Veckans LOTW (Läsarundring Of The Week) handlar om det här med barnvakt. Fick en fråga från en läsare som enligt egen utsago ”måste andas i papperspåse så fort jag ens tänker tanken på att lämna bort min tremånadersbebbe – någonsin”, och hon undrade hur jag och Niklas tänker kring detta.
Uppenbarligen tänker vi inte så lika på det planet he he, eftersom vi har haft flitigt med barnvakt sedan Iggy var två månader gammal. Jag hade bokat in en date night för mig och Niklas (läs om den här) redan innan förlossningen, just för att jag var rädd att vi inte skulle orka/vilja/hinna planera in mysiga parprylar när man precis blivit med bebis.
Eftersom vi alltid varit rätt bra på date nights, så tänkte jag att det var lika bra att boka in nåt så att vi inte huxflux glömde bort allt sånt, och skulle vi sen känna att vi inte var redo så kunde vi ju bara stanna hemma och bebisgossa istället. Men vi slank ut och hade det superhärligt, medan Igster rattades av sin mormor. Faktiskt så härligt att vi passade på att utnyttja den förtjusta mormodern även dagen därpå, som vi spontanspenderade på ett spa (läs om det här).
Vi tyckte inte att det var jobbigt att ha barnvakt första gången, och har inte tyckt det sen dess heller. Detta tror jag beror på två saker:
1) Vi är trygga med barnvakten
2) Vi är de vi är, och Iggy är den han är
För att få ihop våra liv har Iggy haft barnvakt tre dagar i veckan mellan kl 13-18 sen han var 9 månader. Det är en fantastisk tjej som heter Jossan som tar hand om honom. Jossans syster är barnvakt till Iggys kusin Ruben, och vi känner oss väldigt trygga med henne.
Övriga barnvakter har varit mormor, moster, farmor och morfar med fru. De känner vi oss toppentrygga med, och för oss är det också viktigt att Iggy får en fin relation till dem. För det är personer som vi älskar och som vi vill ska vara en självklar och nära del i Iggys liv.
Så att de är barnvakter med jämna mellanrum tycker vi känns som en win/win/win. De tycker om att umgås med Grodan, Grodan får en nära relation till dem, och jag och Niklas får bonusarna av ovan nämnda plus, samt att vi får umgås på egen hand.
Så, att känna sig trygg med barnvakten är såklart nåt som är tokviktigt. Men jag veeeeet, många har massor av fantastiska potentiella och villiga barnvakter omkring sig, men vill/vågar ändå inte använda sig av dem. Och det är där anledning nummer två till varför vi tycker det känns bra med att ha mycket barnvaktshjälp kommer in. Vi är de vi är, och Iggy är den han är.
Det är ju omöjligt att veta vilken sorts förälder man blir, innan man blir det. Det var just av den anledningen jag hade bokat in en date night redan Iggy hade kommit till världen. För om jag blev en sån som bara ville bebisgossa 24/7 och tyckte att barnvakt verkade superläskigt, så ville jag i alla fall påminna mig själv om att det fanns ett liv med skojiga vuxengrejer att göra som faktiskt fanns kvar därute.
Jag tyckte med facit i hand att det kändes mysigt med barnvakt så pass tidigt, men om man som förälder inte känner sig bekväm med att låta någon annan ratta ett slag – om datenighten spenderas med att konstant oroa sig över barnet/barnvakten – så blir det ju inte härligt för någon. Man får nog helt enkelt känna efter vad som funkar för en själv och för sitt barn.
För det viktiga att komma ihåg är såklart att man inte MÅSTE ha barnvakt, absolut inte. Man måste INGENTING. Det enda man MÅSTE är att göra det som känns bäst för sig själv och sitt barn. Och jag och Niklas har nog känt oss rätt avslappnade redan från början med att låta andra kompetenta mänskor ta hand om Iggy. Vad det beror på vet jag inte riktigt, skulle tippa att det till viss del är en personlighetsfråga, och till viss del en fråga om vad man fått för barn.
För det har jag absolut förstått – alla barn är små personligheter redan från dag 1, och vissa föräldrar känner på en gång att det inte är läge att lämna bort sin småtting. Att det helt enkelt inte funkar med deras personlighet. Och det tror jag nog inte man kan göra så mycket åt.
Vi har dock upplevt Iggy som en väldigt social varelse ända från start, och det har såklart underlättat det här med barnvakt.
