Vanja Wikström

Hörrni! TACK snälla fina ni för alla OTROLIGT SMARTA funderingar kring mitt förra inlägg! OVÄRDERLIGT mÃ¥ste jag säga! I dag har det gÃ¥tt en hel vecka sen klösattacken, och eftersom Iggy varit precis lika glad som han brukar känns det verkligen som att det är precis som ni säger – förmodligen har han redan glömt och gÃ¥tt vidare. Pust.

Det blev liksom så himla jobbigt (framförallt de första dagarna när jag tänkte extra mycket på det på grund av hur illa tilltygad han såg ut) för att det påminde mig om att hur mycket vi än gör för att Iggy aldrig ska behöva må dåligt, så kan jag omöjligt kontrollera sånt som påverkar utifrån. Och det fick en massa hemska tankar i ruljans, ni vet en sån där hemsk spiral? Man börjar med att tänka på att det är jobbigt att han kan trilla och slå sig när vi inte är med (eller när vi är med såklart) och slutar med de vidrigaste tankar möjliga på alla fruktansvärda brott som barn utsätts för. Hjälpte väl kanske inte att vi just nu plöjer True Detective he he.

Man är ju så rädd så rädd om detta lilla liv och vill bara att allt ska vara så bra som möjligt. Vill skydda honom från allt ont och bygga en grund så stark av självförtroende och självkänsla, att även om (när) obehagligheter inträffar, så ska det finnas en kärleksrustning så stark att han klarar av allt som kommer i hans väg.

Och tanken pÃ¥ att nÃ¥gon utomstÃ¥ende skulle kunna pÃ¥verka mitt barns känsla av trygghet var…inte härlig.

Men, precis som de allra flesta av er var inne på så är jag nu helt övertygad om att det här inte kommer påverka Iggy nämnvärt. UNDERBART att få höra från er som är utbildade förskollärare/jobbar på föris/pluggat psykologi och allt annat som gör att ni har extra kompetens på det här området. Helt fantastiskt. Kan knappt med ord beskriva hur mycket det är värt att ni tog er tid att skriva er tanke.

Och kloka Karin sa en så smart grej som det ligger så mycket i och som jag tror många behöver höra:

En annan sak som är viktig också. När du Vanja tänker dig in i hans situation så tar du med dig ALL din livserfarenhet in i hans lilla liv och det blir antagligen jäkligt mycket värre än vad det faktiskt var för honom. ”Han fattade inget, det gjorde ont och han fick tröst”, kanske inte värre än när han trillar och slår sig ordentligt. Det är du som vuxen som har förmågan att läsa in utsattheten, rädslan, trygghet/otrygghet, vän/”fiende” osv.. Återigen inte för att föringa, men otäcka och ajiga engångsföreteelser klumpas kanske ihop med andra saker som plötsligt gjort ont (vaccinering, trilla etc) hos ett barn. Och när en tänker så, så känns det kanske lite lättare att hantera?

Detta tror jag kan appliceras på rätt många situationer. Vi läser in en massa i våra barns känslor, som helt enkelt är omöjligt för dem att känna på grund av deras extremt begränsade erfarenhetsbank. Menar såklart inte att man ska förminska barns känslor eller så, men att man precis som Karin säger nog ska akta sig för att läsa in sina egna erfarenheter i barns situationer. Den kommentaren kommer hjälpa mig många gånger i framtiden känner jag.

Måste också särskilt tacka Jessica S som delade med sig av hur det är att vara på andra sidan, då man är förälder till det barn som rivs/bits. Tack för din fina kommentar och för att du delar med dig av ditt liv. Din kommentar var såväl intressant, som hjärtskärande, som hoppfull och hade ett lyckligt slut. Så fint skrivet, tack för inblicken.

Hursomhelst – TACK alla ni fantastiska blogoliner! Har sagt det förr men säger det med glädje igen – VAD SJUTTSINGEN skulle jag göra utan er?

