Den här lite crazy bananas-bilden från pressplåtningen för ”Älskade Unge” får illustrera morgonens inlägg, då den representerar min sinnesstämning rätt bra just nu. I dag ska vi nämligen ha över typ HEEELA tjocka släkten (minus min mams och hennes snubbe som befinner sig i Frankrike) på födelsedagsfika och nya lyan-spaning!
Inget konstigt med det egentligen. Förutom att när jag satte datumet för detta samkväm så visste jag inte att vi skulle ha fullt med golvpapp i ena rummet, byggplast lite här å var över diverse dörröppningar, målarattiraljer så det står härliga till i det andra rummet (jupp, nu börjar lyan bli krispigt vit också – ni ska få snart!) OCH ett stort piano parkerat i vår smala lilla hall (går knappt att komma förbi). Plus allmänt kaos på grund av att nyligen nämnda saker gör att våra möbler måste tryckas ihop i olika rum hela tiden. Pust.
Så ni förstår att det kanske inte riktigt är optimaaaaalt att ha sisådär sjuttioarton familjemedlemmar i denna röra, bollandes kaffe å bulle. Men! Jag tänker som såhär: när sjuttsingen blir det optimaaaaalt egentligen? Var på vippen att ställa in, men känner att NÄHÄ! De får komma hit, till vårt kaos. Det är ju lite skoj, då får de verkligen se hur lyan såg ut INNAN den har blivit väääärldens finaste. Inte dumt.
Jag kan vara lite jobbig sådär, att jag gärna vill piffa och puffa och visa upp lyan från sin allra bästa sida. Så det är lite terapi för mig faktiskt att släppa till, när den inte är klar. Mest för att jag kan bli lite sisådär irriterad om folk INTE FATTAR hur fin den kommer att bli. Jag är själv rätt duktig på att se bortom kaos och fokusera på visionen när jag ser saker. Så det stör mig när mänskor inte hajar hur fint ett hus är till exempel, för att inredningen inte är i deras smak, typ. Är ni med?
Jag vill ju att hela tjocka släkten ska fatta vilket klipp vi gjort i och med den här flytten, och se att vi kommer få det kalasfint. Vi får se hur bra fantasi de har i dag helt enkelt. För nu kör vi kaosfika! Och lite byggplast å målarfärg har väl aldrig hindrat nån från att käka bullar och kramas, så det ska välan gå bra.
Aloha Vanja!
Fia här igen, jag som skulle på ett första snittsamtal igår på BB Stockholm om du minns?
Jag tänkte bara skänka dig ett litet tack. Eller ett stort tack, snarare, kanske!
Natten till igår låg jag vaken och läste varenda ord som handlade om vägen till snittet, i din blogg. Och kollade på varenda jäkla filmsnutt. Och bara peppade mig själv till tusen. Jag som annars är en människa som är väldigt feg, kanske lite för snäll, och har svårt att stå på mig och stå upp för mig själv.. Jag bestämde mig efter pepp härifrån att också ta på mig den där jäklans rustningen och gå upp till kamp. Jag måste! Det är mitt välmående det handlar om!
Åkte dit för snittsamtal och fick träffa en riktig hitler-kvinna (ursäkta ordvalet men så var det verkligen). Har aldrig någonsin i hela mitt liv känt mig så liten. Nedtryckt. Stampad och trampad på. Förolämpad. Kränkt. Och alla liknande ord i denna kategori. FY FAAN. Jag grät och grät som ett litet barn. Hon lyssnade verkligen inte överhuvudtaget på vad jag hade att säga, utan hon bara kacklade på om sitt inlästa, inlärda övertalningspropagandaskit. Hon ifrågasatte mig på ett sätt som jag upplevde som riktigt jäkla elakt. ”Varför blev du gravid igen då om du nu är SÅ- HIMLA-RÄDD?!” och -”Jaha, men du övervägde väl abort i början då eller antar jag?!” Ursäkta mig, kärringjävel (oops, sånt där hemskt ordval igen), men det är mitt barn du pratar om!
Hon motarbetade mig så otroligt mycket och försökte typ tusen gånger under samtalets gång att lura in mig på vaginalförlossnings-spåret.
-”Andra förlossningen går alltid bättre”. Says who?!
-”Din kropp är fullt kapabel till att föda barn, så det finns inga medicinska skäl för mig alls att bevilja ett snitt för dig”. Nej inga medicinska skäl, men riktigt jävla starka psykiska skäl och det är ju därför jag är här! LYSSNA PÅ VAD JAG SÄGER liksom
-”Du födde ett barn och allt gick jättebra och barnet var, och är, fullt friskt!”. Ja allt gick bra med bebisen. Men jag då? Allt gick åt helvete med mig och jag har psykiskt varit en katastrof sedan dess!
Osv osv osv, hon kom med liknande argument i all dess oändlighet.
När jag satt där, och snorade och grät, och kände mig så jäkla lynchad som en människa bara kan bli.. då rotar hon fram några papper.. mitt i allt. Papper där hon skrev födelsedatum för min lilla bebis.
-”Jaja, vi bokar in ett snitt till dig. Men jag vill att du går på terapisamtal under tiden. Så kan du bara höra av dig när du ångrat dig.”. HAHA ja det är det ju JÄTTEtroligt att jag gör.not!. Jag kan gå på precis hur många samtal som helst, varje dag om det är så. Men nu har jag det där snittet. Och inget kan stoppa mig. Jag känner mig hundrafemtioelvatusen kilo lättare. Och bara gråter och gråter av lycka nu.
Jäklar vilken lång historia det blev. (Kanske behöver dessa terapisamtal trots allt, för att prata av mig? Hahah)
TACK Vanja! Har blivit peppad åt rätt håll. Mycket tack vare din glöd när du kämpade!
Hehe det kan vara bra att öva på att inte vara ”perfekt” faktiskt.. Väldigt nyttigt och härligt att inse att folk faktiskt gillar en ändå 🙂
Hörridu, ska den där reklamen alltid dyka upp när en går in på din blogg? Det dyker upp en reklam för en resväska, om du inte vet det. Grrr.
Trevligt kalas på er!
Kram