Vanja Wikström

Har precis bokat en resa till min mamma, i morgon bär det av för mig å Igster! Niklas stannar hemma. Anledningarna till resan är framförallt två. Dels har jag inte haft någon semester än, och att landa mjukt hos mamsen som är världens ivrigaste barnvakt (”En bajsblöja? Jag tar den så gärna!”) känns därför som en bra idé. Planen är att jag – trots att jag åker med grodan – kanske ska kunna få till lite Me Time. Vem vet? Jag kanske tillåmed hinner läsa en tidning! Lyssna på en podd eller ett sommarprat! Vem vet vad för mirakel som kan ske?

Anledning nummer två att vi åker (och att Niklas stannar hemma) är att vi måste få ordning på vår sömnsituation. Iggy och jag har ju sen ett par veckor tillbaka flyttat tillbaka in i sovrummet, och eftersom Iggy dels gör en del ljud på natten och dels vaknar minst ett par gånger (samt alltid kommer över till vår säng någonstans runt 04-rycket) har Niklas sömn blivit miserabel.

Som jag nämnt ungefär en miljard gånger tidigare har Niklas tyvärr enorma sömnproblem. För att han ens ska ha en chans att få en okej natt (”bra” nätter finns liksom inte i hans värld, tyvärr) så måste allt vara optimalt. Sängen måste vara extremt mjuk, temperaturen i såväl säng som rum måste vara perfekt, inget får vara i närheten av honom (vi har en extremt stor säng för att jag inte ska kunna riskera att nudda honom när vi sover) det måste vara beckmörkt – och dödstyst. Och det där med att inget får nudda samt att det ska vara dödstyst är omöjligt med ett barn i rummet och/eller ett barn i sängen.

Jag störs inte så farligt av Iggy, jag somnar om när han låter och jag tycker det är gosigt att känna hans lilla bebiskropp mot min i sängen. Men så har jag också superbra sömn. Kan sova hursomhelst, närsomhelst. En extrem lyx, har jag insett efter att jag träffade Niklas. En lyx jag (och många andra) ofta tar helt för given.

Men – eftersom det helt enkelt inte funkar för Niklas att ha Iggy i samma rum, så måste vi lösa det. Och lösningen är att Iggy måste börja sova i egen säng hela natten, och i eget rum.

Så – medan jag är hos mamma har Niklas i uppdrag att röja grodrummet (lyans sorgebarn för tillfället – allt skräp har hamnat där) och göra det till ett så bra barnrum han kan med vad vi har hemma för tillfället. Och när jag å Igster kommer tillbaka börjar vi med att sova i egen säng i eget rum. Nåt jag är livrädd för.

Hur ska det gå? Hur ska man göra? Är det ens möjligt? …undrar jag. Men. Vi har inget alternativ, så vi MÅSTE få till det på nåt sätt. SNÄLLA ge mig tips på hur sjuttsingen man gör sånt här, ni som gjort det och lyckats!

Har packat endast toksköna kläder och skor, och planen är att jag ska koppla av och koppla ur litegrann. Så eventuellt blir det lite mindre liv här i el bloggo de närmsta dagarna, men då vet ni vad det beror på. Äääälskar ju dock att ta bilder och skriva inlägg, så har iofs svårt att tro att det skulle bli SÅ mycket mindre bloggande. Men men, vi får se.

Färden går till Hova, en liten plats min mamma och hennes man flyttade till för tre år sen eftersom de tröttnat på Estocolmo. Där ska vi ta det sjukt lugnt, äta gott, låta grodan ränna runt som ett litet jehu (de har katter – Igster kommer bli SALIG) och ta några turer med kattmobilen (deras husbil, döpt till kattmobilen då kissarna för det mesta åker med när det vankas utflykt).

Två saker är också ALLTID med på listan när man kommer till mamma – cykla längs Göta Kanal och ränna runt på loppisar. Så det ska garanterat göras. Kommer bli mysigt! Är inte riktigt lika säker på att tre timmars tågåkande med el grodo i morgon kommer bli lika mysigt. Håller er uppdaterade via Instagram…

…var det i dag, och som vanligt hade jag å Josefin ASKUL när vi spelade in vår älskade podd! Den här gången körde vi ju ett fråge/svars-avsnitt, och eftersom vi hade fått in så sjukt mycket bra frågor känns det som att morgondagens avsnitt kommer bli FAB! Så tack alla ni som plitade ner era undringar. Vi blandade högt och lågt, djupt och ytligt. Blev en toppenmix kändes det som.

