Vanja Wikström

Den här lite crazy bananas-bilden frÃ¥n pressplÃ¥tningen för ”Älskade Unge” fÃ¥r illustrera morgonens inlägg, dÃ¥ den representerar min sinnesstämning rätt bra just nu. I dag ska vi nämligen ha över typ HEEELA tjocka släkten (minus min mams och hennes snubbe som befinner sig i Frankrike) pÃ¥ födelsedagsfika och nya lyan-spaning!

Inget konstigt med det egentligen. Förutom att när jag satte datumet för detta samkväm sÃ¥ visste jag inte att vi skulle ha fullt med golvpapp i ena rummet, byggplast lite här Ã¥ var över diverse dörröppningar, mÃ¥larattiraljer sÃ¥ det stÃ¥r härliga till i det andra rummet (jupp, nu börjar lyan bli krispigt vit ocksÃ¥ – ni ska fÃ¥ snart!) OCH ett stort piano parkerat i vÃ¥r smala lilla hall (gÃ¥r knappt att komma förbi). Plus allmänt kaos pÃ¥ grund av att nyligen nämnda saker gör att vÃ¥ra möbler mÃ¥ste tryckas ihop i olika rum hela tiden. Pust.

Så ni förstår att det kanske inte riktigt är optimaaaaalt att ha sisådär sjuttioarton familjemedlemmar i denna röra, bollandes kaffe å bulle. Men! Jag tänker som såhär: när sjuttsingen blir det optimaaaaalt egentligen? Var på vippen att ställa in, men känner att NÄHÄ! De får komma hit, till vårt kaos. Det är ju lite skoj, då får de verkligen se hur lyan såg ut INNAN den har blivit väääärldens finaste. Inte dumt.

Jag kan vara lite jobbig sådär, att jag gärna vill piffa och puffa och visa upp lyan från sin allra bästa sida. Så det är lite terapi för mig faktiskt att släppa till, när den inte är klar. Mest för att jag kan bli lite sisådär irriterad om folk INTE FATTAR hur fin den kommer att bli. Jag är själv rätt duktig på att se bortom kaos och fokusera på visionen när jag ser saker. Så det stör mig när mänskor inte hajar hur fint ett hus är till exempel, för att inredningen inte är i deras smak, typ. Är ni med?

Jag vill ju att hela tjocka släkten ska fatta vilket klipp vi gjort i och med den här flytten, och se att vi kommer få det kalasfint. Vi får se hur bra fantasi de har i dag helt enkelt. För nu kör vi kaosfika! Och lite byggplast å målarfärg har väl aldrig hindrat nån från att käka bullar och kramas, så det ska välan gå bra.

Okej fina blogoliner, nu ska ni få ett LIVSFARLIGT tips! Den här glassen är nämligen EXTREMT smarrig, och därför EXTREMT beroendeframkallande. Jag och Niklas förbrukar vansinniga mängder av denna magiska burk varje vecka.

Smaken är Sea Salt & Caramel, och den är liksom den perfekta blandningen av salt och sött. PÃ¥ RIKTIGT. Ofta blir det lite mesigt tycker jag, när glassar/godisar har smak av havssalt. Inge drag liksom. Men i den här är det – racerdrag, typ. Supersalt och supersött och SUPERGOTT. Ni MÅSTE prova!

Eller kanske inte. För då kommer ni också börja förbruka vansinniga mängder.

I helgen var vi ju Ã¥ spelade in de tvÃ¥ sista avsnitten av ”Älskade Unge” (bild snodd frÃ¥n Kajsas blogg). Som vanligt var det sjukt kul att hänga med de här fräsiga mamasen. Vi är diametrala motsatser i mÃ¥ngt och mycket, men gillar verkligen varandra ändÃ¥. SÃ¥klart.

Och pÃ¥ tal om ”Älskade Unge” sÃ¥ finns det senaste avsnittet ute nuuuu! I det fÃ¥r ni träffa Hugo Rosas och Paula som dels berättar om den nya bebben de bakar, men ocksÃ¥ om Paulas missfall för ett tag sedan.

Och vi i Mammamaffian diskuterar barn/mat/kladd. Jag är ju lite av en kladdfaschist (gillar INTE kladd) så Iggy har inte fått gå loss så mycket med sånt här hemma.

Efter att ha sett det här avsnittet och hört barnpsykologen säga att man kan hämma sitt barn om man är kladdrädd som päron, så jag har ju typ världens sämsta samvete nu. Ser dock på Iggys kläder att det inte på något sätt råder kladdfaschisteri på föris, så kanske att han inte behöver bli så rackarns hämmad ändå.

Hur är ni med kladd? Får era kids gå loss fullständigt, eller tycker ni också att det är jobbigt?