Vanja Wikström

Nåt av det bästa med att jag blivit en sån här internetperson de senaste åren, är att jag via blogg, podd, YT osv fått lära känna en massa nya grymma mänskor. En av dem är Knavis (även känd som Josefin Knave). Vår första kontakt var när hon var preggo med sin lille Bo, och jag mailade henne för GlamMoms räkning.

Sen minns jag inte riktigt hur kontakten utvecklade sig, men vi började följa varandra på sociala medier och efter ett tag var det som att vi kände varandra, trots att vi aldrig träffats. Då tog vi en lunch, och styrde upp ett möte även irl. Det var drygt ett år sen och det var – såklart – sjukt trevligt.

Sen dess har vi sprungit in i varandra på allehanda blogg/vloggpersons-sammanhang, men vi har inte setts på tu man hand sen vår första lunch. Därför styrde vi upp just en sån i går. Och det var – såklart – sjukt trevligt igen.

Jag tog inga snajdiga bilder eftersom vi har vloggvecka just nu på YouTube-kanalen. Och eftersom man inte kan göra allt så fick lurren förevigas i rörlig bild istället för still. Men jag snappade lite, så några grusiga snappispics får illustrera detta inlägg.

Vi åt gott och pratadepratadepratade. Det är VÄLDIGT kul att hänga med någon som hajar bloggprylen, YouTube-prylen och poddisprylen. Min enda andra kompis som jag egentligen kan snacka med om sånt är Jossan. Övriga vänner vet knappt vad en podcast är – och några av dem undrar ibland misstänksamt vad sjuttsingen jag håller på med om dagarna; ska man verkligen lämna ut sig själv och sitt liv på det sätt som jag gör?

Ja, därför är det enormt roligt att få träffa likasinnade, nån som HAJAR GREJEN. Och eftersom Knavis dessutom är smart, kreativ, intressant och jävligt gullig, så är hon ett allround rackarns fiffigt lunchsällskap måste jag säga. Ett fiffigt sällskap överlag – så nu finns planer på en parmiddag. Vore ju SÅ kul!

Vi avslutade vårt häng med två cappos och planer på att ses oftare än en gång om året. Vi gillar ju varann liksom. Himla kul det här med att få nya kompisar i moooogen ålder så att säga.

LÄS MER:
Min och Knavis första lunch
Knavis YouTube-kanal

I går var en extra happy clappy PODDAG, för min och Jossans älskade poddis firade faktiskt ETT ÅR! Jupp – i ett helt år har vi nu samlats i min soffa på tisdagarna och snickesnackat vitt och brett om högt å lågt. Det har varit blänkade yta och avgrundsdjup. Det har varit skratt och gråt. Det har varit depp och pepp. En blandad gottepåse helt enkelt – precis som livet ju är.

Givetvis såg vi till att fira poddisen med tårta, ballonger, blommor och ettårsljus!

Som grädde på ettårsmoset har vi dessutom nu passerat den magiska gränsen EN MILJON LYSSNINGAR! Huuuur bra ettårspresent är inte det? Och det är tack vare er! Vi är så enormt tacksamma för alla ni som följer med oss på den här resan. Utan er – ingen poddis.

Tack för alla mail, alla fantastiska Instagrambilder, alla Facebookmeddelanden, alla gånger ni kommit fram till oss på stan eller kommenterat poddisen i våra bloggar. Tack för att ni delar med er av era liv och era upplevelser, precis som bloggen känns det verkligen som att poddisen är något vi gör TILLSAMMANS.

För mig och Jossan har poddisen blivit veckans höjdpunkt. Vi älskar att prata om sånt vi tycker är engagerande, inspirerande och viktigt. Att det vi pratar om sen hamnar i tiotusentals människors öron funderar vi inte så mycket över. Tills dess att vi får just de här mailen, kommentarerna, meddelandena och hej:en på stan. Då förstår vi att det vi tycker är värt att ta upp även intresserar och inspirerar andra. Och det är MAGISKT.

Ni har berättat att ni sagt upp er från jobbet ni inte gillade, efter att ha lyssnat på poddisen. Ni har lämnat er otrogne partner. Ni har bytt stad. Ni har satsat på det ni tycker om att göra, istället för det ni ”borde” göra. Ni har fått bättre självkänsla. Ni har VÅGAT.

