Vanja Wikström

Nu är det dags för ännu en inredningsbomb här på el bloggo! Som ni vet har jag ju bloppat bort det mesta av våra gamla möbler, och mitt antika klädskåp har ersatts av denna sprillans nya å vita byrå (kommer från Ikea, heter Malm) + en klädhäst. Känns SÅ bra! Var så otroligt sugen på en totalförändring på den här fronten, och känner nu att jag fått till det jag ville. Woop woop! Tänkte därför att ni också skulle få se hur det har blivit, hoppas ni gillart!

Tanken är att tavlorna och spegeln ska upp på väggen, men än så länge får de nöja sig med att stå på byrån. Min plan är att jag ska stå här och sätta på mig smycken, slänga en blick i spegeln och tycka att jag ser lite extra fräsig ut. Den här ytan ska göra mig GLAD och ge pepp! Nu ska ni få en lite närmre kik:

På byrån har jag samlat ett gäng illustrationer och tavlor som betyder mycket för mig, tänker att de ska ge inspo och pepp.

Det här är liksom ”min” plats i sovrummet, och jag tycker det blev SÅ mysigt! Härligt ocksÃ¥ att Hasse hittade hem pÃ¥ kanten. Fick honom i födelsedagspresent när jag fyllde 25 – som ett skämt. Men tji fick mina tjejpolare som trodde att jag skulle garva och sen slänga denna raring. Hasse kan vara den mest älskade födelsedagspresent jag nÃ¥gonsin fÃ¥tt. SÃ¥här 12 Ã¥r senare är han fortfarande en av mina favoritsaker…EVER.

Känns så otroligt skönt att vårt hem nu börjar ta form på allvar. Efter allt slitigt grundjobb med att få fason på väggar, tak och golv kan vi nu bara fokusera på FLUFFET. Och det ääääälskar ju jag som ni vet! Hoppas ni också tycker att det här blev fint.

Ps – Har en känsla av att nÃ¥gra kommer vilja veta var jag fÃ¥tt tag pÃ¥ ananasen i glas och mässing, den kommer ifrÃ¥n Indiska!

Livet alltså. Det är ett jäkligt skojigt fenomen. Nåt av det roligaste med det (tycker jag) är hur saker och ting går i cykler och berör varandra. Ibland separerade av årtionden, men beröringspunkten finns likväl där.

Som bilden ovan till exempel. Den är tagen 2007. Jag är 29 Ã¥r, och har varit tillsammans med Niklas i tvÃ¥ Ã¥r. Det är han som stÃ¥r bakom kameran, och det spännande med just den här bilden är att den är tagen pÃ¥ cykelkarusellen i Nytorgets lekpark. Samma cykelkarusell som Iggy nu Ã¥ker pÃ¥ – vÃ¥rt BARN som vi har producerat tillsammans.

Tänk om jag hade vetat det den där februarikvällen när denna bild togs – om Ã¥tta Ã¥r kommer mitt och Niklas gemensamma kiddo leka pÃ¥ exakt samma plats, sitta pÃ¥ exakt samma karusell. Spännande beröringspunkt.

Eller som den här bilden. Jag slank in i mitt eget bloggarkiv och läste lite om förra årets Berlinresa som jag gjorde med min pappa, min syster och min bror. Hittade denna Dagens Momspo som var en av de första bilderna vi tog när vi landat i stan. Och inser att den är tagen på EXAKT samma ställe som jag befann mig på nyligen när jag svischade fram å tillbaks till Berlin över dagen. EXAKT!

Ni som sett klippet pÃ¥ YouTube kanske känner igen er – för nÃ¥gra veckor sen stod jag alltsÃ¥ pÃ¥ preciiiiiis samma plats och tittade pÃ¥ den magiskt snygga kyrkan ni ser bakom mig. Kände absolut inte igen mig när jag var där, det var först när jag sÃ¥g den här bilden som jag fattade att jag lyckats bestiga exakt samma kvadratmeter mark de tvÃ¥ gÃ¥nger jag varit i Berlin.

Tänk om jag vetat det när jag stod där 2014 – att jag ett Ã¥r senare skulle bli ditsvischad över dagen, för att min blogg växt sig sÃ¥ pass stor att ett företag tyckte det var värt att betala för att flyga dit mig för ett event? Spännande beröringspunkt.

[youtube id=”gaSCc5ITAbQ”]

Eller som den här (extremt korta men o sÃ¥ ljuva) videon. Som musikfanatiker lusläste jag alla LP-omslag (jupp, det var LP som gällde när jag var kiddo #gammelgädda) och sen cd-booklets frÃ¥n första till sista bokstaven. Jag kunde namnen pÃ¥ ALLA musiker, producenter, mastrare och mixare som varit inblandade i mina favoritartisters plattor. Ett av namnen var Bob Clearmountain. En legendarisk mänska som mixat David Bowies Let´s Dance-platta, och Bruce Springsteens Born In The USA. Han har ocksÃ¥ strösslat sitt magiska glitter över The Cure, The Corrs, Tori Amos, Robbie Williams, Sheryl Crow, Toto…ja, en jäkla massa fräsi fräsi-mänskor helt enkelt.

