Livet

Som en klubbad säl

God morgon på er! Yes, I KNOOOW att klockan är närmre lunch än frulle, men för mig har dagen inte riktigt kommit igång. Eller, snarare – JAG har inte riktigt kommmit igång.
Känner mig lite som en klubbad säl i dag faktiskt. Hade ju en rätt så trist start på gårdagen (TACK för alla fina kommentarer ang min sjukt obehagliga dröm, blir så stolt varje gång ni berättar att ni kan relatera. Vi måste prata mer om det här med alkoholproblematik!), och sen var den FULLFULLFUUUULLSMOCKAD med grejer som krävde väldigt mycket energi.
Jag spelade in 15 barnlåtar till Babyloonz på fem timmar, det är FEM LÅTAR per timme, 12 minuter per track. Extremt koncentrerat arbete, med andra ord. Som krävde väldigt mycket energi och koncentration. Skitkul såklart, men tog mycket kraft.
Efter det var det Cubus-middag som verkligen var APTREVLIG. Jag satt bredvid mysiga FF (som äääälskade Fuck It-skalet på min mobil, härligt att det får godkänt av en så fräsig modeprofil woop woop) och denna rara ärta till stylist som jag aldrig träffat förut men som var SÅ härlig att ha som dinner partner in crime! Jag dokumenterade hela kalaset rätt friskt på Insta Stories under gårdagen, så om ni är nyfikna på hur en PR-middag går till kan ni slinka in på min Inspirationstagram och hänga med. 
Maten var fantastisk och sällskapet oklanderligt, men rent energiskt tog det såklart också en hel del på krafterna att gå in i sitt mest sociala mode, liksom. Så i morse när jag vaknade var jag helt slut. Har inte riktigt hämtat mig än.
Och i dag är ju Stora Mötesdagen, vilket inte riktigt känns så himla lyckat faktiskt. Ett blev dock precis ombokat till nästa vecka, så det känns ganska skönt. Två möten kvar, det fixar jag nog.
Nu ska jag dyka in i mailboxen, vi ses om ett tag igen. Tänkte till exempel posta receptet på Linas Matkasse-middagen ni blev så taggade på i går. Coming soon!
Tryck gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!

