Vanja Wikström

I dag testade jag å Iggleton Babybjörnen för allra första gången. Vi hade tid hos BVC för enmånadskontroll i morse, och eftersom vi missat att skaffa barnvagnslås (har precis klickat hem det nu, borde komma på måndag) så kände jag att det var bättre att köra på bärsele den här gången.

Vårt BVC har nämligen varnat för att det gjorts räder i deras barnvagnsrum, där olåsta vagnar stulits. (Vem GÖR sånt? Inga stjärnor i himlen för den som stjäl från en barnfamilj, världen är fylld med märkligt folk…) Så vi körde på selen istället.

Och selen är definitivt en ny favvo – både jag å Piggly älskade den. Han somnade som en stock så fort jag puttade ner honom i den, och för min del kändes det sjukt smidigt att bara ha den och inte en hel vagn att röja runt med. Superskönt! Tokenkel att dra på sig var den också, tummen upp för bärsele helt klart!

Det kändes dock väldigt märkligt att helt plötsligt bära på Iggy igen, på nästan samma sätt som när han låg i magen. Först och främst kändes det sjukt tungt, och jag mindes helt plötsligt att de sista preggoveckorna ju kändes rätt kämpiga. Man var otymplig, osmidig och var tvungen att gå så satans låååångsamt. Den känslan försvann samma minut som Iggy kom ut, men nu fick jag en slags återblick till hur det var.

Fick också (märkligt nog) precis samma bäckenbottenkänningar som de sista preggoveckorna. Det liksom tryckte neråt fiffi eftersom Igster pressade på, och gjorde lite ont när man gick. Core-muskulaturen är ju såklart sämre än någonsin nu, och jag har inte varit en sån där duktig knipartjej, så kanske att det påverkar de där bäckebottenkänningarna..?

Hursom, så oavsett att det var lite tungt (vande mig dock snabbt när det gått ett litet tag) och jag fick preggokänningar, så var Babybjörnen helt fantastisk tycker jag. Kände mig så fri! Kommer definitivt använda den på kortare sträckor, eller om man kutar ut å gör nåt ärende.

Piggelini var dessutom utstyrd i en björndräkt idag – så det var liksom en babybjörn i en…Babybjörn. Himla gulligt.

På BVC imponerade vi med både finfin viktuppgång och ökning på längden. Sköterskan kollade också att Iggy kunde fästa blicken och stabilisera nacken. Han inledde dock med att spraya ner hela sköterskan + halva undersökningsrummet med kiss. Och sen kräktes han på henne också. Mamma fick skämmas och fara runt med tvättlappar för att svabba rent på alla möjliga och omöjliga ställen.

Men sen när vi pratade om leenden (sköterskan ville veta om vi sett något riktat leende ännu), så tittade han på henne och log som en sol huuur länge som helst. Så länge och så stort har han aldrig lett…! Och då blev sköterskan så rörd att hon började gråta. Då dog jag litegrann av all värme som sprängde i bröstet. Hur sött är det inte att denna kvinna (runt 55 år), som jobbat med barn i hela sitt liv och säkert sett tusentals bebisar le, faktiskt började gråta när Igster smajlade?

Lyckas man bli rörd sjuttitusende gången man får ett smajl från ett barn på sitt jobb, då blir jag så imponerad av hur fina, omtänksamma och dedikerade människor vi har turen att få bli omhändertagna av. Har sagt det förr, men jag säger det igen – omsorgen vi får i det här landet när man får barn är helt otrolig. Jag kommer betala min skatt med glädje i framtiden.

När mamma hälsade på oss på BB dagen efter att Iggy fötts, så hade hon med sig en så himla fin present. Ett handgjort silversmycke som gjorts på beställning efter hennes önskemål av en lokal silversmed där hon bor. Smycket föreställer Adam & Eva och anspelar på historien om den förbjudna frukten, som i vårt fall resulterade i Igster.

Det här brevet gav hon mig i samband med smycket, och jag tycker det är så otroligt fint. Dels är det så vackert skrivet, men det är också så typiskt min mamma – hon gör liksom alltid lite mer än vad någon skulle förvänta sig. Hon är den där personen som aldrig tycker att det är jobbigt att köra en till Arlanda (trots att flyget går 06.30), som säger att ”vi skippar väl julklapparna i år” bara för att sedan vara den som presenterar alla allra mest för att hon inte kan hålla sig (dessutom oftast med härliga hemgjorda och handgjorda saker) och som alltid, alltid alltid ger oss en massa kravlös kärlek. Så det är såklart hon som går och funderar ut en såhär omsorgsfullt uttänkt present.

Jag tycker att smycket är tokfint, på nåt lite hippieaktigt sätt. (Det kommer gifta sig mycket väl med min yetipäls!) Iggys födelsedatum står graverat på baksidan.

Mamma har alltid varit, och kommer alltid vara, min stora idol och inspirationskälla. Hon är så satans cool och slänger sig jämt och ständigt ut i en massa olika projekt, som hon på nåt vis alltid lyckas ro i land. Vare sig det är att chefa på tidningar, producera tv-program, leva som glaskonstnär eller starta ett musteri.

Hon har lärt mig att våga, genom att visa att det värsta som kan hända är…att det inte går precis som man tänkt sig. Och hur farligt är det då, egentligen? För när det värsta tänkbara inträffar, så är det faktiskt aldrig så farligt som man trodde att det skulle vara. Och man kirrar faktiskt det mesta.

Att gå genom livet utan att våga däremot, det känns både farligt, sorgligt och…satans tråkigt. Så tack mamma, för världens finaste smycke, och för att du är en så jäkla fräsig våghals.

…så håller jag på och tar kommandot över min kropp igen. Nu har det gått precis en månad sen förlossningen, och även om jag pytsat på mig smink varje dag (mår mycket bättre om jag slipper skrämmas halvt till döds av ett likblekt stackars ansikte varje gång jag passerar en spegel), så är det en hel del annat som liksom…fallerat. Har ju mest skrotat runt här hemma och inte direkt behövt imponera på någon, men nu känner jag att det är tamejtusan dags att få ordning på skutan igen.

Styrde därför upp naglarna häromdagen (orange med vita prickar, heja vardagsglädje!), och i går var det fötternas tur. Och i dag beväpnade jag mig med epilatorn i högsta hugg, och ryckte (bokstavligen) tag i min lurviga…situation. För det är inte bara min fuskpäls som rockar yeti-style, om vi säger så. Hursom, sakta men säkert så känner jag att jag börjar se ut som mig själv igen, och det känns väldigt skönt.

Det gäller att skapa lite motpoler till de mer oglammiga newmama-prylarna som läckande boobs, ständigt nerkräkt högeraxel och avslag (konstant mens i en månad gör inte direkt underverk för fräschetskänslan). Så just nu ligger vi lika; 3-3 liksom. Boobläckage/Kräk/Avslag VS Fräsigt prickiga naglar/Tjusiga fötter/Lena ben. Har iofs relativt nytvättat hår också, så eventuellt ligger glamfaktorn till och med liiiite före. Yes!