Vanja Wikström

Tack snälla fina ni för alla krya på er-önskningar till mig å Piggly, och all extra energi till stackars sömnlöse Niklas – det värmer våra hjärtan här i sjukstugan ska ni verkligen veta!

På tal om sjukstuga, så kan ni kika in i den i klippet ovan om ni vill. Kan varna för att det är en rörig satans sjukstuga. Vårt vanligtvis rätt välordnade hem ser nämligen numera ut som en knarkarkvart. Sånt som händer när all energi går åt att vara sjuk och/eller ta hand om sjuklingar.

Pedanten i mig tvångsskurar mina näthinnor varje natt för att försöka glömma bort hur för j*vligt det ser ut här hemma just nu. Gaaahhh.

Här hemma fortsätter sjukstugan. Grodan hade feber även i dag, och ett tag var han så slö att vi var på väg till akuten. Det var kämpigt att få i honom vatten och mat, och vi började bli oroliga på riktigt.

Det här är första gången vi ser Grodan sjuk, och det är vidrigt. Han har knappt någon röst kvar, och är bara så jäkla ynklig. Det känns nästan som att han är ett spädbarn igen, en minibebis.

 

Vi är vana vid en spänstig och sprattlande Piggly. Alltid på väg någonstans, och aldrig stilla i famnen en sekund.

Nu vill han vara i famnen precis hela tiden, och är slak som en vissen tulpan. Men! Han blev tack å lov bättre i eftermiddags efter en intensiv lur. Då fick han lite energi igen, agerade mer som sig själv och bjussade till och med på några söta smajls där de nya tänderna i överkäken skymtade fram.

Vi passade på att få i honom mat medan energin var uppe, och då blev han verkligen bättre. Febern hade sedan sjunkit till 38,7, så då jublade vi nästan av glädje att det i alla fall verkade gå åt rätt håll.

 

Man tycker så himla synd om honom bara. Han har aldrig varit sjuk förut, och förstår inte vad som händer. Det enda han vet är att han mår dåligt, och att han helt plötsligt inte har någon röst. Måste vara superläskigt, han vet ju inte att rösten kommer tillbaka.

Vi försöker ösa kärlek, närhet och mys över honom precis hela tiden, och hålla hans lilla humör uppe. Det verkar som att han (tyvärr) åkt på min grej, och den har varit rätt omtumlande för mig som ju är vuxen. Måste vara tokjobbigt för honom som är så liten. Han följer precis samma mönster som jag, och nu har han också börjar hosta (jag hostar ur mig lungorna dagarna i ända här).

Fy bubblan alltså, för att se sin unge sjuk. Hoppas verkligen att han är radikalt bättre i morgon.

Fy. Helvetes. Jäkla. Fan. Jupp, typ så (eller ännu värre egentligen, men vill inte lusa ner el bloggo med massa fula ord) har det känts de senaste dagarna. Det har varit (och är fortfarande till viss del) fullkomligt vidrigt. Faktiskt.

Jag kände att nåt inte stämde på nyårsdagen, men det var först på fredagen som det slog till på allvar. Sen var det tack å hej leverpastej, en enkelbiljett in i en febersnurra som hette duga i fyra dagar. Ont ont ont. Överallt överallt överallt.

39 graders feber gör ju att kroppen nästan slutar funka, känns det som i alla fall. Allt gör bara ont hela tiden, det är fullkomligt vidrigt och man vill bara krypa ur sitt eget skinn. Så jag har bara kunnat ligga och skaka på soffan i princip. Har varit sjukt snurrig också, knappt kunnat gå omkring.

Detta har inneburit att Niklas gjort ALLT. Rattat sjuk mamma, rattat liten baby och rattat sig själv. Inte det lättaste då Niklas ju har grava sömnproblem och en veckas ensamnätter (jag sover ju i vardagsrummet) med bebeloni = en vecka utan sömn.

Dessutom blev Grodan sjuk i förrgår, så då uppgraderades Niklas bebisrattande till sjuk och ledsen liten baby – PHU…! Ja hörrni, det här har faktiskt mest liknat ett maraton i vidrighet. För alla inblandade.

Hursom, nu börjar jag ÄNTLIGEN se ljuset i tunneln. I morse var den första dagen då jag vaknade och inte ville skjuta mig själv det första jag gjorde. Känns som att man är på väg åt rätt håll då liksom.

Grodan är däremot väldigt ynklig. I går hade han många febertoppar som kom och gick, och medan de höll på var det hemskt. Han ville (precis som jag) bara krypa ur sitt eget skinn, grät och grät och var allmänt miserabel. Hjärtat brister.

I dag har han varit lite bättre, men han har nästan ingen röst alls. Kan bara kraxa fram små hesa ynkepynk-ljud. Påminner om när vi var på BB och han inte fick i sig tillräckligt med mat, gick ner massa i vikt och skrek och skrek av hunger tills dess att han var alldeles hes. Hemskt.

Det enda positiva är att han är väldigt mysig – vill vara näranäranära hela tiden. Jag som ju bölat över att jag aldrig får gosa med min goda bebis får nu gosa hur mycket som helst. Alltid nåt!

Men det är läskigt att se sitt barn sjukt såhär, för oss är det första gången. Han är som en annan person. Precis som att jag beter mig annorlunda när jag blir sjuk, så gör ju han det också. Och det är så konstigt. Det här är liksom sjukversionen av Grodan.

Och hans vanligtvis så spänstiga hoppiga bebiskropp liknar numera mest ett mjukdjurs. Han är som en liten påse med gelé.

Typiskt nog så är det tre nya tänder på gång i överkäken som tajmar in denna sjuksession perfekt. Så det bättrar ju inte på saker och ting. Han dreglar som en tok, och kan inte suga på sin älskade napp eller knappt sina flaskor heller för att det gör så ont i munnen. Så i dag har vi puttat i honom vatten på sked. Min lilla stackars skatt.

Nu ligger han och sover, och jag hoppas innerligt att både han och Niklas får en okej natt. Niklas tar fortfarande Grodan på natten så att jag ska kunna sova och bli helt frisk. Otroligt skönt.

Jaha hörrni – jag tycker att man kan konstatera att 2015 har fått en riktigt värdelös start för vår del. Men! Vet ni vad som är bra med det? Jo – NU KAN DET TAMEJTUSAN BARA BLI BÄTTRE!