I veckan fick vi ett samtal frÃ¥n föris. Iggy hade ”blivit utsatt för en klösattack”. ”Av en hund?!” undrade vi. ”Nej, av ett annat barn” svarade de. Tydligen hade ett annat barn smugit sig in i vilorummet, och börjat klösa Iggy i ansiktet när han lÃ¥g och sov. Han blev sÃ¥klart jätteledsen och det tog en timmas kramande och gosande innan han slutade grÃ¥ta.

Ni förstår ju, det här är inget samtal man vill ha som förälder. Det gäller såklart alla inblandade.

Personalen sa inte vilket barn som var ansvarigt (vilket jag tycker är helt rätt), men känner man barnen på sin föris så var det rätt uppenbart vem det var i alla fall. Niklas sprang av en slump in i det barnets ena förälder dagen efter, och hen var såklart förkrossad. Jag kan tänka mig att det nog faktiskt är värre att vara på den sidan av händelsen.

Anledningen till klösattacken var svartsjuka. Iggy är yngst på föris och får därför extra mycket uppmärksamhet och hjälp. Nåt som är tufft för de andra yngre barnen såklart, som inte längre är minst. Vill inte lämna ut den andra familjen för mycket, men det finns även andra skäl till varför just det här barnet just nu inte är så bra på att hantera konkurrens.

Så jag förstår varför det hände, och jag är absolut inte arg. Inte på barnet, och självklart inte på hens föräldrar. Förispersonalen var så ledsna att det här hade kunnat hända, tydligen har andra incidenter gjort att de just nu behöver ha extra koll på just det här barnet just nu, men de hade bara släppt hen med blicken i tre sekunder så var klösattacken att faktum. Är givetvis inte heller arg på dem, eller klandrar dem för det här. Det GÅR inte att ha koll på alla ungar hela tiden. Det är omöjligt.

SÃ¥ – det finns ingen skuld i det här som jag känner att vi ska slaska omkring i, inte alls. Ingen ilska heller. Men. Däremot är jag orolig för hur en sÃ¥n här sak pÃ¥verkar ett litet barn. Det är framförallt därför jag skriver det här inlägget, jag undrar nämligen om nÃ¥gon av er vet?

För det känns som en skräckfilm. Man ligger och sover på ett ställe där man känner sig trygg, och vips vaknar man av att någon klöser en i ansiktet tills dess att den som klöser formligen slits bort från en. Att tänka på att Iggy behövde uppleva det får mig att må illa. Kan tillägga att bilderna ovan inte riktigt gör klösandet rättvisa, det ser (tyvärr) mycket värre ut i verkligheten.

Efter att han hade tröstats och lugnat ner sig var han i princip som vanligt resten av dagen. Och varken på föris eller hemma har han varit annorlunda än han brukar. Tänkte att han kanske skulle sova dåligt, men så har det inte varit. Han har heller inte varit rädd för det andra barnet på föris vad de har uppmärksammat. Sovit bra i vilorummet också.

Jag och Niklas vill absolut inte göra nÃ¥gon grej av det här, sÃ¥ vi har varit precis som vanligt med honom (efter att han fÃ¥tt grÃ¥ta ut ordentligt efterÃ¥t sÃ¥klart). Vi vill inte göra det till nÃ¥t större än vad det är, det hände – men nu gÃ¥r vi vidare. Om vi märkte att han började bete sig underligt skulle vi sÃ¥klart ta tag i det, men han har som sagt varit precis som vanligt.

Det får mig att hoppas att såhär små barn inte riktigt greppar det hela på samma sätt som ett äldre barn hade gjort. Förhoppningsvis har han redan glömt hela händelsen. Men känslan gnager ändå i mig, och så fort jag tänker mig in i hur han måste ha känt när det hände blir jag så himla ledsen. Men framförallt blir jag orolig att han på nåt sätt blivit påverkad för alltid av det här. Traumatiserad på nåt sätt.

Vad säger ni? Har ni någon koll på hur sånt här påverkar eller inte påverkar i det långa loppet?

Det var superduperlovely att bo ute hos svärmor, men precis lika superduperlovely att komma hem igen. Har saknat min vackra lilla promenad mellan lyan och office. Den är bara två och en halv minut lång, men kolla vad mycket härligheter jag får gå förbi på den korta tiden!

Vilken rackarns prakt! #VärnaVardagsglädjen