Vanja Wikström

För mig är inhandlandet av en ny almanacka varje år lite av en ritual. Jag känner liksom efter vad jag är sugen på på almanacksfronten, å sen ger jag mig ut å letar upp det. 2013 var ett rosa år från Ordning & Reda, men det var helt självklart att 2014 skulle bli….solgult. Det kändes i hela kroppen.

Tyvärr var detta solgula nåt som visade sig vara helt omöjligt att hitta vad almanackor beträffar. Letade som en tok i alla bokhandlar/prylbutiker/på nätet. Men nej, det erbjöds ingetingetinget som var just…solgult. Eller ens dassgult. Gult tycks inte vara modefärgen på almanackor i år, om vi säger så. Men! I mitt fanatiska googlande hittade jag till slut den här sjukt smarta sidan: personligalmanacka.se, och vips! …så var mitt problem löst. B

lev glad som ett barn när jag hittade sajten, den tillåter en att customize:a sin kalender hur sjutton man vill, och – jiiipppiiiieeee – äntliiiigen kunde jag kirra en SOLGUL almanacka! Ett stort rackarns VANJA – med utropstecken som grädde på det solgula moset – kände jag att jag skulle ha på framsidan. Känns liksom som att någon hejar lite härligt på mig varje gång jag ser den, som när man möter nån otippad mänska på stan.

Inuti kan man också välja precis hur man vill ha den vad gäller färger/planering/utseende. Man kan dessutom lägga in viktiga datum. Som till exempel…den 29/1. Såklart. 2014 kommer vara solgult, och satans rackarns jäkla episkt.

Niklas gick igenom sin telefon i går, för att radera onödigheter så att vi har så mycket utrymme som möjligt för Iggyrelaterade bilder och videor. Då hittade han denna brusiga filmsnutt. Det är en usel film såklart, togs egentligen bara för att testa Vine. Helt värdelös på alla sätt och vis. Om det inte vore för att vi lyckades ta den PRECIS samma dag som Igster hade börjat bakas.

Utan att bli för intim (eller what the hell, alla som läser den här bloggen vet väl iofs att man måste ligga för att styra upp en bebis) kan jag säga att vi hade haft en himla mysig morgon, och sen cyklat ner till Årstaviken för ett spontanbad. Det var en supervarm dag, så till och med en badkruka som jag (som tycker det är KALLTSOMSATAN att doppa sig om vattnet inte befinner sig i typ Costa Rica eller på Bali) var tvungen att hoppa i spat.

Det är så sjukt att sitta här och titta på de där brusiga bilderna så många månader senare, och ha två dagar kvar tills bebisen som skapades just den dagen ska komma ut och hälsa på oss.

På tal om att det är två dagar kvar tills dess att Iggy kommer – vi fick preciiiis reda på att filmteamet från ”Gravid vecka för vecka” fått tillstånd att filma kejsarsnittet. Så ni får följa med heeeeela vägen in i mål.

Näst sista magbilden! I alla fall med bebis i. Tänkte att vi fortsätter att bjussa på magbilder ett tag till efter Iggys ankomst, tycker själv att det ska bli väldigt spännande att se hur det kommer gå det där med att kommatillbakatillsigsjälvigen.

Undrar just om det är skillnad på hur snabbt magen ”går tillbaka” vid vaginal förlossning vs kejsarsnitt? Kanke tar längre tid om man snittats, eftersom det är en massa som måste läka ihop inuti magen? Ingen aning, vi får se helt enkelt.

Även om magen känns vääääldigt stor just nu, så tycker jag inte att den ser så himla stor ut. Jag trodde absolut att den skulle vara större, såhär i vecka 39 måste jag säga. Pratade med min barnmorska om det förra gången jag var där, och det är inte så att Iggy är en särskilt liten bebis. Av vad de kan se och mäta så ligger han strax under medelkurvan, men bara pyttelite.

Ska bli sjukt spännande att se hur lång han är och hur mycket han väger när han kommer ut. Tydligen har jag ”mycket plats” i min mage, och därför har den inte blivit större. Det var vad barnmorskan sa. Det kan också vara så att min mage faktiskt är stor, men att jag inte ser det. Har helt klart utvecklat en slags ”magblindhet”, och en ny kroppssyn. La ju upp den här bilden på Instagram i veckan:

Den är från förra sommaren, och när jag ser den tycker jag bara att jag ser så himla konstig ut. Vilken räka! Var e magen? Alla bilder jag ser på mig själv nu utan mage känns superunderliga. Jag tycker jag ser så lurig ut, nåt som saknas liksom.

På jobbet tyckte de att jag såg nästan obehaglig ut på den här bilden, ha ha. Men jag tror det beror på att de är precis lika vana som jag numera att jag är Fröken Köttbulle, så de tycker också att det känns knäppt att se mig utan magen. Hursomhelst så ska det bli spännande att börja se sig själv maglös snart.

Jag inser såklart att den inte direkt kommer försvinna som genom ett trollslag, men mindre kommer den garanterat att bli. Och som sagt, jag fortsätter med magbilderna även efter att Iggy flyttat ut, så ser vi vad som händer. Med både mage och kroppssyn.