I veckan fick vi ett samtal från föris. Iggy hade ”blivit utsatt för en klösattack”. ”Av en hund?!” undrade vi. ”Nej, av ett annat barn” svarade de. Tydligen hade ett annat barn smugit sig in i vilorummet, och börjat klösa Iggy i ansiktet när han låg och sov. Han blev såklart jätteledsen och det tog en timmas kramande och gosande innan han slutade gråta.
Ni förstår ju, det här är inget samtal man vill ha som förälder. Det gäller såklart alla inblandade.
Personalen sa inte vilket barn som var ansvarigt (vilket jag tycker är helt rätt), men känner man barnen på sin föris så var det rätt uppenbart vem det var i alla fall. Niklas sprang av en slump in i det barnets ena förälder dagen efter, och hen var såklart förkrossad. Jag kan tänka mig att det nog faktiskt är värre att vara på den sidan av händelsen.
Anledningen till klösattacken var svartsjuka. Iggy är yngst på föris och får därför extra mycket uppmärksamhet och hjälp. Nåt som är tufft för de andra yngre barnen såklart, som inte längre är minst. Vill inte lämna ut den andra familjen för mycket, men det finns även andra skäl till varför just det här barnet just nu inte är så bra på att hantera konkurrens.
Så jag förstår varför det hände, och jag är absolut inte arg. Inte på barnet, och självklart inte på hens föräldrar. Förispersonalen var så ledsna att det här hade kunnat hända, tydligen har andra incidenter gjort att de just nu behöver ha extra koll på just det här barnet just nu, men de hade bara släppt hen med blicken i tre sekunder så var klösattacken att faktum. Är givetvis inte heller arg på dem, eller klandrar dem för det här. Det GÅR inte att ha koll på alla ungar hela tiden. Det är omöjligt.
Så – det finns ingen skuld i det här som jag känner att vi ska slaska omkring i, inte alls. Ingen ilska heller. Men. Däremot är jag orolig för hur en sån här sak påverkar ett litet barn. Det är framförallt därför jag skriver det här inlägget, jag undrar nämligen om någon av er vet?
För det känns som en skräckfilm. Man ligger och sover på ett ställe där man känner sig trygg, och vips vaknar man av att någon klöser en i ansiktet tills dess att den som klöser formligen slits bort från en. Att tänka på att Iggy behövde uppleva det får mig att må illa. Kan tillägga att bilderna ovan inte riktigt gör klösandet rättvisa, det ser (tyvärr) mycket värre ut i verkligheten.
Efter att han hade tröstats och lugnat ner sig var han i princip som vanligt resten av dagen. Och varken på föris eller hemma har han varit annorlunda än han brukar. Tänkte att han kanske skulle sova dåligt, men så har det inte varit. Han har heller inte varit rädd för det andra barnet på föris vad de har uppmärksammat. Sovit bra i vilorummet också.
Jag och Niklas vill absolut inte göra någon grej av det här, så vi har varit precis som vanligt med honom (efter att han fått gråta ut ordentligt efteråt såklart). Vi vill inte göra det till nåt större än vad det är, det hände – men nu går vi vidare. Om vi märkte att han började bete sig underligt skulle vi såklart ta tag i det, men han har som sagt varit precis som vanligt.
Det får mig att hoppas att såhär små barn inte riktigt greppar det hela på samma sätt som ett äldre barn hade gjort. Förhoppningsvis har han redan glömt hela händelsen. Men känslan gnager ändå i mig, och så fort jag tänker mig in i hur han måste ha känt när det hände blir jag så himla ledsen. Men framförallt blir jag orolig att han på nåt sätt blivit påverkad för alltid av det här. Traumatiserad på nåt sätt.
Vad säger ni? Har ni någon koll på hur sånt här påverkar eller inte påverkar i det långa loppet?
Stackars grodan. Tycker att ni och personalen och de andra föräldrarna hanterat det bra. Tycker sånt här är jättesvårt. Får verkligen påminna mig själv om att det är sånt som händer. Vill ju bara skydda sitt barn från allt men det kan man inte alltid.
Gud vad du är vuxen, jag tror jag hade flippat. Ditt sätt är ju självklart det rätta sättet att hantera det på men usch, jag hade också blivit så ledsen. Min D ska börja förskola i augusti men min sambo ska ta inskolning – det blir nog bäst för alla tre. Jag är för blödig, och då blir det ju kanske lite mycket för Daphne att se att jag är ledsen också.. Mycket nya erfarenheter i det här med att vara förälder.
Åh, kan inte hjälpa det . Men jag hade blivit SÅ arg på förispersonalen. Samtidigt förstår jag ju att det är svårt att hålla den kollen. Men ändå, det är oacceptabelt. Min son ska börja föris efter årsskiftet, och jag är så rädd för att sånt här ska hända, och att jag dessutom inte ska finnas där och kunna trösta.
Hoppas att Iggy har glömt det hela!
Jag minns från när jag gick på dagis hur ett annat barn var elakt mot mig, bet mig osv. Men i det långa loppet är det inte mer än ett minne, det påverkade mig inte psykist eller traumatiskt. Det var tråkigt att det hände och jag förstod varför det hände. Jag tror att ni gör rätt som bara går vidare och inte gör någon större grej av det, isåfall kommer man bara störa sig på det.
