I måndags skrev ju jag det här inlägget som handlade om att det aldrig är för sent att börja om – och att när man gör det så handlar det om att trampa upp nya stigar utanför sin sedan länge invanda motorväg. Jag antydde ju även att jag själv precis låg i startgroparna för en omstart, och att det var ett vägbygge på gång.

Och nu har det hänt! Jag har trampat upp de första försiktiga spåren på min nya stig. Någon som kan gissa vad det handlar om, baserat på bilden ovan?

Jaaaa – såklart handlar det om att jag ÄNTLIGEN tagit tag i det här med träning! Ni som följt mig länge har ju benkoll på att min mesta träningsinsats är när jag knallar till ICA för att köpa Exotic Snacks, typ. Jag har aldrig varit en sån som prioriterat fysisk ansträngning ur ett hälsoperspektiv. Jag kan springa om jag är på väg att missa bussen, gå en långprommis för att jag behöver rensa hjärnan – men att gå till ett gym för att lyfta vikter eller göra rörelser i grupp för att det är bra för kroppen – NEJ.

Bara tanken på att ”gå till gymmet” har fått mig att känna mig matt. Jag trivs bäst i min soffa. Har ju berättat för er tidigare om hur jag funkar; jag är absolut inte lat (kan ju jobba på överdrivet bra som ni vet), men jag är desto mer BEKVÄM. Och det är den här bekvämligheten som fått mig att göra en 180-gradersvändning bara av tanken på träning.

Jag har såklart försökt få bukt med det här beteendet tidigare. Jag har försökt bli en sån där fräsig springperson, ni vet en sån som alltid packar ner joggingskorna när hen är ute och reser (det är ju ett så lätt sätt att träna!) och tar en snabb vända på stranden innan frukost. Det funkade i flera dagar. Men sen kom det regn – då ville jag inte ut å springa. Och sen kom hösten och kylan – då ville jag inte ut å springa. Och när vintern landade med snö å sånt – ja, då hade jag gett upp det där med att bli en fräsig springperson för länge sen.

Ett par år hade jag SATS-kort. Då skulle jag bli en fräsig gymperson. Ni vet en sån där som går på coola klasser, har en snygg vattenflaska och hänger på ekofruktavdelningen på ICA efter passet – givetvis iförd skitheta gymkläder. Och det gick jättebra, de första två veckorna. Resterande 118 veckor betalade jag snällt den svindyra avgiften varje månad – utan att besöka en enda cool träningsklass. Vågar inte ens tänka på hur mycket pengar jag eldat upp i SATS-ugnen.

Men! Nu är det nya tider. Nu SKA jag lyckas! Och den här gången tror jag faktiskt jag klarar det, för nu finns en motivation bakom beslutet att ta upp träningen som inte funnits där förut. MIN HÄLSA. För ska jag vara helt ärlig så har hälsan inte varit fokus de andra gångerna. Då har motivationen mer varit att få en mindre sladdrig rumpa, typ.

Problemet är bara att den moroten räcker inte. Det ÄR inte tillräckligt viktigt för mig att ha en ickesladdrig rumpa, så då prioriterar jag alltid bort de tillfällen som kan avsladdrifiera mig, om ni hajar? Hellre bekväm, lycklig, mumsandes Exotic Snacks i soffan med sladdrig rumpa än olycklig, missnöjd, svettandes och kämpandes för en studsig stjärt i en miljö jag avskyr. Nä – mina träningsförsök tidigare har varit dömda att misslyckas.

Nu, för första gången, känner jag att jag gör det av RÄTT anledning. Så det är först nu jag ens har en chans att lyckas. För med ett knä som pajat innan jag ens fyllt 40, och med en rygg som börjar ge upp av allt kånkande på en 15-kilosperson känner jag att DET HÄR GÅR INTE. Jag måste TA HAND OM MIN KROPP. Jag vill bygga muskler, bli stark, få en kropp som orkar, som inte pajar. Jag vill känna att jag tar ansvar för mig själv, min kropp och min hälsa.

Och hörrni – jag har faktiskt börjat trampa upp min nya stig. I måndags köpte jag kort på Friskis & Svettis, och gick på mitt första pass samma dag. Jag valde det allra lättaste de kunde erbjuda, ”Jympa Bas”, och förutom jag och glammis-Picklan (som är min träningsbuddy, wiiii!) var det nästan bara pensionärer på passet. Som sprang om oss.

