När jag var på akuten nyligen hade jag ju exakt noll mottagning i min telefon. Detta grusade snabbt alla förhoppningar om att kunna spendera väntetiden den natten med att lyssna på poddar, som jag hade tänkt. Men då hittade jag ett annat sätt att roa mig…

…jag gick nämligen igenom alla bilder i min mobil. Yes, ALLA! Tanken var att jag skulle rensa bildbiblioteket, och en del resning blev det. Men framförallt drunknade jag i minnen.

Varje gång jag får för mig att rensa mitt bildbibliotek finns det nämligen ett gäng bilder som jag aldrig förmår mig att radera. Gång efter gång, år efter år ligger de kvar. Och givetvis finns det anledningar till varför jag aldrig tar bort dem.

I det här inlägget tänkte jag visa er några av dem, och berätta varför just dessa foton fått stanna kvar så länge. Är ni med? Nu kör vi!

Det här är den bild som ligger allra först av alla mina bilder. Det är Niklas, som ni ser. Bilden är tagen i badrummet i vår gamla lya, i juni 2010. Anledningen till att jag aldrig raderat den här bilden är helt enkelt för att jag tycker Niklas är FÖR JÄVLA SÖT på den. Kolla blicken! Oj oj oj…

Den här bilden är tagen kl 13:43 på julafton 2010. Jag var på väg hem till min pappa där julen firades det året. Tog en selfie på vägen, tror att jag kanske skickade den till Niklas?

Har sparat den av tre anledningar:

1. SÅ kul att minnas mitt långa hår, det var ju SÅ långt?
2. Denna enorma mössa alltså. Väldigt trendig omkring 2010 (minns ni?), men ser mest rolig ut tycker jag. Niklas hade en likadan, vi köpte dem på Zara har jag för mig. Vi var nog en lustig syn på Söders gator när vi strosade fram i våra enorma fuskpälshuvudbonader.
3. Vid den här tiden hade jag inte börjat färga håret rosa på egen hand än, men jag hade bett min frisör fixa rosa slingor på mig. Det såg ut såhär, och jag älskade det.

Det här är jag, nåt år eller två gammal. Bilden hänger på kylskåpet hemma hos min pappa och jag har plåtat av den med mobilen. Tycker ljuset i den är så magiskt.

Här har vi Niklas igen. I egengjorda kalsipper som, som ni förstår, var väldigt uppskattade och givetvis dokumenterades. Även denna bild är från 2010, tagen i gamla lyan.

Den här bilden skickade min syster till mig på sms för ett antal år sen. Jag sparade ner den och har aldrig kunnat förmå mig till att ta väck den. Det är min bror, min syster och jag, omkring 1993/1994. Vi befinner oss på tunnelbanan, vilket är en rätt märklig plats att fotografera på tycker jag. Det här var ju innan de digitala dagarna, så det är ”ett riktigt” kort. Undrar varför vi tog en bild på tunnelbanan?

Hursomhelst, jag var runt 16 bast och hade permanentat hår. Och snedbena – såklart. Den har hängt med sen lågstadiet. Tror att jag inte vill radera bilden, eftersom jag nästan inte har några bilder alls på oss tre tillsammans. När bilden togs hade jag redan hunnit flytta hemifrån, och min bror bodde hos vår mamma. Min lillasyster hos vår pappa. Så det var inte så ofta det fanns tillfälle att få oss alla tre på samma bild. Bra att någon passade på, där på tunnelbanan. Undrar vem det var som tog bilden, pappa kanske?

På tal om pappa, så är det här en bild jag heller aldrig vill ta bort. Såhär såg han ut, någon gång i mitten av 70-talet. Jag är äldre i dag, än vad han var när den här bilden togs. Så märkligt. Tycker ni att vi är lika?

Den här bilden är en del av min företagshistoria, och därför har jag aldrig raderat den. Datumet var 3:e februari 2011. Jag och Malin hade precis bestämt oss för att starta GlamMom.se och arbetade febrilt på vår affärsplan samtidigt som vi jobbade extra i Niklas klädbutik.

