Nu är det dags för Veckans Citat, och precis som övriga veckor så är ovan ord verkligen words to live by för mig. En av de absolut bästa grejerna med att bli vuxen är nämligen att man får VÄLJA SINA VÄNNER. Fram tills dess att man slutat gymnasiet är det svårare att själv avgöra vilka man umgås med pga skola, man bor fortfarande hemma osv osv. Men sen händer nåt, och huxflux inser man att det är upp till en själv att bestämma vilka mänskor man fyller sitt liv med. För mig var detta en ren å skär uppenbarelse, och nåt jag satt stort värde på sen dess.

För att omge sig med mänskor som fÃ¥r en att tro att allt är möjligt, som är positiva, vänliga och omtänksamma är GULD värt. Jag skulle nog vilja pÃ¥stÃ¥ att det kan vara direkt avgörande för hur lycklig man är, och vilka vägar man tar i livet. Rädsla, smÃ¥sinthet och missunnsamhet bildar täta, taggiga snÃ¥r som kan göra att världen ter sig skrämmande och omöjlig att ”lyckas” i. Oavsett om det gäller relationer, karriär eller nÃ¥got annat.

Uppmuntran, pepp och mod däremot öppnar upp för att vÃ¥ga, för att se möjligheter, för att utvecklas. Och visst – mycket handlar om dig själv och din egen inställning. Men (kanske minst?) lika mycket handlar om de personer som omger dig. För nÃ¥got jag är hundra procent säker pÃ¥, är att it´s a two way street – du pÃ¥verkas av dem du har omkring dig, och du pÃ¥verkar dem. Man förstärker varandra – pÃ¥ gott och ont.

I poddisen drog jag ett exempel en gång, om hur mycket olika bemötanden påverkar en. Att gå igenom en hel dag där folk knappt hälsar på en i matsalen, pekar ut det man gjorde dåligt på jobbet istället för att fokusera på det man gjorde bra, suckar och stönar och sprider allmänt dåliga vibbar LOVAR jag påverkar även den mest positiva och möjlighetsinriktade mänska på ett enormt negativt sätt.

Att däremot mötas av ett glatt ”Tjena!” när man kommer in i lunchrummet, fÃ¥ en klapp pÃ¥ axeln för det där man gjorde bra och ha mänskor omkring sig som ser en och är intresserade av en – ja men dÃ¥ LOVAR jag att även den mest lÃ¥ga person känner hopp.

På en arbetsplats är det ganska lätt att känna av de här vibbarna, ofta är det ju det som gör att man trivs eller inte. Och trivs man inte kan man ju faktiskt alltid byta jobb. Men att försöka se samma mönster bland vänner och familj är minst lika viktigt. Lyfter eller sänker de? Får de mig att känna att YES allt är möjligt, eller får jag mer NOPE du ska inte tro att du är något-vibbar?

Jag har ju sagt det tusen gånger förut, men det tål att sägas igen. En gigantisk anledning till varför jag älskar att vara tillsammans med Niklas är att han alltid får mig att känna att allting är möjligt. Ingen idé är för storslagen och inget problem är oöverstigligt. Och jag har ganska få vänner, men de jag har är såna som SER mig, som tar mig på ALLVAR, som TROR och som UNNAR.

Att umgås med folk som tycker om att se mänskor växa är inspirerande och gör luften lätt att andas. Jag kvävs av missunnsamhet och problemfokusering. Har hellre en nära vän som får mig att känna att allt är möjligt, än hundra kompisar som himlar med ögonen när jag berättar om nåt jag vill göra.

Nej, att omge sig med mänskor som lyfter en är SÅ viktigt. Och jag tror att man till och med är better off helt själv, än med vänner som sänker en. För med rätt mänskor omkring sig kan ALLA uträtta storverk.

LÄS MER:
Character is how you treat those who can do nothing for you
Everything you want is on the other side of fear