Och det var tur som attan att vi inte valde nåt svårare, för vi var HELT SLUT efter passet (se bild för bevis). Och nu, två dagar senare, värker ALLA CELLER I MIN KROPP av monumental träningsvärk. Det säger något om hur lite jag använder mina muskler till vardags. Och vet ni vad? Förutom att det var SJUKT JOBBIGT, så var det också SJUKT KUL! Jag hade ett stort leende på läpparna genom allt hoppande och studsande.

Friskis passar mig perfekt; det är avslappnat, enkelt att hänga med och man tränar verkligen hela kroppen + får kondition på köpet. Rackarns bra upplägg alltså. Musiken på det passet vi gick var väl inte den fräschaste, men det bidrog liksom bara till den roliga stämningen på nåt sätt.

Att gå och träna är för mig är en sån absurd upplevelse (jag kan som sagt inte alls identifiera mig med att vara en ”sån som tränar”) så det var liksom bara bra att det fanns fler inslag som gjorde att det kändes lite lurigt. På ett bra sätt alltså. Ja, kanske svårt att hänga med i hur jag resonerar här, men summan av kardemumman var alltså att det var SKITKUL!

Efteråt kunde jag inte sluta le. Jag var hög som ett hus på min egen duktighet och slank ut på stan i träningskläderna (!), gick till ICA´s ekologiska fruktavdelning (!!) och köpte en massa gott till kommande frukostar – och jag insåg att jag till och med hade en rätt snygg vattenflaska (!!!). HAR jag alltså blivit en träningsperson nu?!

Svaret är JA. För nu MÅSTE jag bli det, för min hälsas skull. När jag opererade knät var läkaren tydlig med att träning var nåt som jag fick vara så god att få in i mitt liv. I alla fall om jag ville ha en fortsatt fungerande kropp. Och jag har ju känt precis så själv, under ganska lång tid. Men nu är tiden inne att göra slag i saken.

Nu är det dags att sakta men säkert trampa upp stigen som ska bli en landsväg som ska bli min nya motorväg. Jag kommer garanterat slinka ut från skogen och in på min invanda autobahn både en och två och femton gånger, men jag ska tamejtusan FIXA DEN DÄR NYA VÄGEN. Jag kommer aldrig bli en sån där som tränar fem dagar i veckan, gör proteinshakes och anser att frukt är godis. Nej, jag kommer fortsätta att trivas på soffan med en gigantisk påse Exotic Snacks på magen.

Men mellan soffliggandet och snacksandet ska jag få in två besök på Friskis per vecka. Ett besök är också jättebra, men målet är att komma iväg två gånger. Ett mål som jag kommer uppfylla den här veckan, eftersom jag ska på samma Bas-pass i morgon. Och nu ska jag tamejtusan ge Agda 76 år en match. Eller okej, det var nog lite övermodigt. Men om en månad när jag hunnit utveckla lite styrka och kondition – DÅ får Agda se upp!

Den här gången är inte mitt mål att få en mindre sladdrig rumpa, nu är mitt mål att kunna knyta skorna på egen hand när jag börjar närma mig 80 bast. Mitt mål är att bli som Agda.

Håll tummarna för mitt stigtrampande nu, ok?

Den här dagen behövde en mjukstart, så efter att jag lämnat grodan på föris (de ska ha midsommarfest för kidsen i dag, kul!) slank jag till Fikabaren och köpte gofrulle.

Latte, grön smoothie, yoghurt med bär och granola och ett ägg med Kalles fick det bli. Var på väg in till office för att käka framför datorn, men kände bara att NÄÄÄÄ! Så jag tvärvände, och placerade mig i solen på gården i stället. Där njöt jag sen av min frukost i godan ro.

Kände att jag behövde vara HÄR Å NU, så jag stekte mobilen och bara åt, njöt och existerade.

Himla härligt, och precis den typ av start på dagen jag behövde. Viktigt att lyssna inåt och inte bara tuffa på. Hoppas att er morgon och förmiddag varit bra, och att ni också kommer ihåg att lyssna inåt ibland. Lätt att glömma bort.

Vilken berg- och dalbana de senaste två dygnen har varit alltså. Phu. Mådde som en prinsessa i onsdags med strålande sol, trerätterslurre, glasspicknick och allmänt happy clappy-myz. Sen en torsdag med hällregn, sjukdom och pissigt mående. Som toppades av att jag och Niklas fick känna oss som VÄRLDENS SÄMSTA päron. Fy.

