Vanja Wikström

Nåt som sticker ut lite extra på bilden? IIIIIIHHHHHHHHHH!!!!

ÄNTLIGEN är poddisen tillbaka (wiiiiiii!) och vi kickar igång med ett rejält uppdateringsavsnitt så ni får lite koll på vad som hänt de senaste två veckorna.

Dessutom snackar vi mensmonster, varför jag med jämna mellanrum får mail om att jag är en dålig mamma, samt ger oss in på (det uschliga) fenomenet Donald Trump. Åsså kommr vi in på HILLARY CLINTON, woop woop för henne!

(Fräsiga bilder på mig å Jossan å vår mumsiga fika: Johanna Granlund)

Missa inte att hänga med på vår facebooksida för att få daglig pepp och skojigt extramaterial i ditt flöde! Just nu hittar ni en liten videohälsning där som vi spelade in i min soffa i går.

Tusen tack till @dagsregn för veckans superfina poddispic!

Älskar att vi lyckades föreviga Grodans sid-Stig Helmer-tofs från i söndags när vi vågade oss ut ur sjukstugan för att mumsa bulle på lokal. EPIC HAIR ju!

Nöjd bullmumsande Stig Helm, nej förlåt – jag menar Iggy!

Hursom. I går var grodan på föris några timmar, första gången på över två veckor. Gick tokbra. Alltså detta föris, SÅ RACKARNS BRA! Iggy älskar att vara där, och jag älskar att han älskar det. Win win.

Niklas har flyttat hem till sin mamma, och kommer bo där ett tag. Han är totalt slutkörd efter sjukstugan som han ju fick ratta ensam den tid jag var för sjuk för att kunna chippa in. Inget konstigt i en annan familj förmodligen (att det är den ena föräldern som under en kortare period tar på sig allt ansvar), men ni vet ju att Niklas lider av extrema sömn issues, och då menar jag verkligen extrema. Att slänga in ett sjukt barn i hans redan kaosiga nätter är att borga för att det blir exakt noll sömn för laxen. Noll. På riktigt.

Så efter ett gäng dygn utan i princip någon som helst sömn + det rattande som det innebär att ha ett sjukt och ynkligt barn var Niklas (förståeligt nog) som ett utsketet äppelskrutt. Om ens det. Så nu är han hemma hos sin mamma och kurerar sig, och min mamma har i sin tur kommit till Estocolmo och bor med mig å Grodan för att hjälpa oss litegrann.

Iggy är salig för att mormor bor med oss, och jag tycker det är sjukt mysigt att hänga med mamsen, så det blir bra för alla parter. Men det här med Niklas sömn alltså, det är verkligen vår stora issue. Det vi brottas med, som ställer till det för oss på en jämrans massa sätt och som är som en konstant sten i skon.

Att ha extrema sömnproblem är nåt så överjävligt jobbigt och sorgligt. Hade aldrig ens reflekterat över min egen sömn förrän jag träffade Niklas. För min sömn har alltid funkat. Så jag har tagit den för given. Men inte längre. Nu vet jag vilken lyx det är att ha förmånen att kunna sova, och vilken satans jävla oflax det är att inte kunna det.

I och med att Niklas i princip aldrig har särskilt bra nätter, så börjar han samtliga dagar med ett rejält underskott på minuskontot. Han får kämpa hårdare än de flesta andra för att hålla humöret uppe, och orken. Trots det är han en av de mest positiva personer jag mött, och en mänska som nästan är omöjlig att irritera. Det är saker jag älskar honom för.

Men fy satan alltså, denna jäkla sömn. Eller brist på sömn, kanske jag skulle säga. Den ställer till det på alla fronter, konstant. Läcker ut som ett gift och påverkar alltalltallt. För mig är det som att leva med någon som är kroniskt sjuk, och för Niklas ÄR det att vara kroniskt sjuk. Så himla pissigt, rent ut sagt.

Men men, det är som det är, och det bästa just nu är att Niklas får ett gäng ostörda nätter och dagar för att kunna tanka lite energi. Jag hoppas innerligt att Iggy inte ärver Niklas sömnproblem. För det känns som att det är något fysiskt, nåt som bara inte funkar i hans system. Efter åratal av sömnutredningar, behandlingar, piller, dieter och allt annat man kan tänkas testa för att få bukt med sömnproblem, så känns det som att det helt enkelt kanske inte är nåt som GÅR att förbättra, än mindre få bukt med.

Pust. Ville bara böla lite om detta. Alla har vi våra grejer att brottas med, och det här är helt klart Niklas, som även blivit min.