Datenight med det stora snacket om syskon

Happy Friday! Nu ska ni få höra hur det var på vår date night nyligen. Vi fick ju äran att gå på Swedish Young Chef Award (en tävling för kockelever i årskurs 3), och det blev en alldeles utmärkt anledning att boka en date night. Här ser ni mig, happy clappy och med bubbel i glaset.
Här ser ni min märklige man, på oklart humör och i underlig pose. Det här med att ta bilder på Niklas alltså. Inte det lättaste. ”Kan du se lite normal ut tack?”, undrade jag.
Då såg han ut såhär. Inte direkt vad jag skulle kalla normal.
Till slut fångade jag honom i ett garv (när han – givetvis – skrattade åt hur rolig han själv var), och det blev ju fint. Niklas alltså. SÅ svårplåtad! Eller kanske inte – det blir ju en bra följetång här i el bloggo åtminstone.
Kocktävlingen och sedermera date nighten ägde rum på restaurang Niklas (så passande!).
Hade aldrig varit där förut, men det var supermysigt. Väldigt bra ljud, nåt som jag uppskattar enormt. AVSKYR bullriga restauranger utan någon som helst dämpning när prat å skratt bara ekar mellan väggarna och man aldrig hör vad någon säger. I New York har de ju dille på precis just den stämningen, tyvärr. Nää, heja heja ställen med textilier och ljudplattor i taket så man kan PRATA, inte SKRIKA. Mvh gammelgäddan.
Menyn vi bjöds på var vegetarisk och helt fantastisk. 
…vinnaren av Swedish Young Chef Award utsågs till efterrätten och det var en grym tjej som hette Amanda som knep titeln. THE FUTURE IS FEMALE!
Under middagen hade vi det göttgöttgött, och pratade om en massa viktigheter. Till exempel om det här med hur vi ser på att eventuellt vilja försöka få ett till barn. Laddat ämne. Ni som lyssnar på poddisen – det här var alltså middagen jag snackade om där jag tog upp det hela.
Ni som inte lyssnar på poddisen – i förra veckans avsnitt pratade vi åldersnoja iom att jag fyllde 39, och då kom jag å Jossan in på det enda området där det faktiskt finns en liten bit noja för min del; barnalstrande. Tyvärr är det ju så outsägligt orättvist att den möjligheten (om den ens fanns från början vill säga) försvinner för oss kvinnor med åldern, men inte för män. Pissigt, pissigt.
Vi började prata om detta, och helt plötsligt satt jag och sa saker i poddisen som jag inte ens sagt till Niklas. Och det jag kom fram till var att jag nog vill försöka skaffa ett till barn, att jag är rädd att jag kommer ångra livet ur mig om tio år om jag aldrig ens försökte.
Egentligen vill jag inte alls ha barn just nu, men jag känner att den biologiska klockan tickar. HATAR det. Ett område som jag har noll kontroll över, och ett SÅ VIKTIGT område dessutom. Det suger. Hade den sabla klockan inte tickat hade jag inte ens reflekterat över fler barn för tillfället. För just nu känns det precis som att vi landat. Nu vill vi bara njuta. Vi har tagit oss igenom en enormt kämpig period (de två första åren som föräldrar) som nästan tog knäcken på oss. Men vi jobbade oss igenom det, och mår nu väldigt bra i både vår relation till varandra och oss själva. Det vi allra helst vill just nu är att landa. Landa i lyckan att vara på säker mark igen, njuta av lugnet som råder med ett lite äldre barn och njuta av den enorma lycka som detta goda barn ger oss varenda dag.
Hade jag fått bestämma helt själv hade jag förmodligen väntat ett par år innan jag ens började fundera på barn nr 2. Att Iggy i så fall skulle få ett syskon som var mycket äldre tycker jag är fullständigt oväsentligt. Har ingen förståelse alls för hetsen att skaffa syskon snabbt för att ”barnen har mer glädje av varandra”. Jag har syskon som är 2 år yngre, som är 14 år yngre och som är 6 år äldre och jag har haft lika mycket glädje av dem alla tre.
Nä, det måste få vara upp till när föräldrarna känner sig redo för att ta det steget. Hade vi försökt klämma in en graviditet och bebis i vårt kaos som rådde de första två åren, så hade vi garanterat gått under. Garanterat.
Men. Nu kan jag inte vänta så länge som det passar mig, eftersom naturen begränsar mina valmöjligheter. Så då har jag tvingats fundera på det här lite tidigare än jag hade önskat. Och det jag kommit fram till är att:
  1. Jag har fått barn, och får jag inga fler barn så är jag OÄNDLIGT nöjd med den fina familj jag redan har. Att bli förälder är magiskt, och jag är så galet tacksam att jag ens fått bli det. Blir det inga fler, så är det gott så.
  2. Men. Det vore fint att få ge Iggy ett syskon. För det är mycket mer så jag tänker på det, än att jag själv vill ha ett till barn. Men jag vet ju hur fantastiskt de varit för mig att ha syskon, så om det finns en möjlighet att försöka berika Iggys liv med det, vore det så fint.
Summan av kardemumman är därför att ja, jag vill försöka få ett barn till. Inte optimal tajming, men så är det ju sällan med barn, eller stora beslut överlag. Få saker som är direkt livsomvälvande har ju en läglig plats i livspusslet.
Det var min del av det hela. Sen omfattar ju de här tankarna (minst) en person till, så under middagen ni ser bilder på ovan frågade jag Niklas hur han kände inför ämnet. Jag visste ju att han lyssnat på podden och därmed hade hört var jag stod. Det var läskigt att fråga, för vad gör man om man står alltför långt ifrån varandra? Dessutom med en tickande klocka? Usch. 
Men, det fina var att Niklas faktiskt hade tänkt de här tankarna på egen hand. Nu när vi verkligen landat i en härlig vardag med vår goda goda lilla unge som är ett ständigt lyckopiller, så hade det dykt upp tankar om att fundera på ett lyckopiller till.
Med det inte sagt att Niklas vill ha ett till barn, men ”Tanken känns inte längre lika främmande”, som han sa. Och att Niklas (efter allt kaos som framförallt han fått gå igenom under Iggys första två år) ens tänkt den tanken kom som en överraskning för mig. Jag trodde nog att det skulle vara tvärnej.
Men som sagt, nu har vi ju tagit oss igenom det jobbiga, kommit ut på andra sidan och LÄRT OSS EN MASSA på vägen. Så dels har man börjat glömma hur hemskt det hemska var, och dels finns det en massa kunskap hos oss som föräldrar och som människor som vi inte hade för tre år sen. Kunskap som kommer underlätta enormt om vi skulle våga oss på att försöka oss på barnalstrandet ytterligare en gång.
Så. Planen är denna: ingen av oss vill försöka bli gravida nununu. Ett plus i dag skulle innebära panik, för oss båda. Så, jag tänker gå till min gynekolog och göra en ultraljudsundersökning. Då kan man spana in äggblåsorna och se lite hur det ser ut. Ser det hälsosamt ut, så tänker jag slappna av ett tag till vad gäller tankar på barn nr 2. Ser det skralt och ledset ut, så får vi ta det därifrån och se om vi vill speeda på försöken en smula. Jag känner också ett litet lugn i att min mamma blev gravid sent i livet, så kanske har jag några genetiska fördelar där.
Hursomhelst så vore det absolut optimalt att få njuta av lugnet och lyckan som råder i våra liv just nu, i kanske ett år till. För att sen ge sig på det där med ett eventuellt syskon. Förutsatt att Niklas landat i att det är något han vill, såklart.
Kaffe, efterrätt och en lättad la mama.
Och hörrni, kan inte ni också dela med er? Finns det några blogoliner som befinner sig i samma sist som vi, där klockan tickar? Hur går era tankar?
För er som inte vet varför vi hade det så bökigt de två första åren som föräldrar, så berättar vi det väldigt öppet och ärligt i två videoklipp. Del 1 hittas här och del 2 hittas här.
Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!

