Hello där och happy clappy SUNday på er! Vad skönt att det var så många som kände igen sig i mitt ensamnjut. Underbart! Det är lite fånigt, men när man skriver inlägg som handlar om hur vansinnesmycket man uppskattar att vara för sig själv, så känns det nästan som att man liksom MÅSTE slänga in någon slags disclaimer. Typ ”Men såklaaaaaaaart älskar jag min familj över allt annat” och/eller ”Men livet är förståååååååås mycket härligare nu än innan jag hade barn”.

Men det gjorde inte jag i gårdagens inlägg, för jag känner att nääää – så måste man inte alls skriva. För man MÅSTE kunna få uttrycka att det är SVINHÄRLIGT att vara utan sin familj, att det är SKITJOBBIGT att ha barn och att man mår PRIMA utan något annat sällskap än sitt eget.

Sen betyder inte det att man ALLTID tycker detta, ständigt och jämt i alla situationer. Nää, för precis som med allt annat i livet så är familjegrejen och föräldraskapet en maaaaaaaassa saker – all rolled into one. Det finns inget svart eller vitt, det finns inget ”såhär är det jämt”. Det är en massa saker, en massa känslor, upp och ner och ner och upp – åsså lite mittemellan – på samma gång.

Alla som på något sätt är vid liv har med all säkerhet upplevt detta, och därför känns det lite som att dumförklara mänskor när man känner behovet av att konstant klistra på de här disclaimer-svansarna, som i alla fall jag reagerat på när jag själv läst inlägg som liknar det jag skrev i går. Att man älskar att vara för sig själv utesluter inte att man också älskar att vara med sin familj. Att man tycker saltlakrits är skitsmarrigt betyder inte per automatik att man hatar choklad. Osv.

Så himla skönt att få förklara hur man känner just I DEN HÄR STUNDEN. I nästa stund kanske jag känner något helt annat, men om man ständigt ska klistra på disclaimersvansar på allt blir det ju ohållbart: ”Å vad mysigt det ska bli med helg – men jag älskar förstås måndagar också eftersom de är en sån härlig nystart!”. Eller: ”Vad drömmigt med skidsemester i vinter, men givetvis är en solsemester heller aldrig fel!”.

Nää, sådär håller vi ju inte på. Men så fort det kommer till barn och familj, då är det disclaimerdags. För av någon märklig anledning tassar man liksom gärna på tå kring det som INTE är ljuvligt, fantastiskt och optimalt med att bilda familj. Man ska ju vara så TACKSAM att man ens fått möjligheten att få barn.

Och visst ska man vara det, men det blir OHÅLLBART om man inte ska få uttrycka det man känner och tycker och upplever. Och som sagt – såhär håller vi ju liksom inte på inom några andra områden, så varför har det blivit legio på familjefronten? Lite som att man heller inte ”får” böla för mycket när man är preggo eller när man föder barn. För man ska ju vara så TACKSAM.

Nä, vi släpper allt sån tycker jag och försöker vara trygga i att mänskor förutsätter att vi har kapacitet till fler känslor och upplevelser än bara svart eller bara vitt.

Hursom. I dag kommer Niklas och Iggy hem. Hur känns det då? Jodå, men rätt bra faktiskt. Var ju rädd att jag skulle ha ångest och tycka att jag fått alldeles för lite tid – men så känns det inte. Det känns mysigt att de ska komma hem i dag. Jag har dock inte hunnit känna någon panisk saknad, de hade helt klart behövt vara borta längre för att jag skulle kunna hinna dit.

Men det känns ändå bra att de kommer hem i dag. Jag har hunnit sova, grisa, äta, njuta, pyssla med projekt i min egen takt och så länge jag vill, lyssna på all musik jag varit nyfiken på (ni som vill ha lite happy upptempo-musik MÅSTE spana in den här plattan som varit den här veckans soundtrack) och bara fått VARA IFRED.

Niklas har varit superduktig på att skicka snaps på grodan, och det har varit FAB. Precis det jag velat ha de där här dagarna – jag har liksom fått det allra göttaste av min lilla unge – men sluppit det som är mindre göttigt. Perfa, och bästabästa grejen att kika på innan man somnar.

Jag har också hunnit vandra runt ganska mycket här på söder helt ensam, och fått vibbar av mitt ”gamla” liv. Livet innan barn, till och med livet innan Niklas. När jag bodde på Södermannagatan i min 20-kvadratsetta som var SÅ fin, hade tid att stå framför spegeln i två timmar om jag ville för att få till en rolig outfit som gjorde mig glad, när jag åt bacon varenda morgon till frukost och hade otaliga tjejmiddagar och fester på de där få rackarns kvadratmetrarna.

