Vanja Wikström

Det var länge sen ni fick en uppdatering på sömnfronten, så let´s do it! Ni vet ju alla att vi haft det rätt kämpigt med sömnen, dels för att Niklas har såna extrema sömnproblem – men också för att Iggys sömn aldrig varit särskilt klockren heller. Läggningarna har ju även de varit kämpiga och låååååånga.

Men! Läggningarna har vi faktiskt fått ordning på nu. Förr kunde de ta 90 minuter, nu tar de 10 minuter. Och vet ni vad vårt magiska trick är, vår superbraiga metod för att få snabba läggningar? Jo – att fullkomligt sluta bry oss om metoder överhuvudtaget,

Det är så himla lätt att bli stressad på läggningsfronten som småbarnsförälder; ”alla” andra kids somnar kl 20 – i egen säng, i eget rum, med föräldrar som är proffs på den ena fiffiga metoden efter den andra. Så kände jag det i alla fall. Vad var det för fel på vår unge liksom, och på oss, som inte kunde få till de där rackarns läggningarna? Varför fick vi kämpa i dryga timmen med ett ”bökigt” barn? Läggningarna blev alltmer ångestfyllda för varje dag som gick.

Men. Sen SKET VI I ALLA RÅD och lät Iggy vara uppe så länge han ville. Och då vände allt. Och nu såhär i efterhand är det (såklart) superenkelt att se precis vad det var som inte funkade – han var ju INTE TRÖTT. Klart som attan att läggningarna blir långa och bökiga då, att bli tvingad att försöka sova när man inte är det minsta sömnig är ju inte så härligt.

Det spelade liksom ingen roll om vi läste saga, sjöng sånger, körde metoder hit och dit och var fascistiskt rutinmässiga. Grunden till krånglet handlade aldrig om det – det handlade om att Iggy inte var trött. Vår unge är en energiboll av rang, och på vardagkvällarna är det sällan han somnar innan kl 21.30. Så funkar han, så är det bara och det är upp till oss att acceptera.

Så nu gör vi som så, att kl 20 är det blöjbyte, tandborstning och pyjamas på – och sen är det mys i soffan med mamma och pappa. Sen myser vi loss tills dess att Iggy själv säger att han vill sova. Då går vi in och lägger honom i hans rum, och oftast slocknar han då inom tio minuter. Eller så säger han efter några minuter att han inte är tillräckligt trött, då går vi ut till soffan igen och myser vidare tills han säger att han vill sova igen. Och vissa kvällar somnar han i soffan.

Den stora förändringen (förutom att Iggy är uppe längre) är att det inte finns NÅT JOBBIGT längre kring det här med läggningar. Vi ställer inga krav på närvarhur han ska sova, han somnar helt enkelt när han är tillräckligt trött, antingen i soffan eller i sin säng. Och det är SÅ SKÖNT. Ångesten kring läggningarna är ett minne blott, och att ha en liten goskorv i soffan på kvällen är inte något problem.

På helgerna sover Iggy ingenting på dagen, då somnar han oftast något tidigare än 21.30. På vardagarna sover han omkring 40 minuter på föris, och eftersom det är så mycket intryck där känns det bra att han får ta sig en dagslur på vardagarna. Så småningom ska vi nog sluta med det, men inte än. Han njuter så mycket av den där luren på vardagarna, och jag har hellre ett barn som är uppe längre på kvällen, än ett som lägger sig tidigare men som är på gnälligt humör de sista timmarna.

Så – summan av kardemumman är helt enkelt att sen vi slutade försöka trycka in Iggy i nåt slags mönster som verkade funka för alla andra, så har allting löst sig på läggningsfronten. Numera har vi mysiga kvällar istället för ångestfyllda. Och för många funkar såklart alla de här olika rutinerna och metoderna toppen, men för vår del blev det bara pannkaka.

Ibland kan det kanske vara lätt att stirra sig blind på hur ”alla andra” gör, vilket resulterar i att man kanske inte ser det uppenbara – som i vårt fall att ungen helt enkelt inte var ett dugg trött.

Det var det om läggningar. På själva sömnfronten är det fortfarande sisådär. Helt klart bättre än förut, men Iggy vaknar fortfarande minst en eller ett par gånger per natt. Ibland sover han hela nätter, men det är rätt ovanligt. När han vaknar kan det vara nåt ”litet” som att han vill ha sin napp och täcke, eller nåt större – som att han klättrar ur sängen, springer ut ur rummet och förklarar att han minsann INTE ska sova mer. Pust.

Jag sover fortfarande inne hos honom, just för att jag tycker det är sjukt mycket enklare att ligga precis bredvid när det är dags att ratta uppvak, än att behöva springa från andra änden i lägenheten.

Men självklart är jag inte så pepp på att för evigt sova i Iggys rum. Vet dock inte riktigt vad jag ska göra åt det, för om jag ska sova i mitt och Niklas sovrum behöver jag ha babyvakten på för att höra om Iggy vaknar. Och det innebär att babyvakten kommer störa Niklas, som inte direkt behöver fler störningsmoment på sovfronten. Gaaahhh.

Så den prylen är inte löst ännu. Kanske löser den sig inte förrän Iggy börjar sova hela nätter (om han någonsin gör det?). Men men, vi får ta en sak i taget, och just nu njuta av att läggningsproblemet inte längre är ett problem.

