Läste precis Den Stora Blogglistan hos Elisabeth (TACK älskade gullplupp för alla fina ord, och JA – i höst SKA vi ses!) och blev nostalgisk. Jag har ju också gjort den listan (hittas här), men nu när jag läste den inne hos Elisabeth kom jag på att jag svarat ”fel” i mitt inlägg.

En av frågorna löd nämligen ”Vilken blogg har du läst längst?”. På den svarade jag Sofi, och på ett sätt stämmer det. Sofis ljuvliga inspirationsbomb till blogg har hängt med mig länge. Men innan jag började läsa den läste jag ju andra bloggar – men det känns nästan som att det var i en annan tid, i ett annat liv.

Det var innan bloggarna blev mer som magasin. När de var fult layoutade, när de innehöll små bilder av usel kvalitet, eller knappt några bilder alls. När man följde ”vanliga” mänskor, som man trillade över av en slump, eller fick tips om. När många bloggar var anonyma, och det var berättelsen man följde – inte personen. Detta var i bloggens linda, i mitten/slutet på 00-talet. Och då följde jag Anna, och jag följde Lina. Slaviskt.

Jag minns faktiskt inte hur jag hittade dem, men i flera år var deras vardag en del av min. Anna slutade blogga 2012, och Lina finns inte längre kvar på denna jord, så oerhört ledsamt. Men kanske inte oväntat, tyvärr.

Annas blogg utvecklades från att vara en ren pro ana-blogg där thinspo varvades med hätska inlägg mot ”slappa” mänskor som ”inte kunde kontrollera sitt ätande”, till en genomtänkt dagbok där hennes kamp mot anorexin och frustration över familjen som visste men inte hjälpte, fick utlopp.

Genom att läsa hennes blogg fick jag inblick i en värld där pengar var en självklarhet, men uppenbarligen inget som kunde ersätta självkänsla och lycka. Hon var välformulerad, vass, hade ett liv som var intressant för att det var så olikt mitt eget, och demoner att brottas med som jag var fascinerad av.

När min första singel släpptes mailade jag videon till henne, och hon la upp den i sin blogg med en väldigt fin kommentar. Då blev jag väldigt, väldigt glad. Har ingen aning om vad hon gör i dag, men jag hoppas att hon är frisk, mår bra och har mänskor runtomkring sig som tycker om henne för den hon är.

Lina hade också demoner. Många, många, många. Hon var också välformulerad och vass som satan. På grund av sina demoner hade hon hoppat från sin balkong för att ta sitt liv – men överlevde. Dock med svåra skador som innebar att hon skulle få sitta resten av sitt liv i rullstol.

Hon skrev naket, öppet och ärligt om sin ångest, sitt medecinintag, sina otaliga läkar/psykologmöten, sina tvångsintagningar. Hon delade med sig av sin konst, sina tankar kring att ha blivit rullstolsburen, sin obefintliga självkänsla. Hennes blogg gjorde ibland ont att läsa, men jag tror att alla vi som ändå gjorde det försökte att lämna så många fina kommentarer vi kunde, för alla ville vi nog HJÄLPA.

Ibland blev inläggen glesare, eller tog helt stopp. När de dök upp igen förklarade Lina att hon blivit tvångsintagen, att hon gjort sig själv illa. I juni 2014 skrev hon sitt sista inlägg. Från akuten. Hon hade ”Vart dum igen. Skadat mig.”. Hon ville att läkaren skulle ”komma och sy ihop mig” så att hon skulle kunna ”åka hem och göra om det”.

Och hon måste ha lyckats, så oerhört oerhört sorgligt. Att läsa Linas blogg var att få en insyn i psykisk ohälsa, och hur vården sviker. Nåt jag själv har erfarenhet av (inte jag personligen, men någon väldigt nära mig). I flera år levde jag bredvid någon som mådde så fruktansvärt dåligt, och som bara ville att allt skulle vara över. Och att leva nära någon med konstanta självmordsförsök är vansinnigt jobbigt, på alla plan.

Att därför få följa någon som var mitt inne i den världen gjorde att jag kunde få en insikt ”från andra sidan”, liksom. Hur GÅR tankarna när det är sådär mörkt? Varför blir det så? Vad kan jag som utomstående göra för att hjälpa?

Usch, blir ledsen av att skriva det här. Ledsen för Linas skull, för hennes familjs skull och för hennes vänners skull. Känner också skuld, kunde vi som läste gjort något för att förhindra att det gick som det gick? Den person i min närhet som mådde sådär dåligt mår bra i dag, tack och lov. Så ledsen att inte Lina också fick uppleva att Det Blir Bättre.

Har läst igenom delar av både Annas och Linas arkiv i dag, och blivit påmind om hur stor del av min vardag de faktiskt var. Undrar om någon av er kanske också läste deras bloggar?

                                                                                       I stolt samarbete med Colgate-PalmoliveAtt när som helst kunna dricka ett glas kallt, gott och rent vatten är nåt vi i Sverige tar för givet. Faktum är, att rent dricksvatten inte är en självklarhet för hundratals miljoner människor (nästan var tionde person – varav en väldans massa barn), eller ens en rättighet. Det är en lyx.