Många kramar till er 🙂
Oj nej lilla söta underbara Iggy. Har inga råd att ge just nu ville bara skriva och skicka en virtuell kram <3
Håller helt med Sara (förskolepedagogen). Han har fått gråta ut i en trygg famn och fått tröst och hjälp att sätta ord på det som hände, sina känslor och även fått bekräftat att han har all rätt att vara ledsen och att detta absolut inte var ok. Viktigt att han ska känna sig trygg och bekräftad.
Stackars lille Iggy
Åh stackars lilla Iggy. Det där samtalet är verkligen hemskt att få. Jag har fått det flera gånger, tyvärr åt andra hållet, att det är min son som attackerat något barn (han har adhd och autism så i hans fall har det varit förklaringen på beteendet). Man mår så dåligt som förälder över att ens barn kan göra något sånt här mot någon annan. Men jag tycker ända faktiskt att det är förskolepersonalen som MÅSTE se till att sånt här inte händer. Visst, man kan inte hänga med på allt varje sekund, men är det ett barn som är benägen till att göra såna här grejer (bita, rivas, slåss osv) så måste man va extra på och punktmarkera det barnet heeela tiden. Givetvis dels för att andra barn inte ska bli skadade, men även för det slående/rivandes/bitandes barnet då det annars lätt blir utdömt bland de andra barnen.
Pga att det var för stor barngrupp och för lite personal på min sons första föris så innebar ju det att han alltför ofta lyckade skada de andra barnen och det slutade såklart med att han inte hade en enda kompis. När vi kom så sprang alla barnen och gömde sig och det skär i mamma hjärtat. Vi bytte senare till en föris med mindre barn och massa personal och då hann dom stoppa i tid så han aldrig behövde misslyckas och på så vis blev inte barn skadade och min son fick kompisar. Win win!
Men mina andra barn har såklart blivit lite misshandlade på föris lite då och då av andra barn och dom verkar som tur är inte ha blivit traumatiserade av det. Jag tror barn tål mer än man tror.
Stor kram till er och grodan
Vad fint du skriver om den andra familjen! Sorgligt att det skulle hända. Men jag tror att det är riktigt vanligt. De flesta barn provar att sparka, knuffa, bita, nypa, riva, säga fula ord. Kanske inte borta men i alla fall hemma? Min unge fick sin mössa avdragen och kastad i en lervälling…. Han har blivit riven. Han var lite större än Iggy. Man blir ju superledsen! Min unge lärde sig att akta sig lite för de ”vildare” barnen. Och vi har jobbat med att säga att man ska säga Stopp. Sluta. Hämta fröken och skvallra! Skrika till om man gör illa sig. Springa bort. Men att man absolut aldrig aldrig gör andra barn illa. Ibland gör barn och vuxna fel. Det är inte okej. Men de kanske inte lärt sig hur man gör. Vi har pratat om det. Men han är ju mycket större än Iggy. Med Iggy vet jag väl inte att ni kan göra särskilt mycket. Vara härliga trygga föräldrar bara tror jag! Kanske höra med personalen om ett par veckor hur det fungerar…
Usch detta tycker jag är ett väldigt jobbigt ämne. Jag har en liten som ska börja på förskola snart och jag har såååå blandade känslor kring dessa ”attacker” som man läser om. Det känns som att vi som föräldrar ska vara så nonchalanta och låtsas som ingenting. Man FÅR inte reagera typ. Men jag som är världens hönsmamma känner att det är min plikt att skydda mitt barn, att säga åt den andra ungen och visa att mamma kommer alltid skydda dig. Förstår att det inte är helt rätt, men att jag inte ska få reda på vem det var som gjorde illa mitt barn känns också fel… Åh hoppas vi slipper vara med om detta och hoppas ni hanterar situationen på ett bra och rättvist sätt! Kramar
De gjorde ont i hjärtat mitt när jag läste de här inlägget.
Stackars lilla Iggy. Jag förstår mycket väll hur den andra familjen känner när sånt har hänt. Jobbar på en förskola och har sett sånt här , har jobbat på en förskola i ett år och de är tufft för båda familjerna. den andra familjen har säkert ångest efter detta som hände. Stor kram till er.
Men å lilla stackars. Den lilla oskyldiga som en vill skydda från allt ”ont” och otäckt i världen.
Jag förstår Vanja! Jag hade själv grottat in mig i känslorna kring händelsen och blivit livrädd för eventuell påverkan.
Men jag tror.. Tror. Att Iggy är alldeles för liten för att bli påverkad i det långa loppet. Han är för liten för att kunna minnas detta. Hade detta varit något som hände varje dag och hela tiden så tror jag att barn, även utan minne, kan ta med sig känslor av rädsla, skräck, utsatthet etc (utan att kanske veta vart det kommer ifrån sedan i vuxen ålder) men absolut inte när det har hänt bara en gång. Dessutom är allt så tryggt runtomkring Iggy och han har flera trygga anknytningspersoner, vilket hjälper honom att ta sig igenom sådant som är tufft.
