Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Handleder&My Ana Life

Processed with VSCO with hb1 presetLäste precis Den Stora Blogglistan hos Elisabeth (TACK älskade gullplupp för alla fina ord, och JA – i höst SKA vi ses!) och blev nostalgisk. Jag har ju också gjort den listan (hittas här), men nu när jag läste den inne hos Elisabeth kom jag på att jag svarat ”fel” i mitt inlägg.

En av frågorna löd nämligen ”Vilken blogg har du läst längst?”. På den svarade jag Sofi, och på ett sätt stämmer det. Sofis ljuvliga inspirationsbomb till blogg har hängt med mig länge. Men innan jag började läsa den läste jag ju andra bloggar – men det känns nästan som att det var i en annan tid, i ett annat liv.

Det var innan bloggarna blev mer som magasin. När de var fult layoutade, när de innehöll små bilder av usel kvalitet, eller knappt några bilder alls. När man följde ”vanliga” mänskor, som man trillade över av en slump, eller fick tips om. När många bloggar var anonyma, och det var berättelsen man följde – inte personen. Detta var i bloggens linda, i mitten/slutet på 00-talet. Och då följde jag Anna, och jag följde Lina. Slaviskt.

Jag minns faktiskt inte hur jag hittade dem, men i flera år var deras vardag en del av min. Anna slutade blogga 2012, och Lina finns inte längre kvar på denna jord, så oerhört ledsamt. Men kanske inte oväntat, tyvärr.

Annas blogg utvecklades från att vara en ren pro ana-blogg där thinspo varvades med hätska inlägg mot ”slappa” mänskor som ”inte kunde kontrollera sitt ätande”, till en genomtänkt dagbok där hennes kamp mot anorexin och frustration över familjen som visste men inte hjälpte, fick utlopp.

Genom att läsa hennes blogg fick jag inblick i en värld där pengar var en självklarhet, men uppenbarligen inget som kunde ersätta självkänsla och lycka. Hon var välformulerad, vass, hade ett liv som var intressant för att det var så olikt mitt eget, och demoner att brottas med som jag var fascinerad av.

När min första singel släpptes mailade jag videon till henne, och hon la upp den i sin blogg med en väldigt fin kommentar. Då blev jag väldigt, väldigt glad. Har ingen aning om vad hon gör i dag, men jag hoppas att hon är frisk, mår bra och har mänskor runtomkring sig som tycker om henne för den hon är.

Lina hade också demoner. Många, många, många. Hon var också välformulerad och vass som satan. På grund av sina demoner hade hon hoppat från sin balkong för att ta sitt liv – men överlevde. Dock med svåra skador som innebar att hon skulle få sitta resten av sitt liv i rullstol.

Hon skrev naket, öppet och ärligt om sin ångest, sitt medecinintag, sina otaliga läkar/psykologmöten, sina tvångsintagningar. Hon delade med sig av sin konst, sina tankar kring att ha blivit rullstolsburen, sin obefintliga självkänsla. Hennes blogg gjorde ibland ont att läsa, men jag tror att alla vi som ändå gjorde det försökte att lämna så många fina kommentarer vi kunde, för alla ville vi nog HJÄLPA.

Ibland blev inläggen glesare, eller tog helt stopp. När de dök upp igen förklarade Lina att hon blivit tvångsintagen, att hon gjort sig själv illa. I juni 2014 skrev hon sitt sista inlägg. Från akuten. Hon hade ”Vart dum igen. Skadat mig.”. Hon ville att läkaren skulle ”komma och sy ihop mig” så att hon skulle kunna ”åka hem och göra om det”.

Och hon måste ha lyckats, så oerhört oerhört sorgligt. Att läsa Linas blogg var att få en insyn i psykisk ohälsa, och hur vården sviker. Nåt jag själv har erfarenhet av (inte jag personligen, men någon väldigt nära mig). I flera år levde jag bredvid någon som mådde så fruktansvärt dåligt, och som bara ville att allt skulle vara över. Och att leva nära någon med konstanta självmordsförsök är vansinnigt jobbigt, på alla plan.

Att därför få följa någon som var mitt inne i den världen gjorde att jag kunde få en insikt ”från andra sidan”, liksom. Hur GÅR tankarna när det är sådär mörkt? Varför blir det så? Vad kan jag som utomstående göra för att hjälpa?

Usch, blir ledsen av att skriva det här. Ledsen för Linas skull, för hennes familjs skull och för hennes vänners skull. Känner också skuld, kunde vi som läste gjort något för att förhindra att det gick som det gick? Den person i min närhet som mådde sådär dåligt mår bra i dag, tack och lov. Så ledsen att inte Lina också fick uppleva att Det Blir Bättre.