Odrickbart vatten är den VANLIGASTE DÖDSORSAKEN i världen. Och även om det kanske inte påverkar just dig och mig här i stunden, så är den globala bristen på vatten snart ett faktum. 2030 har forskare beräknat att vattenbristen kommer slå globalt. Då är jag 52 år, och Iggy snart 17. Det är alltså inte särskilt långt bort.

Tillsammans med organisationen Water Aid har Colgate – Palmolive därför initierat en kampanj för att spara vatten. Den består dels i att vattenförbrukningen i den egna produktionen har minskats drastiskt, men handlar också om vad man som privatperson kan göra i sin vardag för att dra ner på vattenmängden man förbrukar.

För det är MÄNGDER vi pratar om. En genomsnittlig svensk förbrukar omkring 180 liter vatten per dygn. Och många av dessa litrar skulle aldrig behövts förbrukats egentligen. För eftersom vi inte upplevt hur det är att vara utan rent dricksvatten, så tänker vi inte på att spara det vi har.

Men som sagt, 2030 kommer vattenbristen vara global, men redan nu har till exempel Öland och Gotland problem med att kunna producera tillräckligt vatten, på grund av rekordlåga grundvattennivåer.

Men. Det braiga är – att vi alla kan göra nåt åt det här! Med enkla medel kan vi tillsammans spara miljontals liter dricksvatten – som annars bara skulle slösats bort. Nu ska ni få några tips av mig på saker ni kan göra, och som jag innerligt hoppas att ni VILL göra. Det är ALLAS vårt ansvar att ta hand om den här planeten som vi dessvärre gör mer och mer illa.

• Tvätta bara fulla tvättmaskiner.
• Diska bara fulla diskmaskiner.
• Spola inte i onödan, en enda spolning konsumerar nästan 4 liter dricksvatten.
• Stäng av kranen när du eller ditt barn borstar tänderna. Vid 2 minuters tandborstning med öppen kran rinner 10 liter dricksvatten rätt ner i avloppet. Det motsvarar två dagars (!) vattenförbrukning i ett land där rent dricksvatten inte är en lyx att slösa bort.
• Åtgärda droppande kranar och rinnande toaletter. En enda rinnande toalett kan på ett år dra 400 000 liter vatten, nåt som dessutom kostar ca 8 000 kr om man bor i hus och betalar för sitt vatten. Så förutom att göra planeten glad sparar man även stålars. Bra deal.
• Ge det kvarblivna vattnet i dricksglas och karaffer till dina växter, istället för att hälla ut det i vasken och sen tappa upp ytterligare vatten (i t ex en vattenkanna) till växterna.
• Gör eget bubbelvatten. Att köpa bubbelvatten är en dålig deal för både plånbok och miljö. Är det dessutom importerat från andra länder gränsar det till vansinne om jag får säga vad jag tycker.
• Lär dina barn att rent dricksvatten inte är en självklarhet, och att det inte är nåt vi får slösa. Vill de (som alla barn) leka med vatten får de göra det med begränsade mängder i bunkar/koppar/kastruller/badkar. Inte under en rinnande kran. Vi är toknoga med detta vad gäller Iggy. Det är framförallt Iggys generation som kommer behöva brottas med problemet global vattenbrist, så de om några måste lära sig att spara på vatten.

Hoppas att ni alla fått er en tankeställare kring nåt som jag tror att vi är många som tar för givet, och att vi tillsammans gör det vi kan för att sluta slösa på vårt dricksvatten. Varje droppe räknas!

Och när det är dags att tvätta favorittröjorna nästa gång hoppas jag att det här inlägget ligger i bakhuvudet och lurar, så att maskinen inte går igång förrän den är full.

Jag tog en bloggpaus över helgen, för den senaste veckan har jag börjat känna den där obehagliga känslan av att Det Är För Mycket igen. Huvudet blir grumligt, och kroppen säger ifrån i form av alla möjliga luriga åkommor. Och så TRÖTTHETEN. Den massiva tröttheten.

I fredags gick jag direkt och la mig när jag kom hem, och i helgen har jag varit så snäll mot mig själv som jag bara kunnat. Har inlett den här veckan med att tacka nej till grejer som förvisso är roliga, men som kommer Bli För Mycket. Jag tar mitt mående på allvar och  vill inte riskera nåt.

Varför mår jag såhär nu då? Jo, som sagt håller jag ju på och genomgår en förändring (säger det igen: nepp är inte preggo) och det tar på krafterna. Det är så mycket som ska fixas och grejas med, så mycket röda trådar som ska knytas ihop. Så…mycket, bara. Åsså känslorna på det, för de är också inblandade.

Och samtidigt som jag håller på och knyter ihop trådar till höger och vänster har jag också gasat på vad gäller att gå på olika event och tillställningar, jag har haft en DRÖS med möten och dessutom maxat familje- och kompishänget. Och i fredags insåg jag att jag hade glömt bort  det där som är så HIMLA viktigt för att jag ska orka spruta ur mig energi – och det är UPPLADDNINGEN. Att vara FÖR MIG SJÄLV och göra INGENTING. Det är då batterierna laddas, så att jag kan agera Duracellkanin. Men utan uppladdning – trasig kanin.

Det känns bättre nu, men det är inte helt bra.

(Bild från i söndags då en mycket ivrig unge ville ”gå sjääälv!” på fontänkanten.)