Vanja Wikström

(FörlÃ¥t för putslustig rubbe, men kunde inte lÃ¥ta bli…) Gillar ju som sagt att vi nu äntligen börjar fÃ¥ upp tavlor här i lyan, och för nÃ¥gon dag sen hittade även vÃ¥rt fräsiga familjeporträtt hem! Känns mysigt att ha fÃ¥tt upp det, och det kändes klockrent att sätta det pÃ¥ den här lilla väggen. Där kan det trona ensamt, och fÃ¥ all fokus.

Jag gav det till Niklas i födelsedagspresent förra året, och illustrationen är gjord av en begåvad kompis som heter Irica. Svårt med familjeporträtt tycker jag. Det är liksom mysigt att ha ett, men vääääldigt lätt att det blir cheesy å lökigt. Men det här är ju FAB, och nåt man blir glad av att se varje dag tycker jag.

Eftersom det:

1) Förmodligen kommer vara någon som undrar i kommentarsfältet var man hittar Irica som gjort den fina illustrationen
2) Känns gött i hela själen att få ge lite extremt välförtjänt PR till en sjukt begåvad och härlig mänska

…sÃ¥ kan jag tala om att för den som är sugen pÃ¥ att se mer av Iricas TOKFINA illustrationer (hon har precis gjort en fantaaaastiskt fin namntavla, bra presenttips!) sÃ¥ gör ni det här!

…för alla sjukt braiga tips och funderingar kring det här med läggningar. Skönt att höra att vi inte är de enda som inte har ett kiddo som slocknar pÃ¥ 10 sekunder, och grymt fint av er att dela med er av vad som funkar bäst för er del pÃ¥ läggningsfronten.

Vi ska nog dels prata med föris och se hur länge Iggy sover där. Vill givetvis inte att han ska tvingas att sova för lite, men man kan säkert prata med dem och se vad de tror är bra. Kanske hÃ¥lla det till 1,5 timme? PÃ¥ föris är det ju ocksÃ¥ en massa andra barn som sover i samma rum, sÃ¥ där vet han ju liksom att det är det som förväntas av honom – och somnar typ omedelbums. SÃ¥ är det ju inte hemma sÃ¥klart. Tror även att det pÃ¥verkar.

Sen finns det ju det där med att beteendet pÃ¥ föris inte nödvändigtvis gÃ¥r hand i hand med hur barn beter sig hemma. Pedagogerna pÃ¥ föris säger t ex att Iggy är ”SÅÅÅÅÅ BRAAAAA” pÃ¥ att sitta ner när de äter/mumsar frukt/mellis. Han e bäst pÃ¥ det av alla kidsen, tydligen. Springer inte runt med mat i munnen alltsÃ¥. Hemma är han väl si och sÃ¥ med det, kan jag säga. SÃ¥ att han sover som en stock och omedelbart pÃ¥ föris kan ju ocksÃ¥ ha att göra med att förutsättningarna är annorlunda. Hemma hos oss är han mera busig, typ. För att han kan.

Hursomhelst så måste nog den där kaninboken införskaffas. En del av er verkade tycka att den funkar bättre när barnet blivit lite äldre, men värt att testa redan nu tänker jag. Och sen får vi nog försöka hålla oss till EN plan och EN rutin. En av er skrev det så bra: eftersom han ju kan somna oavsett våra olika rutiner så innebär det ju faktiskt att han KAN somna under olika förutsättningar. Och att det ju är positivt. Så det handlar mer om att vi får ta å bestämma oss helt enkelt.

Sen funderade jag vidare på det där med om jag vill att Iggy ska kunna somna själv eller inte. Har ju alltid sagt att jag vill att vi ska kunna lägga honom och sen gå ut ur rummet så att han somnar själv. Men nu vet jag inte om jag vill det längre. Anledningen är att den senaste tiden när vi lagt oss i min säng (som står inne i hans rum), jag berättar saga och han somnar hos mig (sen lyfter jag över honom till hans säng) så har det varit så MYSIGT. Och eftersom Iggy inte är så gossig av sig när han är vaken, så har jag njutit så mycket av att ha honom liggandes i min famn. Så nu är jag inte så säker på att jag VILL att han ska somna själv. Är ni med? Mitt oerhörda gos-sug blir liksom lite tillfredsställt när jag får ligga bredvid honom och mysa tills han somnar. Men det kanske är att skjuta sig själv i foten inför framtiden? Och det är klart att det inte är lika mysigt när det tar 60 minuter. Gaaahhhh. Inte lätt det här.

Men eftersom jag nu njuter så mycket av att ändå ligga där i mörkret och få snika till mig lite gos, så kanske vi får bestämma oss för att det är vår rutin. Nedvarvning i soffan med nedsläckta lampor, sen saga i sängen tills hans somnar. Och då lyfta över. Samt kolla att han inte sover mer än 90 minuter på föris.

…eller sÃ¥ ska vi försöka fÃ¥ honom att somna själv. Gaaaaahhh! Ja men ni hör ju – veligheternas velighet. Pust. Och tack för alla rÃ¥d. MVH veligaste mamman ever. Fortsättning följer.

Som jag ju nämnt förut är det inte alltid lätt att fÃ¥ allt 100% rätt pÃ¥ första försöket när man ska inreda. SÃ¥ var fallet till exempel med den här spegeln.  Vi köpte den för nÃ¥gra veckor sen, satte upp den och – gillade inte vad vi sÃ¥g. Spegeln i sig är tokfin, men den blev bara FEL i vÃ¥r hall.

Vi behövde nåt som smälte in mer, inte som tog en massa uppmärksamhet. Och tyvärr gjorde den här spegeln så att utrymmet helt plötsligt kändes mindre, nåt vi absolut ville undvika. Det lättaste hade varit att låta spegeln sitta kvar (för det ser ju ändå helt ok ut), men NEJ. Denna lya ska tamejtusan bli vår drömlya, då ska det inte finnas något som vi inte är nöjda med.

SÃ¥ förra helgen letade vi upp en ny spegel som vi satte upp – och som kändes perfekt.

Tadaa! Den här vita raringen märks, men syns inte, om ni är med? Den smälter in mycket bättre, och vi är SÅ glada att vi orkade ta tag i vårt missnöje. Det är ju ändå lite bök att ratta om nåt som man borrat, pluggat och skruvat upp på väggen redan. Men men, det gick faktiskt ganska snabbt å enkelt när vi väl tog tag i det.

En före- och efterbild, så att ni kan jämföra. Håller ni med om att den vita blev bättre? Om det är någon som är sugen på bruna spegeln så kan jag glädja er med att jag kommer bloppa bort den inom kort. Vi hittar ingen riktigt bra plats för den här hemma dessvärre.