Det här är nog ett av mina viktigaste blogginlägg. Någonsin. Jag får väldigt mycket frågor kring hur ett förhållande förändras efter att man fått barn, och jag kan ju givetvis inte svara för någon annan än mig själv (och Niklas). Men för oss har det varit en enorm omställning, och om vi ska vara 100% ärliga (vilket är hela poängen med det här inlägget) väldigt jobbigt.
Jag har ofta känt att jag VELAT skriva ett inlägg för att berätta hur den här resan sett ut för oss, men inte orkat. Det är FÖR MYCKET att skriva, det går inte att förklara i ett enda blogginlägg. Men eftersom både jag och Niklas ändå känner att det är SÅ viktigt att dela med oss av det vi tyckt varit (och är) utmanande, så gjorde vi som så att vi spelade in två YouTube-klipp där vi berättar, pratar – och nästan – gråter.
[youtube id=”0NmVK-yoF5s”]
Ni som hängt med här på el bloggo ett tag vet ju att vi inte har tyckt det varit helt okomplicerat att få barn. Det ni inte vet är att Niklas till och från varit djupt deprimerad. En depression som utvecklats dels på grund av yttre omständigheter som inträffade strax efter att vi fick Iggy, men som också växt fram allteftersom ekvationen extrem sömnbrist + göra av med mycket mer energi än innan + förändrad livssituation blivit alltmer ohållbar.
Det här har såklart påverkat även mig – och OSS. Nu är vi dock på ett mycket bättre ställe på såväl ett personligt som ett relationsmässigt plan, och har varit det sen ett drygt halvår tillbaka. Därför kan vi nu prata om det som varit jobbigt, för i dagsläget känns det som att vi är out of the woods och verkligen på en bra plats.
Anledningen till att vi ville göra de här klippen (som helt klart är de mest personliga OCH privata vi gjort) är framförallt för att vi tror att de finns de därute som kan känna igen sig – och som verkligen skulle må bra av att se folk som vi (som för vissa säkert framstår som någon slags idealfamilj) inte har tyckt att den här resan har varit så lätt.
I klippen pratar vi inte så mycket om hur fantastiskt det är att få barn. De berättelserna finns det redan tretton på dussinet av därute i cyberspace, och vi förutsätter att ni VET att vi såklart tycker att Iggy är det bästa som hänt oss. Men just eftersom i alla fall vi upplever att det pratas alldeles för lite om det som kan vara väldigt jobbigt med att bilda familj, ville vi fokusera på det. Vi har känt oss ensamma i våra känslor och upplevelser, och hoppas minska den ensamheten för andra genom att dela med oss.
Och vi känner redan att de här klippen hittat hem. Bara ett par timmar efter att vi publicerade dem i går hade det trillat in kommentarer från föräldrar som kände igen sig, och som genom att berätta sina stories i kommentarsfältet fick mig och Niklas att omedelbart må bättre. Vi är inte KNÄPPA. Det är inte FEL på oss.
Även om det var rätt jobbigt att spela in de här två klippen (framförallt det första) så känns det redan SÅ värt det.
[youtube id=”X9DqwZKtgWg”]
Om det första klippet fokuserar mest på hur vi mått och hur det här med att bilda familj påverkat våra liv, så handlar ovan video framförallt om hur det påverkat mitt och Niklas förhållande. Det är en raljerande titel kanske (och klippet handlar såklart om mer än just det), men vi kände att även detta var VIKTIGT att prata om. Jag får ofta frågor om hur det står till med ”romantiken” i förhållandet under småbarnsåren, och det folk egentligen vill veta är – ”Har ni sex? Hur ofta? Är ni fortfarande peppade på varandra?”, typ.
Och varför ska det vara så hysch-hyschigt att snacka om egentligen? Jag tror att sånt man INTE pratar om ofta leder till spekulation, och spekulation leder ofta till ångest. Och sen är det klart att ALLA inte vill/behöver prata om ALLT, men eftersom både jag och Niklas känner oss bekväma med att bjussa på snack om sex efter barn (och tycker att det känns viktigt) så försöker vi även här göra en insats och Tell It Like It Is, som Dr Phil skulle ha sagt.
Jag tror inte att jag kommer svara på så mycket frågor kring de här klippen, det vi vill ha sagt säger vi i videorna liksom. Men jag hoppas innerligt att vi genom att dela med oss kan göra att andra som kanske upplevt liknande saker inte behöver känna sig lika ensamma. Klippen ger också svar på varför vi inte är sugna på fler barn, åtminstone inte just nu. En fråga som jag får oftaoftaofta.
Summan av kardemumman är ändå att trots att vi haft det verkligt tufft ett par år, så har vi tagit oss igenom det som ett team och nu känns det som att vi är inne i fas 2 på nåt sätt. En ljus, kärleksfull och lycklig fas. Där vi till och med har FÅTT TILL DET (att ha offentlig parterapi i form av YouTube-klipp rekommenderas varmt ha ha, det var tydligen en riktig igångsättare!).
Om ni inte tycker om att titta på YouTube-klipp men ändå är intresserade av ämnet, dra igång klippen och lyssna på dem som en podd istället. Funkar lika bra det.
Wikström / Malmqvist – for LIIIIIIFE!
