…precis så känner jag mig just nu. Det är som att någon har tuggat i sig allt jag har att erbjuda, svalt ner resterna också, processat mig igenom en labyrint av ytterligare utsugning, för att till sist spotta ut mig – i en toalett.

Inte den härligaste känslan kan jag meddela. Jag är helt slut. Inte för att jag är preggo, utan för att jag känner mig helt satans sönderjobbad. Jag är van att jobba hårt och gör det gärna, eftersom jag älskar mitt arbete. Har alltid hållit på med egenföretagande av olika slag vilket gör att jag i princip bara jobbat med sånt som intresserat mig och som jag känt en passion för. Mitt liv är mitt jobb är mitt liv om ni förstår vad jag menar?

Jobbet och livet har för mig alltid varit samma flöde och ständigt slingrat sig in i varandra, nåt som jag älskat. Det gör dock att man i princip aldrig ”stänger av”, man är hela tiden uppkopplad/påkopplad/inkopplad, och slappnar sällan av helt och hållet.

Det har iofs aldrig varit ett problem, är (kanske för) bra på att Bara Köra På Utan Att Känna Efter, och jag brukar fixa det mesta – oavsett hur mycket jag tuffar på. Men jag har nog aldrig rattat så många olika saker och jobbat så hårt som jag gjort under de senaste veckorna, och för första gången i mitt liv så Känner Jag Det. Och det beror nog på preggofieringen. Iggy säger Stopp!

Han tvingar mig att känna efter. Hade min första helt lediga dag på jagvetintehurlänge idag, och den har spenderats raklång i soffan. Framför dumteve, orkar inte ta in nåt annat. Har inte rört mig en millimeter sen jag la mig här, däremot har tankarna löpt maraton.

Det enda som snurrar i mitt huvud är hur sjutton jag ska få ihop mitt liv är mitt jobb är mitt liv med en bebis…? Visst, de senaste veckorna har varit extrema på jobbfronten, men även ”lugnare” perioder så är det såklart ganska mycket att göra. Just för att jag pysslar med sånt jag älskar, det är kul att jobba! Så hur får man ihop det?

Det går ju bevisligen, jag är inte den första egenföretagartjejen som får en bebis. Snälla mamas, ge mig tips på hur ni fått till en bra kombo! Jag behöver alla uppmuntrande ord jag kan få. Sinnet är för tillfället nattsvart. Nu ska jag, min Britneytofs och mitt osminkade trötta ansikte inta den där raklånga soffpositionen igen. Så får vi hoppas att det känns bättre imorgon.

Googlade på ”baby week 25” och hittade den här bilden + en massa andra för tidigt födda bebisar. Fick någon slags chock. Läste i min app att från och med vecka 25 så kan barnet faktiskt klara sig om det föds för tidigt. Det är inte säkert, men det finns en chans.

Den informationen, kombinerad med bilder som den ovan gör att det liksom går upp för en att Det Är En RIKTIG Bebis Därinne! Det är ju nästan knäppt att man FORTFARANDE inte fattat det, trots en kropp som tydligt talar om för en varje dag att den numera bebos av fler än jag själv.

Men det är så svårt att förstå att det som ålar runt i magen nu ser ut som en liten person, och skulle han få för sig att titta ut så är det inget embryo eller genomskinligt skal som vi skulle få hälsa på, utan en riktig bebis. Fast i miniformat.

Just nu buffar Iggy på rätt bra därinne, och att sitta och titta på den här bilden, samtidigt som man känner honom och hans rörelser så tydligt, gör att det nästan kokar över i hjärnan. Kan en bebis som ser sådär färdig ut verkligen bo inne i en mage? Tycker han inte att det är läskigt? Mörkt? Ensamt? Blött?

Idiottankar, jag vet, men jag kan liksom inte koppla ihop buffandet med det jag ser på bilden. Det blir för konstigt. Samtidigt som det känns nästan ännu konstigare att jag inte kan koppla ihop det, om ni förstår vad jag menar?

Det var ju det här som var målet – vi skulle göra en bebis! Och det är precis vad vi gjort; nu ligger det ju bevisligen en liten minimänska inne i mig och gör sig påmind. Score! Men det går ändå inte att fatta. Jag är inte en särskilt religiös person, men det här med att göra bebisar är ta mig tusan det närmaste jag kommit ett verkligt mirakel.

Hoppas ni har sovit gott! Det har INTE jag. Jag har ju tidigare nämnt mina duster med preggonäsan, och i natt härjade den loss ordentligt med mig igen.

Tyckte redan innan jag skulle gå och lägga mig i går att en jobbig doft hade belägrat vårt sovrum. Och mycket riktigt, några timmar senare vaknade jag av att jag tyckte mig känna att en otroligt vidrig lukt spridit sig i rummet. Omöjligt att somna om. Jag öppnade fönstret, men det blev inte bättre. Drog upp täcket över näsan, funkade inte. Öppnade dörren till sovrummet, ingen förändring.

Det slutade med att jag knatade in til badrummet, greppade tag i min parfymflaska och sprejade vilt omkring mig i sovrum och säng. Sen kunde jag somna. Vaknade i morse med huvudet tungt av parfym, och en mycket förundrad Niklas bredvid mig i sängen som undrade vad sjutton jag pysslade med i natt och varför vårt hem luktade bordell. Pust.