I dag är sista dagen innan semestern, vilket också innebär att det är Iggys allra sista dag på hans enormt fina föris som ju läggs ner nu. Och även om den nya förisen känns bra och allt KOMMER bli bra, så är det ändå så himmelens sorgligt. Ingen av pedagogerna kommer tyvärr hänga med till nya stället, och att Iggy (eller vi) inte kommer få träffa dem igen känns så enormt ledsamt. För de har varit så FANTASTISKA.
Jag kan inte tänka mig bättre mänskor att få spendera sina första år tillsammans med. Både jag och Niklas är dem evigt tacksamma för att de skapat en så trygg, härlig, rolig, kärleksfull och spännande värld åt vår goda lilla unge. Och allt de har lärt honom, crazy bananas! Det är så många ”första”-grejer som hänt där, tack vare att de verkligen tagit alla barn på allvar och sett dem som små mänskor som är mycket, mycket kapabla.
I morse vid lämningen grät som jag ett skyfall. Kunde inte hjälpa det. Och de grät också. Det var ju sista gången vi sågs. Hua hua vad jobbigt det var, men också fint såklart. Jag skrev ett mail till dem tidigare i veckan för att uttrycka vad vi känner inför den insats de gjort för vår unge, och för alla barn på Iggys föris. Visste att jag skulle börja böla sista dagen, och när jag gråter får jag inte fram ett ord. Så att få skriva ett mail kändes bra. Tänker att de liksom måste få veta hur mycket vi päron uppskattar dem.
Tänk att jag knappt ens reflekterade över förispersonal tidigare. Och sen när jag fick barn kom de att bli några av de allra viktigaste mänskorna i vårt liv. Vilket jobb alltså, ett av de viktigaste i världen.