I går var det nämligen den årliga gårdsfesten på Iggys föris. Då tar alla föräldrar med sig något ätbart, man dukar upp en buffé, umgås, tackar av de barn som ska sluta och ger presenter till pedagogerna. Jag hade verkligen sett fram emot det, men kunde bara inte förmå mig att gå. Mådde piss, trots att jag pillat i mig både en och annan ipren. Så jag stannade hemma.

Gårdsfesten pågick mellan 15.30-18, och runt 16.30 (när vi brukar hämta) slank Niklas dit. Vi tänkte att vårt bidrag skulle vara lyxigt bröd med härliga pålägg (mackor brukar alltid uppskattas) som kunde komplettera buffén, men självklart fanns det nada av det vi tänkt oss när Niklas skulle handla på vägen till föris. Han fick tänka om, var stressad, och fattade tag i en korv. Tänkte att charkisar känns ju härligt att komma med.

Han slank till föris, och möttes av tusen föräldrar, syskon och morföräldrar – som i princip hade ätit färdigt. ALLA var där – och hade varit där sen 15.30 – utom VI. Barnen hade sjungit kl 16.00 – och det hade vi missat. ALLAS föräldrar var där – förutom Iggys. Så Iggy hade fått hänga med en av pedagogerna under festen. Och där kom hans pappa, när allt redan var över – med en ynklig korv i handen när de andra styrt upp härliga grejer. Alltså, fy satan vad jäkla misslyckade vi kände oss. Jag låg ju hemma och hostade på soffan, men mådde dåligt i hela kroppen när Niklas kom hem och berättade läget.

HUR kunde vi (båda!) ha missat att det inte var öppet hus (som vi trodde, att man kunde komma när som mellan 15.30-18) – utan att man skulle vara där kl 15.30? Och HUR kunde vi (båda igen!) missa att föris var stängt två dagar för lite sen? Jag som nitiskt skriver ner varenda datum och varenda tid i informationsmailen vi får, och jag tror att Niklas gör detsamma? Den enda förklaringen är att vi på nåt sätt måste missat just precis det här mailet. Alternativt att vi borde förstått själva att vi skulle varit där 15.30. Men när jag ser 15.30-18 och buffé – då tänker jag öppet hus. GAAAAAHH!

Blev så arg på mig själv och på oss. Och såg en liten ledsen Iggy framför mig, som fick sjunga för andras föräldrar, och hänga med fröken på festen istället för mamma å pappa. Tröstade mig med att Iggy inte verkade nämnvärt ledsen varken hemma eller när Niklas kom till föris i går. Tröstade mig också med att, även om vi fuckade upp gårdsfesten (kommer ALDRIG NÅGONSIN IGEN förutsätta att det är öppet hus) så får Iggy tonvis med kärlek och omtanke från tidig morgon till sen kväll – och det måste ju vara det som räknas i slutändan. Men ändå.

Mår dock bättre kring händelsen i dag, när Niklas lämnade i dag fick han se film från sjungandet och höra om festen från pedagogerna. Tydligen hade Iggy sjungit alla sånger med glädje, högt högt. Ingen rädsla för den enorma publiken (nästan 100 pers hade klämt in sig på vår lilla föris), det var tydligen bara kul. Trots att vi inte var där. Så jag tror inte att det egentligen ”gjorde” nåt, och jag tror inte att vi ärrat vårt kiddo för livet. Är dock sjukt besviken själv att jag missade det här ljuvliga sjungandet, får ta igen det nästa tillfälle helt enkelt.

Nåväl. Nu till nåt gladare. Gick och la mig 21.30 i går och SOV BORT sjukdomen – i dag mår jag tusen gånger bättre, wiiii! Kom till glammisoffice och möttes av detta:

….en present! Till MIG! Wooopeliwoopwooop!

Vaffödådå? Varför väntade det en present på mitt skrivbord? Jo, det var en försenad födelsedagspresent från underbara Glammis-Picklan! Och nu ska ni få se vad för flådigt som låg i asken…

…nämligen det här OTROLIGT fina halsbandet, som hon gjort med sina egna små händer! HUR fint? Picklan vet att jag älskar trekanter (det är ju hon som gjort mina älskade namnsmycken som jag har i öronen), och nu hade hon kompletterat med det här fina halsbandet. LYXEN att få ha så begåvade och generösa kompisar alltså!

TACK underbara Picklan för att du kirrat världens finaste present, och för att du bidragit till att den här berg- och dalbanan helt klart är på uppåtgående igen, I love you!