Och nåt som blivit rätt uppenbart är att jag inte vill tillbaka. Hur fantastiskt det än har varit att kunna gå vart man vill när man vill hur man vill de här dagarna, så är det lite…tomt. För även om jag inte har hunnit sakna min lilla familj, så har jag känt avsaknaden av den – förstår ni skillnaden?

För många av er är det här säkert självklart, men för mig som knappt haft fem minuter för mig själv på snart 3 år var ett sånt här avbrott SÅ nyttigt. För om man aldrig hinner stanna upp och känna hur livet UTAN familjen är – hur sjuttsingen ska man då veta att man INTE vill ha det? Kanske rörigt förklarat (?) men det jag menar är att det i alla fall för mig varit livsnödvändigt att få andrum och en paus – för att inse att jag trivs i det liv jag har.

MEN – det betyder inte att jag aldrig mer kommer behöva fler pauser, nej tvärtom så känner jag att jag och Niklas omedelbums måste bli bättre på att ge varandra längre intervaller där vi bara får vara oss själva – inte mamma, inte pappa.

Det blev en lång utläggning det här, men summan av kardemumman är alltså att jag är SÅ glad att jag fått de här dagarna med me, myself & I, och jag är SÅ glad att Niklas och Iggy kommer tillbaka i kväll. Och jag är SÅ säker på att den här typen av pauser måste komma oftare – för oss båda.

Oj. Ojojojoj. OJ! …vad ljuvligt det är att få vara HELT för mig själv. Oj. Det är nästan skrämmande hur mycket jag njutit och njuter, och det säger väl en del om hur mycket jag behöver det här.

Jag har verkligen maxat eremitbehovet och inte träffat NÅGON. Att boka in dejter med kompisar de här dagarna vore slöseri med tid, näää jag vill umgås med MIG SJÄLV. Och SOM jag umgåtts! Jag och my fabulous self har nu hängt i två dagar. Vi har sovit till klockan 10, grisat med mobilen i sängen till kl 11, ätit frulle i godan ro – framför SATC som jag börjat kolla på från första avsnittet – och sen har vi grejat med enbart sånt vi tycker är skoj.

Vi (jag återgår till ”jag”, detta blir för förvirrande) har fullkomligt vänt upp och ner på en massa ytor här i lyan, för jag har känt att det är SÅ mycket som inte känns hundra här hemma. Och nu när jag har TID så tänker jag göra nåt åt det. Så jag har rivit bort allt jag inte tycker om, och sen börjat fiffa om på nytt. Nåt som är totalt omöjligt att göra med Iggy hemma – att få koncentrera sig på EN sak PRECIS SÅ LÄNGE MAN VILL är tamejtusan magiskt.

Har kirrat en massa fint här i lyan som ni såklart ska få se senare. Kolla på min tokfina nya växt, den har hittat en perfekt plats i vardagsrummet!

Den stress som jag konstant har i kroppen annars – är som bortblåst. För jag känner alltid att jag liksom aldrig HINNER GÖRA FÄRDIGT. Att för några dagar känna att man har obegränsat med tid är därför crazy bananas-fantastiskt.

Det känns helt galet att jag faktiskt hade ett liv tidigare, där tid fanns I ÖVERFLÖD. Jag kunde göra VAD JAG VILLE – NÄR JAG VILLE! Men precis som med allt man tar för givet, så uppskattar man det inte förrän det är borta. Trixigt att till exempel vara toppenglad för sina händer hela tiden, men rackarns vad man kommer sakna dem om man helt plötsligt vaknar upp en dag och upptäcker att de är borta, typ.

Jag säger inte att jag inte aldrig vill att Niklas och Iggy ska komma hem igen, men SATAN I GATAN vad skönt det är att bara få vara för sig själv. Jag har en kväll, en natt och en dag kvar som eremit. I morgon kväll kommer de tillbaka. Ska bli spännande att se om jag vaknar upp och tycker att det ska bli mysigt att de kommer tillbaka, eller om jag kommer känna att det mest känns jobbigt. Vi får se.

Nu ska jag fortsätta fiffa runt här hemma, sen väntar en fantastisk middag i Vanjahetens tecken – 1 kg svenska kräftor. Efter det blir det kaffe och och en Brillat Savarin med grön tomatmarmelad. I sällskap av me, myself & I. Kommer bli EPISKT.

