Vanja Wikström

[youtube id=”6T04ygxWWgo&list=PLZqjVJSxJyA8_Ip_9XOtqyeCO7IxcuyDw”]
Som ni vet fyllde Iggy två år i fredags. Det betyder att det är nästan EXAKT två år sedan jag låg på det där operationsbordet och hörde ”Grattis!” från andra sidan skynket som var spänt över min mage, sekunderna innan jag fick en yttepyttig Iggy på mitt bröst för allra första gången.

Jag hade en fantastisk förlossning på alla sätt och vis. Jag kände mig genomtrygg, personalen var underbar, den var smärtfri (om man bortser från det stick som kändes när de satte in infarten i min hand) och SÅ glädjefylld. Precis som jag hade hoppats.

Alla förlossningar – oavsett om de (som min) sker via planerat kejsarsnitt eller är vaginala är såklart lite av ett lotteri. Man vet aldrig exakt vad som ska hända och vad man får för upplevelse. Därför är jag så enormt tacksam över att allt kändes så enormt fint, från det att vi gick in på avdelning 17 på Danderyds sjukhus, tills dess att vi lämnade den tre dagar senare – med en liten liten god bebis i famnen.

Jag vet ju att många av er som läser el bloggo har hittat mig för att ni varit nyfikna på det här med att föda med planerat kejsarsnitt. Tänker att jag därför publicerar klippet ovan, så ser ni hur en kejsarsnittsfödsel går till. Filmteamet som följde vår graviditet fick inte följa med in i förlossningssalen (tyvärr, jag hade gärna bjussat på det), men allt annat fick de dokumentera. Så himla himla fint och lyxigt att ha en hel programserie om sin graviditet och sin förlossning, så sjukt tacksam att jag var med i Gravid Vecka för Vecka!

För er som vill veta exakt hur det kändes att föda med planerat kejsarsnitt har jag skrivit en mycket ingående förlossningsberättelse. Den innehåller även filmsnuttar som vi själva filmade – inne i operationssalen. Där får ni se Iggy bara fem minuter gammal, följa med mig inne på uppvaket efter kejsarsnittet och en hel del annat.

Del 1 av förlossningsberättelsen hittas HÄR och del två hittas HÄR! Del tre har jag inte skrivit än (ehhhh #tröttmössa) men den ska jag knåpa ihop någon dag. Det är dock del ett och två som handlar om själva snittet, så de delarna känns viktigast tycker jag.

Vet inte om jag själv vågar kolla på klippet ovan dock, risken finns att jag inte kommer sluta böla förrän i övermorgon, ha ha. Så fint, det här med att föda barn alltså. Och så stort.

Jag berättade om den fräsiga knivlisten som Niklas satt upp medan jag å Grodan var hos mamsen, lovade ju även att visa de andra överraskningarna han hade kirrat. Well, här kommer en till – en som jag ÄLSKAR! Niklas har nämligen målat fronten på vår säng vit, och det gör SÅN skillnad i sovrummet!

Tidigare var fronten en tokful rödbrun (kommer bild på den nedan), och varje gång man gick in i sovrummet fick man spader för att den liksom bara tog över och sänkte hela intrycket. Men nu är spaderkänslorna som bortblåsta – ljuvligt!

Jag tittar på den här bilden och RYSER. Ser ni sängfronten? Hua hua!

Aaaahhh! SÅ skönt att det där rödbruna är ett minne blott! Nästa projekt för sovrummet (förutom att få upp fler tavlor) är att styra upp det optimala sängmyset. Vill gärna ha den där lager på lagerkänslan ni vet – med härliga lakan, täcken, plädar och överkast. Och kuddar förstås! Men tycker det är SÅ svårt.

Kanske beror det på att vi har för mörka lakan? Att ha ljusa överkast till känns superweird (vi har testat), och har vi mörkare så blir det så sabla…mörkt, liksom. Tror att vi kanske får satsa på ljusare lakan, och bygga utifrån det. Hjääälp! Har ni några förslag på hur sjuttsingen man får till det där mysiga…sängmyset?

Satt och kollade igenom gamla bilder i går i mobilen. Hittade denna lilla serie pics som togs i juli 2014, då var Iggy omkring 5 månader och såg ut såhär. Man ser att det är han tycker jag! Men han har en väldans mörk kalufs och är helt klart mer bebis än barn. God som sjuttsingen var han dock då med, precis som nu. Och han blir verkligen bara godare med tiden.