Givetvis har han mammiga/pappiga perioder, men överlag har det alltid gått väldigt bra med honom och nya/andra mänskor än mamma och pappa. Hade vi märkt att han på något sätt inte mått bra av att vara med andra än mig och Niklas (och jupp, sånt märker man) så hade vi såklart slutat med barnvakter.
Men eftersom vi upplever att det går väldigt bra, så känns det bara som att han får en större familj och en större trygghetszon än bara mig och Niklas. Vi kommer såklart alltid vara högst på trygghetslistan, men det är ju inte dumt att ha ett fint gäng med härliga mänskor som kan ta de övriga topp-placeringarna, tänker jag.
Men. Sen är jag och Niklas lite VÄL avslappnade. Tycker vissa. Vi anlitade ju Nannyakuten en gång innan jul när vi VERKLIGEN BEHÖVDE gå ut för oss själva (JO – VÅRA behov är också viktiga). Läs om det här och här. Och då trillade den här kommentaren in:
Jag blev helt chockad nu. Hur tänker föräldrar som lämnar sina små i en främmande människas händer för att komma ut några timmar utan barn tillsammans. Är de verkligen så viktigt och finns de verkligen ingen person som barnet har kontakt med som kan ställa upp? För mig som förälder känns detta helt sjukt, ett sjukt och oansvarigt beteende där man sätter sitt eget behov som vuxen framför sitt barns. Att boka en främmande människa man aldrig träffat som barnvakt i så många timmar, hur vet man att den personen ger barnet trygghet och är snäll? De finns inget som säger att hon/han inte kan vara på ett sätt den halvtimmen ni sågs och på ett helt annat när ni lämnade hen själv med ert barn? Att du ens kan med att skriva ut de är ju bara de bevis på att du inte har alla hästar inne. Hoppas du får ett mammahjärta och lite moral i någon av dina paket imorgon.
Och jag kan förstå kvinnan som lämnade kommentaren. För henne (och säkert många fler) är en sån lösning helt otänkbar. Vilket för mig såklart är 100% okej. För hela prylen med att vara en schysst mänska tycker jag är att alla får göra på sitt sätt, efter sitt hjärta och sitt huvud, och så länge man inte skadar någon annan så brukar det bli bäst om alla får avgöra på egen hand vad som funkar bäst för dem.
För det är för mig den springande punkten – det här funkar FÖR OSS. Det kanske inte funkar FÖR ALLA, men det var heller inget jag påstod. Jag skrev i inlägget att det såklart är olika från familj till familj och från barn till barn hur man vill hantera frågan om barnvakt, och att lämna ovan kommentar är att fullkomligt idiotförklara mig och Niklas som föräldrar. Och det tycker jag är sisådär faktiskt.
Jag tänker inte försvara vårt val att anlita en professionell nanny för en kväll. Det gick hur bra som helst, och jag tror inte att Iggy kommer att få bestående men av att umgås 1,5 timme (i vaket tillstånd) med en supertrevlig och superproffsig tjej.
För på samma sätt som jag utgår från att andra gör det som de känner är bäst för sin familj, så uppskattar jag när folk förstår att vi gör det som är bäst för vår familj. Iggy är det finaste vi har, och vi skulle ALDRIG utsätta honom för något som inte kändes bra rakt igenom. Hade vi inte känt oss trygga med tjejen från Nannyakuten skulle vi stannat hemma.
Men att utmåla alla som anlitar professionella barnvakter som skurkar utan moral och hjärta tycker jag är direkt obehagligt. Och väldigt dömande. Hur gör då de som inte har släkt i samma stad? I samma land? Som inte har släkt alls? Kanske inte ens en kompis som känns okej som barnvakt?
Och hur blir det då med föris? Om man utgår ifrån att det inte går att lita på någon som man inte känt sen länge, så får ju även förskolan stryka på foten.
(Kan tillägga att Nannyakutens anställda är extremt kompetenta, välmeriterade och – kontrollerade. Dessutom utbildade på hjärt- lungräddning för små barn. Förmodligen minst lika meriterade att ta hand om barn som många som jobbar på förskola.)
Jag tycker detta kokar ner till det så kallade omdömet. I MIN värld så litar jag på MITT omdöme, både vad gäller professionella- och släkt/kompisbarnvakter. Och det är väl summan av kardemumman för hela inlägget egentligen – på barnvaktsfronten tycker jag att NI ska lita på ERT omdöme, och göra det som känns rätt för just er familj och just ert barn just nu.
Så tänker jag. Hur tänker ni?