(Och nej – grodan gästade inte dagens avsnitt, men vi passade på att soffmysa lite när vi var klara med inspelningen. Kan säga att Josefins alla smycken var en MAJOR HIT för el grodo… #VandrandeLekplats)

Även denna gång kom jag å Josefin underfund med att vi är rätt lika på vissa plan. Vi skulle till exempel välja EXAKT samma produkt om vi bara fick använda en enda sminkgrej för resten av livet, och när Josefin hade svarat på vad som var hennes bästa respektive sämsta egenskap kunde jag inte tillägga så mycket – hon hade ju snott MITT svar liksom! Ha ha…

Som vanligt när det poddas loss ska allt också såklart dokumenteras för blogg å insta. Och det är alltid skojigt med metadata tycker jag. Misstänker att ni kommer se resultatet av denna ovanifrån-bild på Josefins blogg inom kort…

HUR söt?! Alltid fräsch som en liten bohemisk nyponros denna mänska.

Resultatet av dagens poddande kommer som vanligt i morgon. Hoppas ni gillar!

Den här blomman köpte jag i fredags som ett litet tecken på vår uppskattning för Iggys fantastiska sommarföris. Det var hans sista dag där, och trots att han bara gått i tre veckor så var det faktiskt ganska sorgligt att tänka sig att han (och vi) inte skulle komma tillbaks dit. För de har varit såna guldmänskor, de som jobbat där.

Innan jag fick barn måste jag erkänna att jag knappt givit de som jobbat på förskola en tanke. Men nu vet jag att de har ett av de viktigaste (om inte DET viktigaste!) yrkena vi har i vårt samhälle. Känslan från mitt håll att kunna lämna mitt barn till mänskor som får Iggy att känna sig trygg och omtyckt, ser till att han äter, sover, har färska blöjor är…OBESKRIVBAR. Mitt hjärta svämmar över av beundran, respekt och kärlek till er som jobbar på förskola. Ni gör MIG så otroligt trygg, glad och tacksam!

Att komma och hämta sitt barn, och se en glad liten lort som studsar runt eller sitter nöjt i någons famn (jag brukar alltid tjuvkika någon minut innan Iggy upptäcker mig, så mysigt att se hur han är när jag inte är med tycker jag), och sen mötas av fantastiska mänskor som berättar hur Iggys dag varit eller om han tyckt om att göra nåt särskilt, är ren och skär MAGI för ett föräldrahjärta.

Att se hur personalen interagerar med kidsen; värnar om dem, uppfostrar och utbildar är så oerhört oerhört fint. Så mycket kompetens! Jag har typ blivit knockad av hur bra samhällets småpersoner tas om hand, i alla fall på de två förisar som Iggy nu gått på.

Iggy har STORMTRIVTS på båda de förisar han nu gått på, och det är 100% personalens förtjänst. Jag känner mig som sagt så sjukt jäkla tacksam för att Iggy har fått lära känna de här mänskorna, att han fått ha dem i sina liv. Jag och min svägerska pratade om just detta i helgen på vår drömmiga lördag, och hon berättade hur en av förispedagogerna som haft mycket ansvar för hennes äldste son grät och grät och grät när han nu slutade i våras för att börja förskoleklass i höst. De hade fått ett så fint band, hade verkligen berikat varandras liv. Och hennes tacksamhet för att ha en sån mänska på sonens föris…ja – svårt att beskriva med ord.

Jag kände när vi satt och pratade om vilka HJÄLTAR förskolepersonal är, att jag ville skriva ett slags kärleksbrev till er. Jag vet ju att några av er blogoliner jobbar just på förskola, och jag hoppas verkligen ni förstår vilken insats ni gör, och vilken flod av tacksamma och rörda föräldrar och trygga barn ni lämnar efter er.

Det är svårt att uttrycka precis hur jag känner, för allt när det kommer till ens barn är SÅ STORT. Det är det viktigaste, finaste, mest fantastiska man har – och att någon ”okänd” engagerar sig i den största skatt man har här i livet…ja, det blir liksom obeskrivligt fint.

Jag hoppas att många föräldrar är duktiga på att ge er beröm och uppskattning. För hjältar är verkligen vad ni är. För så otroligt många fler än mig och Niklas. Det hoppas jag att ni vet. I love you!