Vanja Wikström

Fem favoriter som just nu gör mig extra glad:

1) Ekologisk hudkräm från Sophie La Girafe. Använder den till Iggy. Älskar att den har en subtilt smarrig doft och att den är superfin i badrummet.

2) Kaffet Bukeela Ka Ethiophia från Nespresso. Gott gott gott, och sen tycker jag om färgen på kapseln också – dubbel glädje ju!

3) Min paljettmask. Den brukar pryda min skyltdocka Hasse som står i vårt sovrum, han är väldigt söt i den vill jag lova. Fick masken en yster söndagsnatt på gayklubben Patricia som var ett av mina favorittillhåll en gång i tiden. Läääänge sen jag var där nu dock. #mammaliv

4) Pret-À-Powder från Bumble & Bumble – min absoluta favorithårprodukt! Fick tips om den av min magiska frisör Maggie och den är SÅ bra. Brukade alltid köra Dust It-pudret från Osis förut, men det här är bättre eftersom det inte ger lika kraftig effekt. Dust It kan göra håret FÖR strävt tycker jag, om man råkar ta ett uns för mycket. Men det här hårpudret (används alltså som torrschampo/för att få volym/för att få ett mer lättstylat och inte så slinkigt hår) kan man dundra på rätt mycket av utan att det blir för strävt. Mycket lättare att få precis den effekt man vill, och perfekt för såna som jag som avskyr nytvättat hår. Det första jag gör efter att mitt nytvättade hår är torrt är att dunka i det här pudret, så slipper jag nytvättat-känslan + får ett hår som jag kan styla. Brukar ha det i längderna också om jag lockat håret för att få mer definierade lockar och för att de ska hålla längre.

5) Mina tokglammiga och DIVA-esque:iga solisar från Lindex! Niklas tycker att de är ”roliga”. Jag tycker att de är ASBALLA! Tänk Anna Karin Karlsson light, typ.

6) Primer från No 7 som innehåller ett superduperfinfördelat glitter, och det gör liksom att huden lyser. Jag lägger den efter dagkräm och innan mineralpuder, blir superfint och ger extra lyster.

LÄS MER:
Förra veckans favoriter!
Förrförra veckans favoriter!

Hörrni, nu ska ni som gillar smycken få ett riktigt supertips – Caroline Hjerpe! Jag snubblade över hennes otroligt fina lilla butik häromveckan, den ligger precis här i mina Söderkvarter och är sproilans ny. Och det var kärlek vid första ögonkastet. Kunde inte låta bli att gå loss med kameran.

Så sjukt fin liten butik, och så otroligt fina smycken, som Caroline såklart gör själv.

Hon sitter och bankar å donar medan man slinker runt i butiken.

Förutom fantastiska smycken kan man också fiska med sig konst och toksöta virkade plagg med sig hem.

Jag ville ha ungefär ALLTALLTALLT i hela butiken.

Och när jag började prata med Caroline och såg hur magiskt fint smyckad hon var, så ville jag ha ALLTALLTALLT ännu mer. Kan vi byta armar please?

Och vet ni vad? Jo – jag UNNADE mig. Som ni vet håller ju jag på att bygga upp en optimal smyckesgarderob i silver, och när jag såg Carolines armband med en inramad turkos kände jag bara att NU JÄKLAR KÖÖÖÖR JAG! Jag bara MÅSTE ha ett sånt. Snacka om vardagsglädje!

Så några dagar senare mailade Caroline mig den här bilden och undrade vilken sten jag ville ha i mitt armband (SÅ mysigt ju – att man får välja precis allting själv). Jag ritade ett hjärta runt den jag tyckte var absolut finast, och nu väntar jag ivrigt på att smycket ska bli färdigt.

Snart kommer jag alltså att få hämta ut en sån här ask, med mitt alldeles unika armband i. Peppen alltså! PEPPEEEEEEN!