Borta bra men hemma bäst, så lyder ju klyschan. Och den stämmer in SÅ BRA på mig. För en hemmagris som jag är det HIMMELRIKET att få komma hem igen efter att ha äventyrat runt ett slag.

Tänkte skriva ett sånt där ”Veckans bästa/sämsta”-inlägg, på temat Komma Hem. Nu kör vi!

Veckans Ljuvligaste / Att få komma hem till sitt eget hem, sin egen doft och sina egna saker. Jag trivs allra allra bäst hemma, och nu när man varit ute å flängt runt så är det rena rama vardagsglädjen att ens få gå omkring på sitt eget golv. Lycka!

Veckans Lyxigaste / Att en tjej från Urb-it stod utanför vår dörr och välkomnade oss hem när vi kom från Hova. Hon presentade oss med en lyxig picknick-korg från Cajsa Warg, komplett med lyxigt (ekologiskt % alkoholfritt, wiii) bubbel. Den fräsiga bubbelflaske-kylaren är designad av Dagmar, och alla intäkter från försäljningen av den går till att stötta kvinnligt entreprenörskap i utvecklingsländer, HUR bra?

Veckans sötaste / Ruben och Iggys goda kram. De har verkligen blivit VÄNNER, och bråkar inte bara längre om vems leksak som är vems. Undrar om de kommer vara vänner även i vuxen ålder? Ska bli en spännande relation att följa.

Veckans sorgligaste / När jag sjöng ”Unforgettable” på en väldigt kär familjeväns begravning. Att sjunga när vänner och/eller familj gifter sig/döper sina barn/begraver sina nära är en självklarhet för mig om jag blir ombedd. Kan man på något sätt bidra till deras dag så gör man såklart det. Men begravningar är jobbiga, tycker jag.

Har tyvärr behövt sjunga på alldeles för många, och vet hur jag måste hantera det för att palla med. Börjar jag gråta är det kört, då funkar det inte att sjunga. Så jag måste komma tidigt till kyrkan, gömma mig uppe på läktaren och inte prata med någon förrän efter ceremonin. Då släpper allt och jag gråter som ett vattenfall.

Helt klart en väldigt jobbig grej att göra, men också helt klart något som man självklart gör för att göra det man kan i en sån oerhört ledsam stund.

Veckans godaste / Självskriven såklart: IGGY! Alltså, det här med att vara mamma fascinerar mig SÅ. HUR KAAAN det liksom bara bli roligare och roligare att följa sin unge? Man tror att ”nä, men nu har vi nog nått en höjdpunkt”, och sen blir det bara ännu bättre.

Pratade om detta med min äldre bror som har barn som är 11 och 8 år, och han sa att det är precis så – och att det bara fortsätter. Han har aldrig haft så kul med sina ungar som nu. Ska bli så spännande att hänga med på den här päronfärden.

Veckans peppigaste / Att hitta den här ljuvliga illustrationen på Inspirationstagram! Man blir ju liksom CRAZY BANANAS-GLAD!

Veckans galnaste / Tanken på att jag i morgon åker iväg till Köpenhamn i två dagar – och att NIKLAS OCH IGGY ÅKER TILL GÖTEBORG. Utan MIG! Att detta innebär att jag är UTAN BARN Å MAN till och med söndag kväll! Det känns faktiskt helt surrealistiskt.

Jag har alltid varit lite av en eremit som trivts allra bäst i mitt eget sällskap, men det behovet har jag fullkomligt fått trycka undan i två och ett halvt år. På grund av Niklas usla sömn har jag inte kunnat åka iväg, för han har helt enkelt inte kunnat ratta Iggy själv nattetid. Att inte få utlopp för nåt som är basalt och nödvändigt på två och ett halvt år har INTE varit lätt, och det har heller inte varit bra. Så därför är det nu dags för mig att få lite andrum. Så. Enormt. Välbehövligt.

Folk säger att de börjar sakna sina familjer ”omedelbart” efter att de gått ut genom dörren, typ. Jag är mer rädd för att jag kommer att få ångest på söndag dag för att de ska komma tillbaka. Att jag inte ska ha fått tillräckligt med tid att bara FÅ VARA. Vi får se hur det blir, jag hoppas att jag kommer längta och sakna – men jag tror inte det. Får man säga så? Det är i alla fall hur jag känner.

Jag tänker inte umgås med NÅGON de dagar jag är själv. Jag ska enbart njuta av att få göra precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Det känns nästan orimligt fantastiskt att jag i flera dagar inte kommer behöva tillgodose någon annans behov än mina egna. Det kommer bli magiskt.