God kväll hörrni. Tänkte bjussa på en liten update på måendefronten. Och jag varnar: det här är ett surmule-inlägg.
Jag har haft en bra – men stressig – dag. Igen. Ni tröttnar kanske på att höra mig tjata om den här stressen år ut och år in(?), men jag måste liksom få lufta en smula.
Det ordnade ju till sig där för ett tag sen, när jag glatt skrev att jag helt plötsligt FÅTT MER TID osv. Kunnat SLÖSURFA på jobbtid till exempel. Halleluja! Well, detta var i början av november, och jag fick kanske två veckor med den där ljuvliga känslan – innan det sket sig.
Har ju hintat om att jag varit tvungen att (utöver allt annat jag gör) ratta ett extraprojekt den senaste tiden, och att det tagit mycket tid och kraft. Detta extraprojekt har varit och är ganska omfattande, och jag som vanligtvis har fullt upp och lite tid, har de senaste veckorna verkligen känt mig överhopad. Än en gång.
Ingen rolig känsla, och det innebär tyvärr att jag återigen befinner mig i ”klara av”-mode. Jag gör egentligen en massa roliga grejer (förutom just det här extraprojektet som faktiskt mest innebär bök och stök, men är tvunget att göras), men hinner inte stanna upp och njuta. Supertrist.
Känslan av att ALDRIG HINNA FÄRDIGT och att vakna och gå och lägga sig med andan i halsen är där igen, och jag avskyr det.
”Men VAAARFÖÖÖÖR i hela friden tar du PÅÅÅÅÅ dig mer grejer att göra då?!” hör jag några av er tänka just nu. Men jag måste få protestera och säga att den här gången är det inte mitt ”fel” att det blivit som det blivit. Ibland drabbar livet en på sätt som man inte kan kontrollera, och huxflux dyker det upp nåt som bara MÅSTE göras, och huxflux är du den enda personen på jorden som liksom kan kirra biffen. I den situationen är jag just nu.
Att ses som en ”kapabel” mänska är peaches and cream för det mesta, och nåt jag är glad och stolt över. Nåt jag såklart VILL vara. Men ibland blir det tröttsamt att vara den där ENDA personen på jorden som kan kirra biffen, och det är väl lite så jag har upplevt den senaste tiden.
Jag gör för att jag MÅSTE, för gör inte JAG det, så rasar liksom en massa grejer som inte FÅR rasa. Och det är ju inte så att jag INTE tycker att vissa saker är (skit)jobbiga att ratta till och fixa å dona med bara för att jag liksom…lyckas med att kirra den där sabla biffen. Är ni med?
Ja, pust. Vill väl mest egentligen böla över att jag hade det så GÖTT där ett tag, och sen drogs mattan bort under mina fötter. Ska inte vara för mycket surmule och ”tyck synd om mig-”ig heller, för såklart finns det anledningar till att just den här situationen är som den är, och att det just nu bara ÄR jag som kan fixa å dona. Men ibland måste man bara få böla en smula. Tycka synd om sig själv, och sen gå vidare.
Det som är positivt är i alla fall att det här extrarattandet snart är över. Den fjärde januari är ett magiskt datum, för då kommer min tid komma tillbaka igen. Och i samband med det sker nåt som egentligen är väldigt kul och BRA för alla inblandade, det är bara det att det är väldigt mycket som ska grejas med för att få det att hända.
Sorryborry att jag är så kryptisk hörrni, ni får självklart veta vad det rör sig om längre fram. Men jag var bara tvungen att ventilera lite. Som sagt, ibland måste man bara få tycka lite synd om sig själv, och sen gå vidare och fortsätta kirra biffar.