HUR fint är inte detta? Att vi tillsammans peppar, stöttar och uppmuntrar varandra till det som blivit poddisens ledord:

JUST DO IT! / DREAM BIG! / FUCK IT! / VÅGA! / MAKE IT WORK!

Det här poddisåret är det första av många många fler som komma skall, och jag ser fram emot att spendera många många fler timmar i soffan på tisdagarna, pratandes med Jossan om sånt som engagerar och inspirerar oss. En stor rackarns kaffeskål för poddisen, för oss och för er!

Veckans poddis är som vanligt en gott och blandat-påse. Vi pratar bland annat om Jossans fantastiskt fina, kärleksfulla och sorgliga blogginlägg om sin pappa, och den här nya livsstigen som jag håller på att trampa upp. Lyssna i alla poddappar, ni söker på Josefin & Vanja för att hitta oss!

Gilla oss på Facebook här vettja!

I måndags skrev ju jag det här inlägget som handlade om att det aldrig är för sent att börja om – och att när man gör det så handlar det om att trampa upp nya stigar utanför sin sedan länge invanda motorväg. Jag antydde ju även att jag själv precis låg i startgroparna för en omstart, och att det var ett vägbygge på gång.

Och nu har det hänt! Jag har trampat upp de första försiktiga spåren på min nya stig. Någon som kan gissa vad det handlar om, baserat på bilden ovan?

Jaaaa – såklart handlar det om att jag ÄNTLIGEN tagit tag i det här med träning! Ni som följt mig länge har ju benkoll på att min mesta träningsinsats är när jag knallar till ICA för att köpa Exotic Snacks, typ. Jag har aldrig varit en sån som prioriterat fysisk ansträngning ur ett hälsoperspektiv. Jag kan springa om jag är på väg att missa bussen, gå en långprommis för att jag behöver rensa hjärnan – men att gå till ett gym för att lyfta vikter eller göra rörelser i grupp för att det är bra för kroppen – NEJ.

Bara tanken på att ”gå till gymmet” har fått mig att känna mig matt. Jag trivs bäst i min soffa. Har ju berättat för er tidigare om hur jag funkar; jag är absolut inte lat (kan ju jobba på överdrivet bra som ni vet), men jag är desto mer BEKVÄM. Och det är den här bekvämligheten som fått mig att göra en 180-gradersvändning bara av tanken på träning.

Jag har såklart försökt få bukt med det här beteendet tidigare. Jag har försökt bli en sån där fräsig springperson, ni vet en sån som alltid packar ner joggingskorna när hen är ute och reser (det är ju ett så lätt sätt att träna!) och tar en snabb vända på stranden innan frukost. Det funkade i flera dagar. Men sen kom det regn – då ville jag inte ut å springa. Och sen kom hösten och kylan – då ville jag inte ut å springa. Och när vintern landade med snö å sånt – ja, då hade jag gett upp det där med att bli en fräsig springperson för länge sen.

Ett par år hade jag SATS-kort. Då skulle jag bli en fräsig gymperson. Ni vet en sån där som går på coola klasser, har en snygg vattenflaska och hänger på ekofruktavdelningen på ICA efter passet – givetvis iförd skitheta gymkläder. Och det gick jättebra, de första två veckorna. Resterande 118 veckor betalade jag snällt den svindyra avgiften varje månad – utan att besöka en enda cool träningsklass. Vågar inte ens tänka på hur mycket pengar jag eldat upp i SATS-ugnen.

Men! Nu är det nya tider. Nu SKA jag lyckas! Och den här gången tror jag faktiskt jag klarar det, för nu finns en motivation bakom beslutet att ta upp träningen som inte funnits där förut. MIN HÄLSA. För ska jag vara helt ärlig så har hälsan inte varit fokus de andra gångerna. Då har motivationen mer varit att få en mindre sladdrig rumpa, typ.

Problemet är bara att den moroten räcker inte. Det ÄR inte tillräckligt viktigt för mig att ha en ickesladdrig rumpa, så då prioriterar jag alltid bort de tillfällen som kan avsladdrifiera mig, om ni hajar? Hellre bekväm, lycklig, mumsandes Exotic Snacks i soffan med sladdrig rumpa än olycklig, missnöjd, svettandes och kämpandes för en studsig stjärt i en miljö jag avskyr. Nä – mina träningsförsök tidigare har varit dömda att misslyckas.

