Jaha hörrni. Det här med att jag skulle bli en friskus gick käpprätt åt helvete under mina tre sista semesterveckor. Någon som är förvånad? Inte jag. Tyvärr. Att få en så extremt bekväm och någon så vansinnigt motvillig mot all typ av fysisk aktivitet som jag att röra på sig två gånger i veckan ÄR en riktig rackarns utmaning. Det visste jag ju.
Men. Allt gick ju faktiskt fantaaaastiskt bra till en början. Detta tack vare min träningsbuddy glammis-Picklan. Tillsammans pushade vi och peppade varandra. Hon är (minst) lika negativt inställd till friskuslivet som jag, så vi förstod varandra precis och visste hur mycket som skulle till för att vi…skulle få till det här.
I tre veckor lyckades vi knata iväg till Friskis & Svettis två gånger i veckan – och vi MÅDDE SÅ BRA. Vi kände oss så SABLA duktiga. Och mitt sladdriga onda knä BLEV BÄTTRE. Hallef*ckingluleja!
Även de två första semesterveckorna gick det bra. Jag tog med mig joggingpjucksen till Portugallien – och ANVÄNDE dem. Bara en sån sak. Men sen gick det åt helvete. Tio dagar ensam med Iggy hos mamsen bjussade inte på några träningstillfällen alls, och mina ensamma dagar hemma ville jag INTE slösa på att knata till Friskis.
Men. NU är vi igång igen! I morse tog jag en powerwalk, lyssnade på (min å Jossans såklart he he) poddis och njöt av solen, vattnet och alla fina båtar jag såg på vägen. I morgon ska jag å Jossan på en pressfrulle som börjar 8.30, då ska vi ses kl 8 och promenera dit. Och på fredag har jag å Picklan bokat in ett Friskispass. Back on f*cking track!
Att två gånger i veckan få in en fysisk aktivitet av något slag är mitt #höstlöfte16. Det är nog en av de största utmaningarna jag någonsin antagit, för som ni vet ÄR jag ingen träningsperson. Men ett trasigt knä och en rygg sliten av att kånka runt på min goda lilla unge gör att jag motivationen finns där för första gången. Som jag ju beskrivit i tidigare blogginlägg.
Och det coola är, att den här gången har jag verkligen fått känna på det där som alla träningsmänskor alltid pratar om – det här med att man ”ju mår så braaaaaa” av att röra på sig. När jag försökt tidigare så har jag gjort det på klassiskt Vanja-manér – gått ALL IN och gjort för mycket för snabbt. Suttit fyra timmar på spinningcykeln, joggat runt Söder och lyft lösa vikter 7 dagar i sträck. Och mått PISS. Såklart.
Men den här gången har jag ju gjort det av rätt anledning, och därför känt att nu MÅSTE det göras på ett långsiktigt sätt. Så i fem veckor lyckades jag ändå hålla uppe det där med att röra på mig två gånger i veckan. Och nu fick jag äntligen uppleva det – jag mådde SÅ BRA. Jag KÄNDE verkligen skillnaden. Och det var magiskt.
Så nu jäklar ska jag tillbaks till det där må bra-iga stadiet. Mitt knä ska fortsätta bli bättre, och min kropp ska fortsätta bli starkare. Som sagt, jag vill kunna knyta mina egna skosnören när jag är 70.