I går blev alltså denna goda lilla groda TVÅ BAST! Tiden är lurig att relatera till när man fått barn tycker jag. Den går superfort iom att de utvecklas synbart från en vecka till en annan, samtidigt som den går långsamt eftersom det känns som att kiddot alltid funnits där på nåt sätt.

Jag kommer ihåg den där zebrabodyn så väl… Tyckte så mycket om den. Om jag skulle hålla upp den framför Igster nu skulle jag typ inte kunna FÖRSTÅ att han faktiskt varit så yttepyttig. Köpte nya pyjamaser igår eftersom han växt ur de gamla. I strl 92 – och de kändes SÅ STORA! Men det luriga är, att så fort kläderna sitter på ungen så är de ju perfekta i storleken. Så antingen krymper kläderna på nåt magiskt sätt så fort de hamnar på Iggys kropp, eller så har hans mamma svårt att se hur stor han faktiskt har blivit…

Niklas får alltid påminna mig om att jag MÅSTE köpa en storlek större kläder än vad jag tror kommer passa, just för att jag har någon slags bild av att ”Näääää men alltså SÅDÄR stor ÄR han ju inte!”.

Är hursomhelst SÅ GLAD att jag fått ha den här lilla minimänskan i mitt liv i två år nu! Han sprider så sjukt mycket glädje, bara genom att finnas till. Jag tänker på det rätt ofta faktiskt, hur det svallar som lyckorus genom min kropp när jag tittar på honom, när jag får pussa på honom, gosa med honom eller när han gör nåt kul eller säger nåt skojigt. Och han har ingen aning om att han har den effekten, han bara…är, liksom.

Och det fina är verkligen att det ju inte behöver vara något speciellt som han gör eller som jag får göra med honom för att man ska få de här lyckosvallen. Bara genom att EXISTERA gör han mitt liv så mycket härligare. Och det känns som att det tagits till en ny nivå de senaste veckorna.

Någon på Insta skrev att hon upplevde att just runt tvåårsstrecket så hände nåt magiskt. Man kan prata mer och mer med sitt barn, lära känna det som den lilla person det är, lära sig vad han/hon tycker om och inte tycker om. Saker som intresserar extra mycket, skoja och upptäcka barnets humor.

Nåt jag ÄLSKAR att göra för tillfället (de vet alla som följer mig på Snappis he he….) är att sjunga sånger där jag och Iggy delar på meningarna. Typ: ”Var bor du lilla råtta?” sjunger jag. ”I en HATT!” får Iggy svara. Att sjunga ”fel” är också väldans poppis. Typ: ”Bä bä svarta get var det du som sket?” sjunger jag. Och OJ vad roligt det är! ”NÄÄÄÄÄÄÄ!” säger en förtjust Iggy. SÅ gulligt så att jag  typ går av. Jag tycker att det är PRECIS lika roligt varenda gång, som Iggy tycker.

Och jag måste hålla med Instatjejen. Sen några veckor tillbaka har den här svallvågslyckoruskänslan höjts till ytterligare en nivå. Jag är ännu mer kär i min lilla goda unge. Det trodde jag inte var möjligt. Men jag inser att det nog är det som är just det där magiska med kids – det blir STÄNDIGT roligare och härligare, och kärleken växer konstant. Har pratat med SÅ många föräldrar som förvånats över att den prylen bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Finns det NÅT annat som har den effekten? Jag vet inte, men jag tror inte det. Däri ligger magin.

Vet att jag pratade med Niklas fina pappa Lasse om just det här, precis när Iggy var färsk. Iggy föddes 29 januari 2014, och Lasse gick bort drygt två månader senare. Så himla sorgligt att de inte kommer få lära känna varandra, men de fick i alla träffas. Jag nämnde för Lasse det här med att det är så fint att det verkar som att föräldrar ständigt förvånas över hur kärleken för deras barn bara fortsätter att växa, likaså intresset för vad de tar för sig och hur de utvecklas. Och då svarade han att precis så är det. Men att det som är ännu finare är att det inte är något som tar slut bara för att barnet blir vuxet. Nej, det är något som alltid lever kvar. Att få följa sina barn genom livet är en konstant källa till glädje, lycka och något som alltid är intressant, oavsett om det handlar om att de lär sig krypa eller får sitt första jobb. Och det var så fint sagt.

Jag ser fram emot att älska Iggy ännu djupare de kommande åren, fast jag i dag inte tror att det är riktigt möjligt.