Och sen blev det sÃ¥ att han mixade MIN PLATTA. Jupp. Han gjorde det till och med till ett lägre pris än vanligt, eftersom han verkligen gillade lÃ¥tarna. Bananas. I kubik. Jag fick honom att spela in denna korta hälsning ovan sÃ¥ att jag skulle ha pÃ¥ film att detta vansinniga faktiskt hände. Tänk om jag hade vetat detta när jag lÃ¥g och lusläste skivomslag som elvaÃ¥ring – att BOB FUCKING CLEARMOUNTAIN skulle mixa MIN platta? Jag hade typ dött. Rackarns spännande beröringspunkt.

SÃ¥nt här händer hela tiden, pÃ¥ i det stora och i det lilla. Och det är just precis sÃ¥nt här som gör livet sÃ¥ otroligt spännande – och som bevisar gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng att man aldrig aldrig ALDRIG vet vad för spännande saker som ligger i ens framtid.

Mobilen avslöjar att den här bilden inte är pinfärsk. Nope, den är tagen för nästan exakt sex år sen. I Paris. På en av mina favorititalienare. I 11:e arrondissemanget. Samma arrondissemang (arrondissemang är alltså de områden som staden Paris är uppdelade i) som konsertlokalen Bataclan ligger i. Bataclan som var en av måltavlorna för veckans fruktansvärda terroristdåd.

När jag gick in på Facebook i går möttes jag av en lång lista på de av mina vänner och bekanta som är bosatta i Paris som hade markerat sig som säkra. Otroligt obehagligt att se. Dels för att jag var orolig att någon av dem skulle vara skadad, dels för att en sån typ av lista ens ska behövas. Jag fick verkligen känslan av att världen befinner sig i krig. Och det gör den ju, ständigt. Dessvärre.

Människans oförmåga att förlåta och glömma orsakar gång på gång på gång fruktansvärda saker, och ibland känns det bara hopplöst. Hur ska det sluta, liksom?

Som ni vet har ju jag spenderat väldigt mycket tid i Paris. Mitt skivbolag låg där, och alla de jag jobbade närmast med på musikfronten bodde/bor där. Bilden ovan är tagen på en av mina otaliga resor till denna fantastiska stad, på en kväll i oktober 2009 som jag spenderade med att unna mig en härlig tallrik antipasti och ett gott glas rött på en av mina favoritställen.

Middagen åt jag på egen hand, som så många andra gånger när jag var i Paris. Jag jobbade eller hade möten på dagarna, och kvällarna tyckte jag nästan alltid bäst om att spendera för mig själv. Då behövde jag inte prestera för någon, inte övertyga någon om min förträfflighet. Jag kunde bara vara. Och jag ÄLSKADE dessa solokvist-kvällar. Att sitta och reflektera över allt det galna jag fick vara med om, i sällskap av ett glas rött och god mat. Himmelriket.

Det var länge sen jag var i Paris nu, flera år sen. Men fortfarande känns det som att jag har ett alldeles särskilt band till den stan. Och kanske framförallt till dess musikliv. Därför berörde det mig extra illa att ett av terrorattentaten skett i en konsertlokal. Istället för att under en kväll få njuta av nåt man berörs av, får man fly i skräck. Eller ännu värre, inte hinna fly alls. Så vidrigt.

Världen stÃ¥r i brand och det känns för jävligt. Givetvis är det inte bara Paris som brinner; lÃ¥gorna slukar offer i alla delar av världen, hela tiden. Och givetvis ska vi uppmärksamma alla som pÃ¥verkas av människans oförmÃ¥ga att förlÃ¥ta. Men framförallt ska vi vara väldigt noga med en sak nu – och det är nÃ¥got som vi ALLA kan göra. Och det är att INTE släppa in rädslan som kommer som ett brev pÃ¥ posten efter sÃ¥na här händelser. För med rädslan kommer misstänksamheten, med misstänksamheten kommer hatet. Och med hatet kommer ännu mera bränder.

Det är inte hat som är motsatsen till kärlek, det är rädsla. Rädsla står för allt ont som sker i den här världen, och släpper vi in den i våra system har vi förlorat. Att släppa in rädslan i sitt system kan vara att börja titta snett på de som ser annorlunda ut på gatan. Att inte ge mänskor en chans. Eller att överväga om inte Sverigedemokraterna kan erbjuda nåt slags skydd i och med sin politik ändå (nej nej och åter NEJ).

Rädslan är det som gör att vår värld brinner just nu, släpp inte in den. Snälla.