Har läst igenom delar av både Annas och Linas arkiv i dag, och blivit påmind om hur stor del av min vardag de faktiskt var. Undrar om någon av er kanske också läste deras bloggar?

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
9kommentarer
  • Jag läste båda! Då var internet ganska nytt och jag var tonåring (om ens det i början). Som tur var hade jag varken anorexi eller andra psykiska problem, men det var ändå väldigt spännande och gripande att ta del av deras liv och tankar. Det är något som gått lite förlorat nu när bloggar är så snygga och välskrivna, det är liksom inte längre dagboksanteckningar från någon anonym man följer utan mer en hel livsstil. Jag är ju heller inte intresserad av mindre bloggar på samma sätt, nu har man ju krav på ett annat sätt. Kul att få en liten påminnelse om dem iallafall. Och ja, fruktansvärt det som hände Lina <3 Hoppas den andra tjejen är frisk och mår bra idag!! KRAM

    Jojo 2016-10-07 20:23:41 http://None
    Svara
  • Läste också Linas blogg. Hon var tillsammans med ett ex till mig ett tag så började hänga där av svartsjuka. Hehe. Fångades dock in i hennes sätt att skriva. Så himla vackert sorgligt. Blir också lite ledsen av att tänka på henne nu och på alla andra som försvinner från livet pga psykisk ohälsa och aldrig får någon hjälp.

    Becka 2016-10-01 22:19:02 http://None
    Svara
  • Läste Linas blogg. Så sorgligt livsöde.

    Sanna 2016-10-01 20:54:15 http://None
    Svara
  • Jag läste också Linas blogg! Hade helt glömt av det men blev påmind nu. Usch, vad hemskt. Jag läste den inte kontinuerligt men klickade in där ibland. Det var fascinerande läsning men givetvis också väldigt hemskt.

    Josefine 2016-10-01 19:12:58 http://None
    Svara
  • Jag läste också Annas blogg, var ung och ätstörd. Bloggar förr var liksom något helt annat. En chans att vara anonym.

    Signy 2016-10-01 11:00:35 http://None
    Svara
  • Gud, jag tror att jag också läste Annas blogg! Jag var 14 då och vet att jag läste några anorexia-bloggar. Känner igen inläggen så mycket så det är mycket troligt att hennes var en av dem. Usch, så tungt. Det var en mycket mörk period i mitt liv. Hängde på tumblr och sparade ned bilder på smala tjejer, läste bloggar likt Annas och avundades deras smalhet. Fy fy fy. Jag mår som tur är bättre idag. Minns att min gulliga, fina lillebror hade gjort en milkshake tilll mig och jag kunde inte dricka en droppe av den för att jag precis hade surfat runt på hemsidor som uppmuntrade till bantning.

    Skickar en hög med kärlek till alla tjejer som lever med kroppsångest idag, hur den än ser ut. Jag själv tycker mig se att idealet förändrats från smalhet till det mer lurigt förklädda ”hälsa och fitness”-idealet (vilket också är en ätstörning i sig…). Samhället är fucked up. På så många sätt.

    anonym 2016-10-01 01:04:03 http://None
    Svara
  • Hej Vanja! Jag har minne av att du berättat att du i stort sett levde i Paris under några år. Jag ska åka dit över en helg i höst och undrar om du har några tips? Allt är välkommet, men till största del vilka områden man gärna rör sig i, vad är paris svar på söder?
    Josefin

    Josefin 2016-10-01 00:23:07 http://None
    Svara
  • Jag läste också Linas blogg i flera år och kan fortfarande börja gråta över hur hemskt det var/är att hon faktiskt till slut tog sitt liv. Hon kämpade ju så hårt för att komma på fötter med att få hjälp och komma igång med att plugga osv. Så stark och ändå så svag. Och precis som du beskriver känner jag att man kanske kunde gjort nåt. Det är hemskt!

    Stina 2016-10-01 00:02:21 http://None
    Svara
  • Har själv haft ätstörningar och under hela den tiden följde jag Annas blogg. När jag fick hjälp så slutade jag läsa den helt. Fick en riktig flashback när du länkade den här, tankar på hur jag mådde då och hur jag mår idag.

    Idag sitter jag med min 4 månaders son i famnen och dras med en förlossningsdepression istället för ätstörningar. Men med mitt bagage så vet jag att även om det är tungt nu så blir det bättre! För mellan då och nu fanns det många fina år 🙂

    Erika 2016-09-30 21:02:44 http://None
    Svara
Vanja Wikströms webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!