Såg på Polarprisutdelningen i förra veckan och njöt av varenda sekund – Max Martin fick ju priset. SÅ välförtjänt, mannen är ett geni. Vår tids Mozart. Jag var som mest uppe i musiksmeten när han på allvar började spotta ur sig hits till höger och vänster, och jag var chockartat imponerad av allt han gjorde. (Är det såklart fortfarande, han upphör aldrig att förvåna och imponera.) Minns att bland det första Niklas syster frågade mig när jag och Niklas hade blivit tillsammans var ”Jaha….så – du gillar alltså Britney Spears?”.

Niklas familj är väldigt musikintresserad, och de var nyfikna på hur jag – som de ju hört var musiker – kunde tycka om det ”plastigaste plastiga”. Typ. Då fick jag förklara varför jag var golvad av Britney, Backstreet, N´Sync, Christina och alla andra 90-talsgiganter. LÅTARNA VAR FANTASTISKA. Punkt.

Och varför var de så fantastiska då? Jo – för att de var enkla. Och precis som Max Martin sa i sitt tacktal på Polarprisutdelningen, så var det viktigaste han lärde sig av sin mentor Denniz Pop hur svårt det är att göra något enkelt. Och det var det jag ville komma till i Veckans Citat, som handlar om nåt som är tokenkelt och skitsvårt på samma gång: att börja om.

Det svåraste som finns är att ta sig ur sina gamla hjulspår. Jag å Jossan pratar ju om det i podden titt som tätt – tänk på att dina vanor och beteendemönster skapat som motorvägar i din hjärna. Om du vill förändra sättet du lever så måste du skapa nya stigar vid sidan av motorvägarna, och hela tiden komma ihåg att ta dig ut på dem istället för på din invanda autobahn. Skitsvårt. Men ju oftare man slinker ut på stigen, desto större blir den – och efter ett slag har man lyckats trampa upp en landsväg som till slut blir en ny motorväg – baserad på ett nytt beteendemönster som du mår bättre av.

När man lyckats skapa en ny motorväg har man lyckats börja om. Och som det mesta här i livet så är det upp till en själv att styra upp den där nya vägen. Det är både himla bra (just do it! Vad hindrar dig?) och jävligt skrämmande (vilket ansvar! Inget att skylla på om jag inte är nöjd!). Men framförallt är det…bökigt. Börja trampa upp en ny rackarns stig när det finns en glänsande svart nyasfalterad autobahn att slinka in på. Pust, liksom.

Men böket är ju alltid värt det. Om du inte gillar gårdagen – testa nåt nytt i dag! Lär dig av det du inte gillade, och gör om gör rätt. Det spelar ingen roll om du är 15, 35 eller 60. Så länge du har dagar kvar att leva är det väl lika bra att försöka göra det bästa av dem?

Jag är faktiskt inne i precis en sån här ”trampa upp ny stig”-fas. Och i dag tar jag mitt allra första steg ut på den där stigen som jag ska skapa. Och jag VET att det kommer bli bökigt. Jag VET att jag kommer behöva locka å pocka å greja å dona både en och sjuttiofemtusen gånger för att jag ska fortsätta på stigen istället för att slinka ut på motorvägen. Jag VET att jag kommer misslyckas, men jag VET också att jag till slut kommer ha trampat upp den där rackarns landsvägen. För jag VET att det här är en väg som jag verkligen vill ha i mitt liv, och som jag MÅSTE ha i mitt liv.

Jag vet också att jag i snart 40 år inte varit en ”sån där” person. Kan inte identifiera mig alls med den här stigen jag ska trampa upp, som ska bli en ny del av min vardag. Och som ska göra mig till en ”sån där” person, som jag aldrig varit. Men jag vet att jag VILL, att det är DAGS och att jag SKA.

Nu ska jag börja om.

LÄS MER:
Steve Jobs var ingen dumsnut
Att skapa sig ett fantastiskt liv