Vanja Wikström

[youtube id=”m93EjC_5844″]
Fräsigt frukostbud (med flörtande budkille!) och skönt söndagshäng levereras i detta klipp!

Eftersom de här nostalgipicsen faller i sÃ¥ himla god jord (TACK för hejaropen, woop woop) sÃ¥ fortsätter jag mata pÃ¥ med fler. Planen var att jag skulle slänga ihop ett maffigt inlägg nu när grodan sov, men – SURPRISE – sÃ¥ fastnade jag big time bland alla gamla bilder (igen…) och har inte fÃ¥tt nÃ¥t annat vettigt gjort än att kopiera över en stooor drös till en ”Gammelpicsinlägg”-mapp. Den mapp som jag alltsÃ¥ ska göra nÃ¥t maffigt inlägg av. När jag INTE fastnar i tvÃ¥ timmar…

Hursomhelst – jag gör ett snabbinlägg och slänger upp den här gamla raringen! En annan maskeradbild. Denna gÃ¥ng frÃ¥n 2005 när Niklas styrde ut sig till Edward Scissorhands. SJUKT bra utklädnad tycker jag, och givetvis är allt ihopknÃ¥pat pÃ¥ egen hand.

När den här bilden togs hade vi varit tillsammans i ungefär tre mÃ¥nader, och jag tyckte att Niklas var det snyggaste jag nÃ¥gonsin sett. Dessutom var han intressant, härlig och smart. Ett sÃ¥nt rackarns kap alltsÃ¥. Och när han levererade en sÃ¥n här outfit pÃ¥ maskeraden (Johnny Depp har dessutom alltid varit min…eehhhh…favvohunk), ja men dÃ¥ fick han bÃ¥de MVG, guldstjärna och plus i kanten av mig. *swoon*

Eftersom era ord är min lag och det verkade som att ni tyckte det var skoj med gammelpics, så ska jag styra upp ett saftigt nostalgiinlägg, promise! Denna helg är dock rätt fullsmockad, så har inte hunnit vara en sådär väldans duktig bloggare. Men lovar att jag ska kirra nåt snaskigt inom kort.

Tills dess får ni hålla till godo med denna, ehhhhh, pärla. Skulle tippa att jag är omkring 17, 18 år på den här bilden. Då frilansade jag för tidningen OKEJ, och den här bilden togs i deras fotostudio. Har för mig att det var nåt slags vinstpaket som skulle plåtas (nåt man kunde vinna i tidningen), och jag hoppade in som stand in för de fräsiga vinsterna medan ljuset ställdes in.

Vet inte om jag nämnt det förut här i bloggen, men jag jobbade som frilansjournalist i nästan tio år när jag var yngre. Från omkring 15-25 så skrev jag artiklar och texter på löpande band till alla möjliga uppdragsgivare. Det var inget jag planerade, eller ens var särskilt sugen på, men att skriva har alltid varit lätt för mig så hux flux hade det blivit någon slags karriär.

Detta var ju under mina musik-år, så att frilansa passade perfekt. Då kunde jag jobba hemifrån och disponera min tid som jag ville, bara texterna lämnades i tid. Ett grymt bra sätt att tjäna stålars medan jag grejade på med musiken som ju var mitt huvudfokus.

Oj oj oj vad detta känns länge sen dock. Som ett annat liv. Och det är ju lite fint faktiskt; att man liksom får prova på olika liv, under sin tid på den här planeten. Frippan ser dock rätt lik ut den jag har i dag. Men ungefär där tar nog likheterna med dagens Vanja slut, tror jag.

Jag undrar hur det skulle vara att snickesnacka med tjejen på bilden. Hade jag sagt att hon skulle kränga amningsbhar istället för att resa jorden runt och vara popstjärna hade hon nog gett mig en rak höger. Eller gapskrattat. Att INTE bli musiker fanns inte på kartan i hennes huvud. Ett öde värre än döden. Jag hade nog blivit lite irriterad på hennes självsäkerhet på musikfronten, men kanske också lite impad faktiskt.  Hon var sjukt målmedveten den där bruttan.

Om dagens Vanja hade sagt att ”Jo, men jag är superduperlycklig – trots att jag inte skriver lÃ¥tar och spelar för folk. Oroa dig inte!” – sÃ¥ hade hon absolut inte trott mig. Hade jag sagt att det fanns en liten Iggy med i bilden hade hon inte trott pÃ¥ det heller, för barn fanns inte pÃ¥ kartan. Hon var extremt ointresserad av kids, och tveksam till att det nÃ¥gonsin skulle bli nÃ¥gra sÃ¥na för hennes del. Hade jag sagt att Iggys pappa var ett riktigt rackarns snyggo med brunt lockigt hÃ¥r och mörka ögon, hade hon dock jublat. En mörklockig man med bruna ögon hade alltid stÃ¥tt högst upp pÃ¥ önskelistan.

Meningen ”Vi bor pÃ¥ Söder och hänger jämt runt Nytorget” hade hon dock fnyst Ã¥t. Kanske skrattat litegrann, men absolut INTE trott pÃ¥. Efter ett par Ã¥r pÃ¥ estetisk linje pÃ¥ Södra Latin (nÃ¥t av det mest söder-aktiga som finns) var hon nämligen innerligt trött pÃ¥ bohemiska djupingar, trassliga hÃ¥r, fransar och hipsters. Tjejen pÃ¥ bilden ville aldrig mer se ett second hand-plagg, och var pÃ¥ god väg att skaffa NK-kort. NÃ¥t hon senare gjorde, och där det inhandlades allehanda dyrgripar under en riktig spenderarbyxe-period. Frilanseriet var lukrativt och hon tjänade pengar som gräs. (Ni som lyssnar pÃ¥ podden – det var under denna period min 9000-kronorspäls införskaffades. Den som hänger pÃ¥ min vind, med prislappen kvar.) Södermalm kändes konstlat, artsy fartsy och Inte Som Hemma. Hemma var Vasastan; där slapp man rökelselukten och de tillgjorda konstnärssjälarna som gjorde allt för att verka sÃ¥ svÃ¥ra som möjligt.

SÃ¥ att jag nu älskar Söder, är mamma och INTE jobbar som popstar känns väldigt lÃ¥ngt ifrÃ¥n tjejen pÃ¥ bilden. Men det ser jag som ett gott tecken. Hade jag känt att jag var i princip samma person med samma Ã¥sikter och mÃ¥l som jag hade för 20 Ã¥r sen sÃ¥ hade jag blivit mörkrädd. För det är ju det här livet gÃ¥r ut pÃ¥ – utveckling. SÃ¥ jag är glad att vi inte är sÃ¥ lika, jag och Vanja 17 Ã¥r.

Ps – Det är väl ingen som skvallrar för mode-Jossan att jag hade vita tubsockor i pjucksen va?