(De fina bilderna är tagna av begåvade KajsaCharlotta.se)

LÄS MER:
Våra jobbiga läggningar
Iggy börjar sova i eget rum
Alla inlägg i kategorin Barn & Sömn

För några dagar sen introducerade jag ju den här splitternya kategorin i el bloggo – Tisdagstipset! Det är alltså mitt Veckans Tips i poddisen – fast i bloggform, så att ingen liksom missar dessa OVÄRDERLIGA guldklimpar!

Och tisdagstipset den här gången är Caseapp, en tjänst som gör det möjligt att designa personliga mobilskal och datorskins. Och kolla bara – HUR fina skal har jag inte pysslat ihop?

Det här är det ena – SÅ SJUKT NÖJD! PÅ en ljust pistagegrön botten slängde jag på alltalltallt jag älskar, och toppade det hela med en friendly reminder av Fuck It! Det här skalet gör mig så rackarns happy clappy varenda dag – nu snackar vi vardagsglädje deluxe!

Mitt andra skal fick bli smarrigt rosa, med en flådig feministvimpel och en kaktus. Rackarns bra kombo tycker jag, gillar det här med den söta kaktusen som liksom ändå har…sting!

På Caseapp kan man dels använda bilder som redan finns i deras bildbank, men man kan också ladda upp egna (som jag gjort med feministvimpeln). Det är sjukt enkelt att designa skalen – och sjukt roligt! Har blivit beroende tror jag, för nu känner jag att jag bara MÅSTE göra min dator också… Tror den får bli en kombo av båda mobilskalen!

Vad tycker ni – gillar ni mina hempysslade skal? Vilket är er favorit?

LÄS MER:
Bästa teveprogrammet!

Nu är det dags för Veckans Citat, och precis som övriga veckor så är ovan ord verkligen words to live by för mig. En av de absolut bästa grejerna med att bli vuxen är nämligen att man får VÄLJA SINA VÄNNER. Fram tills dess att man slutat gymnasiet är det svårare att själv avgöra vilka man umgås med pga skola, man bor fortfarande hemma osv osv. Men sen händer nåt, och huxflux inser man att det är upp till en själv att bestämma vilka mänskor man fyller sitt liv med. För mig var detta en ren å skär uppenbarelse, och nåt jag satt stort värde på sen dess.

För att omge sig med mänskor som får en att tro att allt är möjligt, som är positiva, vänliga och omtänksamma är GULD värt. Jag skulle nog vilja påstå att det kan vara direkt avgörande för hur lycklig man är, och vilka vägar man tar i livet. Rädsla, småsinthet och missunnsamhet bildar täta, taggiga snår som kan göra att världen ter sig skrämmande och omöjlig att ”lyckas” i. Oavsett om det gäller relationer, karriär eller något annat.

Uppmuntran, pepp och mod däremot öppnar upp för att våga, för att se möjligheter, för att utvecklas. Och visst – mycket handlar om dig själv och din egen inställning. Men (kanske minst?) lika mycket handlar om de personer som omger dig. För något jag är hundra procent säker på, är att it´s a two way street – du påverkas av dem du har omkring dig, och du påverkar dem. Man förstärker varandra – på gott och ont.

I poddisen drog jag ett exempel en gång, om hur mycket olika bemötanden påverkar en. Att gå igenom en hel dag där folk knappt hälsar på en i matsalen, pekar ut det man gjorde dåligt på jobbet istället för att fokusera på det man gjorde bra, suckar och stönar och sprider allmänt dåliga vibbar LOVAR jag påverkar även den mest positiva och möjlighetsinriktade mänska på ett enormt negativt sätt.

Att däremot mötas av ett glatt ”Tjena!” när man kommer in i lunchrummet, få en klapp på axeln för det där man gjorde bra och ha mänskor omkring sig som ser en och är intresserade av en – ja men då LOVAR jag att även den mest låga person känner hopp.

På en arbetsplats är det ganska lätt att känna av de här vibbarna, ofta är det ju det som gör att man trivs eller inte. Och trivs man inte kan man ju faktiskt alltid byta jobb. Men att försöka se samma mönster bland vänner och familj är minst lika viktigt. Lyfter eller sänker de? Får de mig att känna att YES allt är möjligt, eller får jag mer NOPE du ska inte tro att du är något-vibbar?

Jag har ju sagt det tusen gånger förut, men det tål att sägas igen. En gigantisk anledning till varför jag älskar att vara tillsammans med Niklas är att han alltid får mig att känna att allting är möjligt. Ingen idé är för storslagen och inget problem är oöverstigligt. Och jag har ganska få vänner, men de jag har är såna som SER mig, som tar mig på ALLVAR, som TROR och som UNNAR.

Att umgås med folk som tycker om att se mänskor växa är inspirerande och gör luften lätt att andas. Jag kvävs av missunnsamhet och problemfokusering. Har hellre en nära vän som får mig att känna att allt är möjligt, än hundra kompisar som himlar med ögonen när jag berättar om nåt jag vill göra.

Nej, att omge sig med mänskor som lyfter en är SÅ viktigt. Och jag tror att man till och med är better off helt själv, än med vänner som sänker en. För med rätt mänskor omkring sig kan ALLA uträtta storverk.

LÄS MER:
Character is how you treat those who can do nothing for you
Everything you want is on the other side of fear