där. Men jag intalade mig själv att världen ju inte skulle gå under för att jag fastnade i shellack-världen, det fick liksom gå bra ändå. Och det gjorde det ju. Planeten fanns kvar när jag steg ut på gatan igen. Phu.

Hursomhelst så fick den här händelsen mig att tänka på att:

1) Jag är en kvinnogris. Tyvärr. Att jag hann stanna upp i mina gristankar och reflektera över att de var just grisiga gör det hela något bättre, men inte bra.

2) Det är förmodligen PRECIS såhär det går till när män dömer kvinnor baserat enbart på deras könstillhörighet, en vidrig inblick att få.

Uschiamej.