…det är verkligen, verkligen inte lätt. NÃ¥gra av er som kommenterat pÃ¥ mitt förra inlägg ser inte alls det jag ser i de kommentarerna som jag publicerade. Andra förstÃ¥r precis vad jag menar. Otroligt intressant tycker jag, och givetvis nÃ¥t som innebär en tankeställare.
Kommentarernas avsändare har själv gÃ¥tt in och svarat pÃ¥ mitt inlägg. Hon har skrivit ett välformulerat, vettigt och tankeväckande svar – och jag är enormt glad att hon tog sig tid att göra det. Diskussion och utbyte tycker jag om, och jag har inga problem att ändra Ã¥sikt eller synvinkel om nÃ¥gon har en mer genomtänkt tanke än jag. Tvärtom – det är ju sÃ¥ man utvecklas.
Ingen annan än kommentarslämnaren själv vet ju vad som var syftet med de frÃ¥gor som hon ville väcka. Det enda jag vet är hur det kändes i magen att läsa dem, gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng. Men det är givetvis MIN tolkning – utifrÃ¥n ett skrivet, platt ord som ger utrymme för allt och inget. Och häri ligger problematiken.
Ett klassiskt sätt att missuppfatta varandra är ju att skriva saker, istället för att säga dem ansikte mot ansikte. När man enbart ser nÃ¥got i skrift försvinner det som sÃ¥klart faktiskt ingÃ¥r i det som sägs – men som nu blir osynligt. Ansiktsuttryck, gester, kroppsprÃ¥k, tonalitet och melodisprÃ¥k – ALLT som gör att man tillsammans med det som sägs faktiskt FÃRSTÃ
R det som sägs. Detta tror jag att alla som någonsin fått ett mail eller ett sms kan relatera till.
Hade jag och kommentarslämnaren suttit pÃ¥ ett fik tillsammans, sippat pÃ¥ varsin cappo och snickesnackat sÃ¥ hade hon kanske kunnat säga exakt det som stod i kommentarerna – utan att jag pÃ¥ nÃ¥got sätt tog illa upp. För dÃ¥ hade jag fÃ¥tt hela paketet, och förstÃ¥tt pÃ¥ riktigt. SÃ¥ jag är absolut öppen för att jag missuppfattat henne till 100% – och dÃ¥ vill jag verkligen be om ursäkt.
Vi uttrycker oss mycket olika, och har olika trösklar och uppfattningar för vad som känns ok att skriva till nÃ¥gon annan. Men Ã¥terigen – nyckelordet är att SKRIVA. Jag tolkar in MIN världsbild i det skrivna ord som ju kommer frÃ¥n HENNES världsbild, utan möjlighet att se och uppleva de tillhörande nyanserna. SvÃ¥rt.
Hursomhelst så känner jag att det här är väldigt viktigt att prata om. Men det känns lite som att så länge kommentarsfält består av skrivna ord istället för videoklipp, så kommer den här problematiken alltid kvarstå. Och jag vet inte riktigt vad man kan göra åt det?
En bloggvärld där folk inte vÃ¥gar kritisera den som bloggar känns inte som ett särskilt lyckat alternativ. Framförallt inte med tanke pÃ¥ att jag är övertygad om att de flesta bloggare sätter kontakten med sina läsare som antingen nummer ett eller möjligtvis nummer tvÃ¥ pÃ¥ listan över vad som gör det intressant för dem att dela med sig av sina liv. SÃ¥ är det i alla fall för mig. Utan er – ingen blogg.
Och jag vill att ni ska veta att jag fÃ¥r ut MINST lika mycket av er, som ni fÃ¥r ut av mig. Har sagt det förr men säger det gärna igen; jag har sen länge tappat räkningen pÃ¥ hur mÃ¥nga smarta tips och intressanta resonemang som ni har berikat mitt liv med sen jag började blogga för tvÃ¥ Ã¥r sen. Jag vill aldrig ha ett liv där jag INTE bloggar, just pÃ¥ grund av utbytet med er. En bloggvärld utan kommentarer (sÃ¥väl positiva som ”negativa”) är ingen bloggvärld för mig.
Förmodligen är det hundra gÃ¥nger lättare för mig att rättvist tolka ”negativa” (knepigt uttryck, men jag hoppas ni förstÃ¥r vad jag menar) kommentarer som är formulerade pÃ¥ ett sätt som jag kan känna igen mig i (och därmed läsa in min egen världsbild i) – och pÃ¥ sÃ¥ sätt verkligen FÃRSTÃ
vad kommentarslämnaren menar. Men alla kan ju såklart inte uttrycka sig på precis det sätt som är lättast för mig att förstå. Och oavsett hur mycket jag övar på att ha ett öppet sinne och vara objektiv, så kommer jag aldrig kunna utesluta min världsbild ur min egen hjärna när jag läser något, utan möjlighet att få tillgång till personens melodi- och kroppsspråk.
Pust. SvÃ¥rt det här, som sagt. Ãnskar att jag hade kunnat avsluta det här inlägget med en härlig punchline, och knyta ihop säcken med nÃ¥got förträffligt insiktsfullt – men det kan jag inte. Det är FÃR svÃ¥rt. Tycker jag i alla fall. Vad tycker ni?