Bilder jag aldrig raderar, del II

För ett tag sen skrev jag ett inlägg om bilder i mobilen som jag aldrig raderar. År efter år, så ligger de kvar. Förstås av en anledning. Eftersom det inlägget blev så rackarns uppskattat tänkte jag att vi gör en serie av det. Så här kommer del II.
Vi börjar med att spola tillbaka till tidigt 80-tal. Jag var väl kanske tre, fyra och min bror Markus var väl 1 eller 2. Varje år skulle det tas julkort som sen trycktes upp och skickades till släkt och vänner. Och givetvis var det vi kids som skulle pryda dem. Här ser ni oss i våra flottaste julstassar, kläder som mamma sytt (notera M:et på Markus bröstficka).
Men. Varje år hände EXAKT samma sak – vi började tokbråka under fotograferingen. Det slutade ALLTID med tårar. Att sitta blick stilla bredvid varandra och se ”glaaaaaaada” ut, var ett säkert recept för kaos.
Den här bilden tycker jag är så ljuvlig, för här har pappa liksom knäppt en bild preciiiis när vi börjat bråka. Jag hade förmodligen retat Markus (jag var en riktig retsticka), och till slut lackade han ur och ville lappa till mig. Ser dock ut som om jag har fångat hans lappande hand mitt i själva…lappandet, liksom.
Nu hoppar vi fram till hösten 2011. Bilden är tagen i vår gamla lya, och Niklas messade den till mig med ett meddelande i stil med ”Här kommer ett hej från din heta man!”, eller nåt liknande. Och eftersom han var både rolig och het på bilden sparades den ner, och har ännu inte raderats. Han är ju för göllig på den, på nåt löjligt sätt.
När 2011 precis hade blivit 2012 befann jag mig på en märklig men magisk fest i New York. Det var Sleep No More´s efterfest. Alla hade masker (och öron!), det var rött, det var sammet, det var dunkelt, det var fantastiska liveband som spelade och dunkande dansgolv.
Jag och Oliven tog en selfie på toaletten. Inte en särskilt bra bild alls, men en fin reminder om ett 2012 som började alldeles magiskt.
Någon vecka efter att nyårsselfien togs, befann jag mig bland sand, sol å surf – i Costa Rica. Det var andra året i rad vi var där, och den här gången var glammis-Malin med på resan. Här hade vi precis surfat, och försökte kirra en cool hang loose-bild.
Det gick sådär. Vi fick aldrig riktigt någon koll på hur fingrarna skulle vara.
Hoppa på stranden var vi desto bättre på, och denna bilden älskar jag. Den här resan var SÅ fantastisk! Just precis den här stranden hade vi tagit oss till genom djungeln på fyrhjulingar.
Vi hängde där hela dagen, och kunde för våra liv inte förstå varför denna vackra strand var alldeles folktom. Tills vi åkte hem igen, och såg alla skyltar om ”DANGER! CROCODILE WATER!” som vi lyckats missa på ditvägen.
Den här bilden på mig som fejkpreggo har jag heller aldrig raderat. Tycker den är skojig. Jag och Malin gjorde ju verkligen ALLT själva vad gällde GlamMom, här plåtade vi gravidstrumpbyxor till webbshoppen. Malin höll i kameran och jag modellade.
Vi avslutar del II med den här bilden från sommaren 2012. Jag och Niklas, pussandes i Sandhamn. Man kan aldrig ha för många pussbilder i sin mobil ju. Gamla som nya.
Vad säger ni, var det lika skoj den här gången? Ska vi fortsätta denna serie lite då å då? Jag har måååånga bilder kvar att visa, om ni vill. Här hittas del I.
Tryck gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!

SparaSpara

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!