Nu, för första gången, känner jag att jag gör det av RÄTT anledning. Så det är först nu jag ens har en chans att lyckas. För med ett knä som pajat innan jag ens fyllt 40, och med en rygg som börjar ge upp av allt kånkande på en 15-kilosperson känner jag att DET HÄR GÅR INTE. Jag måste TA HAND OM MIN KROPP. Jag vill bygga muskler, bli stark, få en kropp som orkar, som inte pajar. Jag vill känna att jag tar ansvar för mig själv, min kropp och min hälsa.

Och hörrni – jag har faktiskt börjat trampa upp min nya stig. I måndags köpte jag kort på Friskis & Svettis, och gick på mitt första pass samma dag. Jag valde det allra lättaste de kunde erbjuda, ”Jympa Bas”, och förutom jag och glammis-Picklan (som är min träningsbuddy, wiiii!) var det nästan bara pensionärer på passet. Som sprang om oss.

Och det var tur som attan att vi inte valde nåt svårare, för vi var HELT SLUT efter passet (se bild för bevis). Och nu, två dagar senare, värker ALLA CELLER I MIN KROPP av monumental träningsvärk. Det säger något om hur lite jag använder mina muskler till vardags. Och vet ni vad? Förutom att det var SJUKT JOBBIGT, så var det också SJUKT KUL! Jag hade ett stort leende på läpparna genom allt hoppande och studsande.

Friskis passar mig perfekt; det är avslappnat, enkelt att hänga med och man tränar verkligen hela kroppen + får kondition på köpet. Rackarns bra upplägg alltså. Musiken på det passet vi gick var väl inte den fräschaste, men det bidrog liksom bara till den roliga stämningen på nåt sätt.

Att gå och träna är för mig är en sån absurd upplevelse (jag kan som sagt inte alls identifiera mig med att vara en ”sån som tränar”) så det var liksom bara bra att det fanns fler inslag som gjorde att det kändes lite lurigt. På ett bra sätt alltså. Ja, kanske svårt att hänga med i hur jag resonerar här, men summan av kardemumman var alltså att det var SKITKUL!

Efteråt kunde jag inte sluta le. Jag var hög som ett hus på min egen duktighet och slank ut på stan i träningskläderna (!), gick till ICA´s ekologiska fruktavdelning (!!) och köpte en massa gott till kommande frukostar – och jag insåg att jag till och med hade en rätt snygg vattenflaska (!!!). HAR jag alltså blivit en träningsperson nu?!

Svaret är JA. För nu MÅSTE jag bli det, för min hälsas skull. När jag opererade knät var läkaren tydlig med att träning var nåt som jag fick vara så god att få in i mitt liv. I alla fall om jag ville ha en fortsatt fungerande kropp. Och jag har ju känt precis så själv, under ganska lång tid. Men nu är tiden inne att göra slag i saken.

Nu är det dags att sakta men säkert trampa upp stigen som ska bli en landsväg som ska bli min nya motorväg. Jag kommer garanterat slinka ut från skogen och in på min invanda autobahn både en och två och femton gånger, men jag ska tamejtusan FIXA DEN DÄR NYA VÄGEN. Jag kommer aldrig bli en sån där som tränar fem dagar i veckan, gör proteinshakes och anser att frukt är godis. Nej, jag kommer fortsätta att trivas på soffan med en gigantisk påse Exotic Snacks på magen.

Men mellan soffliggandet och snacksandet ska jag få in två besök på Friskis per vecka. Ett besök är också jättebra, men målet är att komma iväg två gånger. Ett mål som jag kommer uppfylla den här veckan, eftersom jag ska på samma Bas-pass i morgon. Och nu ska jag tamejtusan ge Agda 76 år en match. Eller okej, det var nog lite övermodigt. Men om en månad när jag hunnit utveckla lite styrka och kondition – DÅ får Agda se upp!

Den här gången är inte mitt mål att få en mindre sladdrig rumpa, nu är mitt mål att kunna knyta skorna på egen hand när jag börjar närma mig 80 bast. Mitt mål är att bli som Agda.

Håll tummarna för mitt stigtrampande nu, ok?