Vanja Wikström

…för alla sjukt braiga tips och funderingar kring det här med läggningar. Skönt att höra att vi inte är de enda som inte har ett kiddo som slocknar på 10 sekunder, och grymt fint av er att dela med er av vad som funkar bäst för er del på läggningsfronten.

Vi ska nog dels prata med föris och se hur länge Iggy sover där. Vill givetvis inte att han ska tvingas att sova för lite, men man kan säkert prata med dem och se vad de tror är bra. Kanske hålla det till 1,5 timme? På föris är det ju också en massa andra barn som sover i samma rum, så där vet han ju liksom att det är det som förväntas av honom – och somnar typ omedelbums. Så är det ju inte hemma såklart. Tror även att det påverkar.

Sen finns det ju det där med att beteendet på föris inte nödvändigtvis går hand i hand med hur barn beter sig hemma. Pedagogerna på föris säger t ex att Iggy är ”SÅÅÅÅÅ BRAAAAA” på att sitta ner när de äter/mumsar frukt/mellis. Han e bäst på det av alla kidsen, tydligen. Springer inte runt med mat i munnen alltså. Hemma är han väl si och så med det, kan jag säga. Så att han sover som en stock och omedelbart på föris kan ju också ha att göra med att förutsättningarna är annorlunda. Hemma hos oss är han mera busig, typ. För att han kan.

Hursomhelst så måste nog den där kaninboken införskaffas. En del av er verkade tycka att den funkar bättre när barnet blivit lite äldre, men värt att testa redan nu tänker jag. Och sen får vi nog försöka hålla oss till EN plan och EN rutin. En av er skrev det så bra: eftersom han ju kan somna oavsett våra olika rutiner så innebär det ju faktiskt att han KAN somna under olika förutsättningar. Och att det ju är positivt. Så det handlar mer om att vi får ta å bestämma oss helt enkelt.

Sen funderade jag vidare på det där med om jag vill att Iggy ska kunna somna själv eller inte. Har ju alltid sagt att jag vill att vi ska kunna lägga honom och sen gå ut ur rummet så att han somnar själv. Men nu vet jag inte om jag vill det längre. Anledningen är att den senaste tiden när vi lagt oss i min säng (som står inne i hans rum), jag berättar saga och han somnar hos mig (sen lyfter jag över honom till hans säng) så har det varit så MYSIGT. Och eftersom Iggy inte är så gossig av sig när han är vaken, så har jag njutit så mycket av att ha honom liggandes i min famn. Så nu är jag inte så säker på att jag VILL att han ska somna själv. Är ni med? Mitt oerhörda gos-sug blir liksom lite tillfredsställt när jag får ligga bredvid honom och mysa tills han somnar. Men det kanske är att skjuta sig själv i foten inför framtiden? Och det är klart att det inte är lika mysigt när det tar 60 minuter. Gaaahhhh. Inte lätt det här.

Men eftersom jag nu njuter så mycket av att ändå ligga där i mörkret och få snika till mig lite gos, så kanske vi får bestämma oss för att det är vår rutin. Nedvarvning i soffan med nedsläckta lampor, sen saga i sängen tills hans somnar. Och då lyfta över. Samt kolla att han inte sover mer än 90 minuter på föris.

…eller så ska vi försöka få honom att somna själv. Gaaaaahhh! Ja men ni hör ju – veligheternas velighet. Pust. Och tack för alla råd. MVH veligaste mamman ever. Fortsättning följer.

Som jag ju nämnt förut är det inte alltid lätt att få allt 100% rätt på första försöket när man ska inreda. Så var fallet till exempel med den här spegeln.  Vi köpte den för några veckor sen, satte upp den och – gillade inte vad vi såg. Spegeln i sig är tokfin, men den blev bara FEL i vår hall.

Vi behövde nåt som smälte in mer, inte som tog en massa uppmärksamhet. Och tyvärr gjorde den här spegeln så att utrymmet helt plötsligt kändes mindre, nåt vi absolut ville undvika. Det lättaste hade varit att låta spegeln sitta kvar (för det ser ju ändå helt ok ut), men NEJ. Denna lya ska tamejtusan bli vår drömlya, då ska det inte finnas något som vi inte är nöjda med.

Så förra helgen letade vi upp en ny spegel som vi satte upp – och som kändes perfekt.

Tadaa! Den här vita raringen märks, men syns inte, om ni är med? Den smälter in mycket bättre, och vi är SÅ glada att vi orkade ta tag i vårt missnöje. Det är ju ändå lite bök att ratta om nåt som man borrat, pluggat och skruvat upp på väggen redan. Men men, det gick faktiskt ganska snabbt å enkelt när vi väl tog tag i det.

En före- och efterbild, så att ni kan jämföra. Håller ni med om att den vita blev bättre? Om det är någon som är sugen på bruna spegeln så kan jag glädja er med att jag kommer bloppa bort den inom kort. Vi hittar ingen riktigt bra plats för den här hemma dessvärre.

Som ni vet har vi äntligen fått fart på inredningsfronten igen, och nu är vi tillbaka på banan med det där att göra någonting varje dag som gör lyan finare. Så för några dagar sen tog vi tag i vår hall, och satte upp ett gäng tavlor. Så här blev det!

Har ju sagt det förut men det tål att sägas igen – just väggfasta prylar är ofta det som gör ett hem ett hem. Hyllor, tavlor å sånt. Som sitter FAST. Vilket betyder att man menar allvar, typ. Det var Niklas som pushade igenom att vi MÅSTE börja sätta upp tavlor nu (jag vill ju helst av allt mest fluffa och göra stilleben och köpa blommor he he), och jag är så tacksam att han gjorde det. Nu börjar det kännas som ett HEM det här, tack vare tavlorna.

Är jättenöjd med tavelkollaget vi fick till. Det tog ett par försök som ni kunde se på Snappis och även i bloggen, men det får det göra. Nästan omöjligt att pricka 100% rätt med en gång tycker jag, i alla fall när man ska göra såna här tavelväggar. Det som ser bra ut när det ligger upplagt bredvid varandra på golvet kanske inte alls känns tippetopp när det väl kommer upp på väggen. Men till slut fick vi till det!

Älskar att alla våra tavlor har en historia. Den här fantastiska illustrationen köpte jag på loppisen i Mauerpark i Berlin för ett år sen. Det är en sida ur en tysk läkarbok som visar hur illa det kan gå för ens stackars lever om man går för hårt åt flaskan. Så ljuvlig!

Det här printet är gjort av min systers otroligt begåvade kompis Sara, älskar det! Och ser ni strecket på mitten? Någon har liksom VIKT printet, vilket såklart är ett big fat no no. Men det är inte jag eller Niklas, nä det var faktiskt Malin Eklund (jupp The Sigge Eklunds wifey) som gjorde det. Hon fick med sig printet av misstag när hon var hemma hos oss och spelade in Gravid Vecka För Vecka (hon var projektledare för det), och lyckades vika ihop det i tron att det hörde till hennes anteckningar. Strecket kanske inte är supersnyggt, men jag tycker om att det gav printet ÄNNU en historia ha ha.

Alla tavlor är liksom pusselbitar från vårt liv. De är från loppisar i Berlin och Provence, någon är köpt på gatan i New York, en är tecknad av min systers kompis osv. Känns…mysigt att ha vår historia utströsslad på väggarna här i lyan.

Det här är väl den del som inte är hundra än. Jag vill hitta flera avlånga kuddar att luta mot väggen för att mjuka upp hallområdet lite. Men än så länge får den här solokudden duga.