Vanja Wikström

Niklas har ju hängt kvar pÃ¥ Bali, vilket inneburit att jag varit ensam här hemma sen mamma Ã¥kte hem. Och kanske att nÃ¥gon tänker att ”Den där Niklas, han drog minsann vinstlotten!”. Och absolut, att hänga ensam pÃ¥ Bali med kompisar och fÃ¥ göra precis VAD man vill NÄR man vill HUR man vill tycker sÃ¥klart även jag lÃ¥ter rätt sÃ¥ rackarns lovely, men jag är faktiskt oförskämt nöjd här hemma.

Att få vara ensam på regelbunden basis är lika viktigt för mig som att andas. När man har barn ändras spelreglerna rätt rejält på den fronten såklart, men att då få ett gäng kvällar på solokvist är därför SÅ MYCKET VÄRT. Så jag njuter i fulla drag här hemma ska ni veta.

Tänkte att ni skulle få se hur jag spenderar en sån där PERFEKT ensamkväll.

Happy clappy PODDISDAG! Efter en veckas Balirelaterat uppehåll är poddisen tillbaka, och i veckans avsnitt pratar vi bland annat om att både jag och Jossan rätt ofta känner oss…okvinnliga. Åtminstone om man ser till de klassiska drag kvinnor och män ofta tillskrivs (varav det mesta såklart är bullshit, men ni hajar). 

ÄLSKAR för övrigt bilden ovan som togs i min soffa efter att vi poddat klart i måndags. Ni som hänger med på Insta Stories såg det ju live, men det var så galet kul att när Jossan kom in genom min ytterdörr så insåg vi att vi hade nästan exakt likadana kläder på oss. HUR knäppt? Det var inte direkt så att vi ringt varandra innan och outfitkoordinerat.

Hon hade ljusblått fluff, jag hade ljusblå stickad tröja. Hon hade ljusa slappa jeans, jag hade ljusa slappa jeans. Men det knasigaste av allt var att vi BÅDA hade vita strumpor med röda hjärtan på…! Inte direkt det vanligaste strumpmönstret, så att vi lyckades tajma in även det var nästan läskigt. Kanske att våra hjärnor automatiskt börjar synkroniseras efter att ha jobbat ihop så mycket, ha ha.

 

Hoppas ni vill lyssna, har ni missat något avsnitt hittar ni samtliga här!

Nu tar vi paus från alla Bali- och semesterinlägg en liten stund tycker jag – och kör en klassisk blogglista! Det var länge sen, och jag tycker själv att de är skojiga att läsa. Lättsmält å lagom på kvällskvisten liksom. Nu kör vi!

Hur gammal är du?
38 bast, om drygt en månad blir jag 39. Pushing forty alltså!

Hur gammal känner du dig?
Har aldrig hängt upp mig på ålder, så jag känner mig för det mesta rätt så lagom gammal tycker jag nog. Förutom när jag fick åka till akuten mitt i natten för ett par månader sen med njurbäckeninflammation. Då kände jag mig väääldigt liten och önskade att min mamma kunde följa med.

Vad har du gjort idag?
Jag inledde dagen med att lämna världens godaste unge på föris. Nåt som tog ganska lång tid eftersom vi hoppade i varenda (yes, skojar inte – VARENDA) vattenpuss på vägen. Att slippa stressa i såna situationer är guld värt tycker jag, och en av anledningarna till att jag alltid kommer driva eget och aldrig vara anställd och behöva anpassa mig efter andra mänskors tider.

Sen slank jag hem, stökade undan ett mindre berg av jobb och åt fetaostomelett med bacon till lunch (såklaaaaaart frossar jag i bacon varje dag nu när baconfaschisten är bortrest).

Har en väldans ospännande dag märker jag, eftersom det inte hänt så mycket mer än så. Nåt som jag iofs tycker är LJUVLIGT, eftersom det är extremt sällan jag har en hel dag utan någon form av möte eller planerad jobbgrej inbokad. 

Snart är klockan förishämtardags, så om inte alltför länge är det dags att hoppa i alla vattenpussar på väg tillbaka hem igen, med den lilla minimänskan i släptåg. En ospännande – men väldans skön – dag!

Vad är du på för humör just nu?
Rackarns bra! Känner dock att en förkylning håller på å landar i min kropp, och eftersom jag ska göra en intervju i morgon bitti där det dessutom ska tas (förhoppningsvis fräsiga) bilder så känner jag en liiiiten oro över att inte vara 100% fit for fight i morgon. Men det ska nog gå bra. Ipren uppfanns ju av en anledning också, så det får bli min plan B.

Vilket är ditt favoritgodis?
Just nu är jag chockartat intresserad av allt som är surt och mjukt. Men annars – saltlakrits. Alltid saltlakrits.

Vilken är din favoritaffär?
Just nu ser min topp tre ut såhär:

1. För kläder: Zara.
2. För nätshopping: Asos.
3. För inredning: Urban Outfitters.

Är du en morgon- eller kvällsmänniska?
Eftersom jag har sett färre soluppgångar än jag har öron så tror jag svaret är rätt självklart: kvällar är min grej.

Har du blivit sydd någon gång?
Jag är mycket tacksam att den utmärkta kirurgen som plockade ut Iggy ur min mage även bemödade sig att sy ihop mig efteråt. Bilden ovan är tagen 10 veckor efter mitt planerade kejsarsnitt, ärret läkte ihop snabbt och superfint!

Är du blyg?
Nope. Är dock inte den som tar plats i onödan heller. Men jag är en fena på att vara social måste jag säga, så jag tror det är svårt att uppfatta mig som blyg. 

Vad heter du i andranamn?
Helena! Har ingen aning om varför, slår det mig nu. Måste fråga päronen. Vet dock att mamma egentligen ville att jag skulle heta Gunlög, men det satte pappa stopp för. Så det fick bli Vanja. Ett namn som dock inte gick hem hos min mormor, som slängde på luren i örat på mamma när hon berättade vad de bestämt sig för på namnfronten. Det visade sig att hennes morfars arbetshäst hette Vanja, och den kopplingen var hon inte så pigg på att ha med sitt barnbarn tydligen. Hon vande sig dock, så slutet gott – allting gott. 

Vill du gifta dig?
Har aldrig haft en önskan om att gifta mig. Har det inte nu heller, men tänker att det nog är bra rent juridiskt när man har kids? Jag och Niklas har ju varit förlovade i sex år nu, så kanske att vi slår till nån dag. Han är taggad, det vet jag. Eller så kör vi Kurt å Goldies framgångsrecept och struntar i att göra horet legalt.

Har du något smeknamn?
Som barn hade jag mängder. Trodde att jag hette ”Tjomba” tills dess att jag var tre år gammal. ”Kapten Kuling” (efter en seglats som höll på att ta en ända med förskräckelse när jag var ynka tre månader) var ett annat smeknamn jag hade. ”Hizbollah” var en tredje (inte lika PK) benämning.

I vuxen ålder har jag dock aldrig begåvats med smeknamn, till min stora sorg när jag var tonåring. Då ville jag också få ett snajdigt smeknamn i stil med ”Kolan” och ”Fiffi” som de andra hade. Men ”Vanja” är för kort och koncist, no need for shortcuts liksom. Så de senaste trettio åren har jag lystrat till det.

Nu är det dags att hämta grodan, vi hörs i morgon fina blogoliner!