En annan sak som är viktig också. När du Vanja tänker dig in i hans situation så tar du med dig ALL din livserfarenhet in i hans lilla liv och det blir antagligen jäkligt mycket värre än vad det faktiskt var för honom. ”Han fattade inget, det gjorde ont och han fick tröst”, kanske inte värre än när han trillar och slår sig ordentligt. Det är du som vuxen som har förmågan att läsa in utsattheten, rädslan, trygghet/otrygghet, vän/”fiende” osv.. Återigen inte för att föringa, men otäcka och ajiga engångsföreteelser klumpas kanske ihop med andra saker som plötsligt gjort ont (vaccinering, trilla etc) hos ett barn. Och när en tänker så, så känns det kanske lite lättare att hantera?
Tänker på de andra barnet med familj också. Hoppas att den lill* får samma stöd och tröst som Iggy (utan att dra några slutsatser, jag bara hoppas det).
Kramar till er <3
Liten då. Skönt att de gick bra ändå. Tycker ni hanterar det helt rätt.
Btw, hundar rivs, katter klöser
det man kan göra är att be personalen ligga bredvid barnet som rivs/bits. Då får det barnet extra uppärksamhet och får svårare att göra utfall mot andra barn. Och så kan man verkligen be föräldrarna till barnet som rivs att hålla naglarna korta och finfilade. Så där ser bara rivmärken ut från rätt långa naglar. Kram
Men aj aj. Nu brast mitt hjärta. Tycker så synd om Iggy, er och hela den andra familjen.
Jag tror att Iggy fixar detta galant. Förisoersonalen har ju tagit hand om det på ett finfint sätt och sen har ju Iggy så jädrans braiga päron också.
Tycker så synd om barnet som utförde detta. Den lilla kan ju inte må bra. Fy så ledsamt.
Elsa skickar många pussar till Iggy idag. Hon tycker han är så söt ändå.
Sköt om er. Kramar Jossa
Iggy kommer visa om han mår dåligt eller är rädd. Detta brukar visa dig i att han hela tiden vill ha koll på er eller förskolepersonalen och inte vågar vara långt borta, eller blir mer klängig än vanligt. Personalen verkar ha gjort allt rätt och då brukar barn glömma och förlåta väldigt snabbt. Det viktigaste är att ni är som vanligt, inte visar rädsla över att lämna honom eller någon irritation eller ilska över vad som hänt. Då kommer Iggy känna att allt är okej och de vuxna hår att lita på! Så oroa er inte, han visar om det skulle vara något och barn tänker inte som vuxna vid sådana här händelser utan glömmer snabbt och kan ofta leka vidare med både andra barn och barnet som klöste 🙂
Jag är utbildad förskollärare med erfarenhet så jag har varit med om liknande händelser många gånger förr !
Jag tänker mig att en sån här händelse i VÄRSTA FALL kan sätta något litet spår om man INTE tar bra hand om det direkt när det sker. Men så har ju inte fallet varit här. Iggy har fått gråta ut i en famn och blivit tröstad så länge han behövde. Och personalen har säkerligen sagt tröstande ord som hjälpt honom att reda ut och bearbeta sina känslor. Det är det där tröstandet och bearbetningen efter som jag tror är det viktiga. Att personalen lugnt och tröstande sätter ord på barnets känslor. Ex. ”Ja du låg och sov och så kom hen och klöste dig, ajajaj…jag förstår att det gjorde ont, jag förstår att du är ledsen. Hen får inte göra så, vi har sagt till hen och hen ska säga förlåt till dig”…osv.
Finns det kompetent personal som gör detta o är noga med att följa upp och hålla koll på det ”klösande” barnet så tror jag inte det är någon fara.
Detta gör ni säkert automatiskt redan men att ge Iggy lite extra närhet och kärlek ett tag kan säkert inte skada heller 🙂
Kram på er!
Nämen lilla Grodan <3
Åhh men lillen! Usch jag började nästan gråta när jag läste detta….! har ju en son i exakt samma ålder och har faktiskt under senaste tiden grubblat mkt över hur man ska tackla alla kommande eventuella konflikter på dagis/skola och sånt….känns supersvårt! Man får nog ta det som det kommer bara och försöka hålla ihop sitt blödande mammahjärta.
Har ingen egen upplevelse av detta eller råd/tips att komma med, men ville bara säga STOR KRAM till både er och finaste lilla Iggy!
Dom är ju ändå så himla mkt mer tåliga än man tror småbarnen, så han har kanske redan glömt bort det som hände och jag tror förispersonalen förmodligen är dom bästa på att hantera såna där händelser och konflikter mellan barnen – dom borde ju ha mest erfarenhet av alla av sånt!
(däremot kan jag säga att även om iggy skulle få mardrömmar så behöver nog inte det bero på denna händelsen, det hör nog till åldern lite. Min son har drömt några fruktansvärda mardrömmar några gånger senaste tiden – men utan någon händelse som vi kan komma på som kan ha utlöst dom! Han såsar ju bara runt hemma fortfarande med oss och har inte hamnat i några läskiga händelser eller konflikter ännu. )