Vansinnesnoggranna som vi var, så beställde vi hem prover på alla amningsbhar vi funderade på att köpa in så att vi kunde kolla kvaliteten på dem innan vi började lägga beställningar. Här hade vi precis packat upp provet på modellen Amber Plum. Till vår stora glädje var den sjukt snygg och rackarns bekväm, och vi kände att den skulle bli en hit.

Nästan på dagen fem månader efter att den här bilden togs, lanserade vi GlamMom.se. Och under de fem och ett halvt år som webbshoppen funnits, har Amber Plum konstant varit en riktig storsäljare.

Sista bilden från minneskavalkaden får bli denna. Tagen i oktober 2010, på en av mina bästa vänners bröllop. Återigen – så mycket HÅR! På både mig och Niklas.

Det var ett vansinnesvackert bröllop. Jag sjöng under vigseln och var toastmadame på middagen. Hade skitkul, och jag och Niklas dansade som tokar minns jag. Får så mycket bra minnen och fin energi av den här bilden. Så den kommer nog också bli en sån som liksom alltid får stanna kvar i mitt bildalbum.

Ok, det var det hele. Vad säger ni, var det här skoj? Om fem personer eller fler säger ”Meeeer!” i kommentarsfältet, så kör vi ett till sånt här inlägg, där vi rotar vidare bland mina gamla mobilbilder…

                                                                                    I stolt samarbete med Friends
[youtube id=”aU_Hslv40d0″]
Just nu klurar en massa kids på sina önskelistor till tomten. Men för många barn står inte en airboard eller en hundvalp högst upp på listan. Nej – allt de vill ha är en vän. Någon att dela saker med, att skratta med, att känna sig trygg med.

60 000 (!) barn är i dagsläget utsatta för mobbning, nåt jag känner SÅ starkt för eftersom jag själv varit utsatt. Jag vet alltför väl hur det är att stå ensam kvar på skolgården, för att man inte blir insläppt i skolan av sina klass”kamrater”. Hur illa man mår i magen varje morgon när det är dags att dra till plugget, och hur desperat man famlar efter ursäkter att inte behöva gå.

Jag vet också hur skamsen man är; inför sina föräldrar, inför andra – inför sig själv. Det kanske ÄR nåt fel på mig? Jag kanske inte ÄR värd att ha vänner? Usch.

Det bästa sättet att hantera mobbning är att kontinuerligt prata med barn om vänskap, utanförskap, värdegrund, etik, moral, inkluderande etc – något som stiftelsen Friends ägnar sig åt. De gör på riktigt skillnad i många barns liv, och därför vill jag gärna uppmana alla er fina blogoliner att stötta deras arbete.

Ge en julgåva på Friends.se eller swisha valfritt belopp till 900 5273 (skriv ”en vän” i meddelandefältet), så gör vi något tillsammans för att uppfylla önskningarna hos de barn som har ”en vän” högst upp på önskelistan i år.

Hörrni. TACK. Dels för alla fina kommentarer om skåpet (det lönade sig att gå med håven, ha ha!) – vad KUL att ni också gillart! Men jag vill framförallt säga tack för all kärlek jag fick på det här inlägget. Det är tråkigt att så många av er har gått/går igenom liknande perioder, men också väldigt fint att känna att man inte är ensam, och att det finns en massa råd och knep att lyssna på och ta till när man känner sig som mest överhopad.

Det som känns bra (förutom att det var grymt skönt att få böla lite) är att det den här gången finns ett slutdatum för överhopningen. Snart är det över, och jag räknar faktiskt ner dagarna. Vissa grejer får man bara trycka sig igenom, och förhoppningsvis kan jag sitta och slösurfa en stund på arbetstid igen inom en inte alltför avlägsen framtid.

Tack för allt stöd och förståelse, ni e bäzt!