…särskilt inte när man har barn. Jag utlovade ju en bildkavalkad från min å Jossans plåtningsdag i går, ett inlägg som jag skulle slänga upp ”när grodan tar sin lunchlur”. Well, det blev inte riktigt så. Det blev ingen lunchlur, det blev inget bloggande, det blev…kaos. Typ.
Gårdagen började toppmysigt, även om natten inte var den bästa med en groda som vaknade varje halvtimma. Men efter frukost slank vi ut till parken, vi gungade, vi gick och tittade på båtarna vid Slussen, vi gungade lite till, vi gick till Chokladfabriken och unnade oss varsin bit finchoklad (grodans hallontryffel slank ner utan problem kan jag meddela), och sen gick vi hem för att äta lunch – och sova. Då började kaoset.
Grodan ville inte äta, inte dricka, och var ledsen. När jag hämtade honom på föris på fredagen sa de att han varit lite ynklig på dagen och att de trodde att det var tänder på g för att han dreglade så mycket. Så det trodde jag med, och senast det var tänder som skulle fram blev det rätt trixigt och grodan blev typ sjuk. Som man ju kan bli av den där tandsprickningen.
Eftersom han sovit så dåligt på natten tänkte jag att ynkligheten också kunde bero på att han var trött, så vi försökte gå och sova. I två timmar försökte vi. På tusen olika sätt, men inget funkade. Till sist verkade det dock som att det snusades till, så jag tog tillfället i akt och la mig på soffan för att ta igen lite energi. Efter 30 sekunder vaknade Iggy, och då gav jag upp det där med att sova. Hade då en övertrött, uppjagad, superledsen liten liten groda som inte ville göra någonting och som uppenbarligen mådde väldigt dåligt. Jag var på bristningsgränsen efter en natt i princip helt utan sömn och sen en väldigt energikrävande dag. Och som tårta på marängen var jag – såklart – ensam.
Niklas var nämligen på en fest där han också sovit över, och jag skulle ratta på egen hand. Nemas problemas och väldigt mysigt att ha en helt egen dag, men när barnet blir toksjukt samtidigt så är det mindre mysigt och desto mer problemas.
När det var som värst i går upptäckte jag dessutom att Iggy hade blåsor i munnen, så jag skulle ta feber på honom – och då såg jag prickar på underbenen. Otroligt ohärligt såklart, så jag som inte hade velat störa Niklas på hans lediga dag (inte PK-uttryck jag vet men orkar inte väga orden på guldvåg just nu) fick nu nog och skickade iväg ett sms om att det vore bra om han kom hem. Planen var annars att han skulle komma hem rätt sent på kvällen och få ett helt dygn för sig själv, nåt som är viktigt.
Blev sjukt stressad av att ha ett otroligt missnöjt barn samtidigt som jag försökte googla på symptom, var trött som ett AS och kände att jag bränt av all min energi och lite till. Inte riktigt läge att blogga, som ni märker.
Hursomhelst så hade grodan ingen feber, och det jag lyckades googla fram på blåsor i munnen och prick-fronten verkade inte åka in till akuten-nödvändigt, så jag packade in grodan i vagnen och drog till ICA för att handla glass och fruktpåsar och sånt som han förhoppningsvis skulle kunna få i sig. Och när vi väl kom ut var det som om allt blev mycket bättre. Så efter ICA tog vi en prommis, och sen hängde vi ute på vår gård i typ en timma. Och då kändes Iggy mycket mycket bättre, var glad och typ sig själv.
Runt 17.30 kom Niklas, och då gick jag raka vägen in i sovrummet och sov till kl 19, tror jag somnade innan huvudet ens landade på kudden faktiskt. Niklas hade också gjort efterforskningar, och tillsammans kom vi fram till att Iggy förmodligen åkt på höstblåsor. (Pratade även med 1177 i dag som var av samma åsikt.) Och precis som med så många andra sjukdomar som små barn åker på är det inte så mycket mer att göra än att vänta på att kroppen själv läker ut det, och underlätta så mycket som det går under tiden.
Resten av kvällen spenderades i lite av ett töcken för oss båda. Grodan var toktrött och somnade ganska kvickt, jag var helt färdig efter denna sjukt intensiva dag, och Niklas var urfestad och trött av den anledningen. Så vi beställde hem indiskt, slafsade i oss det framför Så Mycket Bättre (HUR FAB att Kleerup är med?) och gick och la oss innan klockan ens slagit halv tio.
Vaknade i morse med ny energi och en groda som har ont i munnen och dreglar som en liten fontän, men som annars är på ganska gott humör. Så i dag känns allt sisådär tusen triljoner gånger bättre. Men alltså – när ens barn mår dåligt och man själv mår dåligt och är astrött utan någon möjlighet till avlastning – FINNS det nåt värre? Jag kan inte låta bli att tänka på alla ensamstående päron därute som rattar sånt här hela tiden. RESPEKT! …säger jag bara. Är lite för trött i kolan fortfarande för att plita ner nåt omfattande resonemang kring detta just nu, men jag tror ni förstår vad jag menar.
Okej, nu ska jag styra lite lunch, för i dag tar faktiskt grodan sin lunchlur. Pust.
