Vanja Wikström

Varje gång jag lägger upp inrednings/fluffinlägg så kommer det alltid ett par frågor om hur SJUTTSINGEN vi kan ha så mycket grejer framme samtidigt som en snart tvåårig herre huserar i lyan? Så jag tänkte att jag skulle svara på det. För som ni ser ovan så är vi ju inte direkt minimalister, det vet ni ju. Maximalism är nog mer vår melodi, eller – vi gillar grejer helt enkelt.

 

Så – vad är då vårt magiska recept? För nej – vi har verkligen inga problem alls med detta. Ekvationen småbarn + massa fluff funkar rätt bra här hemma i lyan.

Och jag tror jag vet vad det är som gör att det funkar. Och det är att Iggy är så VAN vid alla dessa grejer. Så de är helt enkelt inte så spännande. Vi har aldrig plockat undan någonting, av den enkla anledningen att jag varken kan eller vill leva ett flufflöst liv. Så därför har Iggy sedan han föddes befunnit sig i ett hem som är proppfullt med grejs.

När han började krypa/stå/gå lät vi allt vara som vanligt. Visst har han pillat på lite grejer, och det har han fått göra – under kontrollerade former he he. Har det varit något som är extra ömtåligt har vi sagt att nej, det där får man inte leka med. Och det har funkat.

 

När jag fluffat till något nytt område är det såklart lite extra spännande i kanske en dag, och då får han gå loss på grejerna. Vi plockar fram dem, leker med dem och avdramatiserar (blir såklart myyyyycket mer intressant att pilla på sånt man inte FÅR pilla på). Och sen är det bra, typ. Sen är han inte så intresserad längre.

Så dels tror jag på att avdramatisera grejerna – alltså låta kiddot leka med fluffet (medan man har koll som sagt och kan rädda ett eventuellt tapp i golvet eller så). Men framförallt så tror jag nog att tricket är att vi aldrig har plockat bort nåt, det har liksom alltid varit mycket grejer runt omkring Iggy. Vilket gör att han är van, och de blir inte så spännande.

Kommer vi hem till någon annan som har mycket saker framme är de superintressanta, så jag tror inte att Iggy saknar någon slags pet-gen. Jag tror mest på det där att han som sagt är uppväxt bland en rackarns massa bråte.

Idag slår vi på stora trumman, för idag är det premiär för Aftonbladet TV´s Älskade Unge Julspecial woop wooop! I det första programmet träffar programledar-Kajsa ÜBERBEGÅVADE Simon Zion (plus asfräsig fruga!) från Idol å snackar kids. Hon bjussar även på tillbakablickar från förlossningen med hennes minibebis Idde, julbakar med Ronnie från Hela Sverige Bakar och pratar med psykologen Malin Bergström. Och vi i Mammamaffian snackar loss om vikten av att KNIIIIIIIPA – och kniper på så gott vi kan framför tevekamerorna!

Spana in klippet ovan, och har ni missat tidigare avsnitt av Älskade Unge så hittas de HÄR!

Häromdagen skulle jag gå å fixa mina naglar (går och gör shellack typ varannan vecka). Den här gången hade jag ont om tid (story of my life va) och slank in på ett precis nyöppnat ställe där jag aldrig varit förut, men som nästan ligger granne med vår lya. Blev tilldelad en plats, och en nagelperson. Som var en man. Och snabbare än man kan säga KVINNOCHAUVINIST hade jag hunnit tänka både en och två och arton tankar i stil med att ”nääää, det här kommer inte bli bra – inte kan en MAN kirra mina naglar? Han kommer måla utanför, det här bådar inte gott!”.

Alltså – hur dum får man vara? Men så illa är det nog tyvärr ställt – att även om jag tycker att jag är en öppen person som försöker att inte döma, så gör jag det. Blixtsnabbt. Det intressanta var sen att denna snubbe gjorde det bästa nageljobbet någon någonsin har gjort på mig, på riktigt. Han målade HELA nageln, de flesta har annars en tendens att inte måla hela sidorna av nageln, då blir det ju tyvärr lite sån där melittafilter-effekt.

Naglarna är också suuuupertunna (brukar annars bli tjockare med shellack) och perfekt formade. Har ALDRIG fått så snyggt målade naglar, ever. Det tog sin lilla rara tid dock; att gå och göra shellack inklusive borttagning av det gamla lacket brukar ta omkring 30 minuter. Denna kille höll på i över 90 minuter. Hjälp. Men snyggt blev det som sagt.

Dessutom bjussade han mig på en övning i antistress, eftersom jag hade dåligt med tid när jag slank in på salongen men ju tänkte att ”äsch det här tar bara en halvtimme” – och sen blev jag fast där. Men jag intalade mig själv att världen ju inte skulle gå under för att jag fastnade i shellack-världen, det fick liksom gå bra ändå. Och det gjorde det ju. Planeten fanns kvar när jag steg ut på gatan igen. Phu.

Hursomhelst så fick den här händelsen mig att tänka på att:

1) Jag är en kvinnogris. Tyvärr. Att jag hann stanna upp i mina gristankar och reflektera över att de var just grisiga gör det hela något bättre, men inte bra.

2) Det är förmodligen PRECIS såhär det går till när män dömer kvinnor baserat enbart på deras könstillhörighet, en vidrig inblick att få.

Uschiamej.