Hörrni. TACK. Dels för alla fina kommentarer om skåpet (det lönade sig att gå med håven, ha ha!) – vad KUL att ni också gillart! Men jag vill framförallt säga tack för all kärlek jag fick på det här inlägget. Det är tråkigt att så många av er har gått/går igenom liknande perioder, men också väldigt fint att känna att man inte är ensam, och att det finns en massa råd och knep att lyssna på och ta till när man känner sig som mest överhopad.

Det som känns bra (förutom att det var grymt skönt att få böla lite) är att det den här gången finns ett slutdatum för överhopningen. Snart är det över, och jag räknar faktiskt ner dagarna. Vissa grejer får man bara trycka sig igenom, och förhoppningsvis kan jag sitta och slösurfa en stund på arbetstid igen inom en inte alltför avlägsen framtid.

Tack för allt stöd och förståelse, ni e bäzt!