Eftersom det var FULL RACKARNS RULLE i går hann jag inte med någon #TBT, så det får bli en #FBF istället. Så här har ni mig, under inspelningen av min platta. Trummandes! För yes, jag kan faktiskt spela lite trummor. Med betoning på LITE dock. Slagverk var nämligen mitt bi-instrument när jag gick i gymnasiet.
Efter högstadiet (jag gick på en musikskola som heter Adolf Fredriks Musikklasser) var mitt mål att komma in på Södra Latins musiklinje. På den tiden (1993/1994) var det den enda musikutbildningen som fanns på gymnasienivå som var bra. Rytmus hade preciiiiis dragit igång, men det var inte så många som ville söka den skolan eftersom den var så nystartad och ingen visste om den skulle vara bra eller inte. Men Södra Latin var legendarisk, den har fostrat säkert 70% av de skådespelare, konstnärer och musiker vi har i det här landet. Där ville man gå. Så även jag.
Jag var LIVRÃDD när det var dags att söka. Det var omfattande prov för att komma in, och konkurrensen var benhÃ¥rd. Det var nationell intagning, vilket innebar att man kunde söka till Södra Latin var man än bodde i Sverige. SÃ¥ det var hundratals sökanden till varje klass, och i varje klass togs det in kanske fem sÃ¥ngare. Gaaaahhh.
Jag visste att jag var bra pÃ¥ att sjunga, men en del av intagningsproven gick ut pÃ¥ musikteori – nÃ¥t jag var (och är!) USEL pÃ¥. SÃ¥ intagningsprocessen var sÃ¥ sabla svettig, och Ã¥ngesten över att inte komma in pÃ¥ drömskolan enorm. Men. Det gick! Halleluja, när jag fick brevet hem där det stod svart pÃ¥ vitt att jag var en av de lyckliga som fick börja pÃ¥ yrkesmusikerlinjen skrek jag rätt ut av lycka. Att komma in pÃ¥ just den skolan och just den linjen var sÃ¥ enormt viktigt, glädjen visste inga gränser.
Men. PÃ¥ Södra Latin krävde de att man hade ytterligare ett instrument utöver det man kommit in pÃ¥, som i mitt fall var rösten. Och eftersom jag spelat trummor en kort tid i mellanstadiet (jag ville egentligen spela piano, men det ville ”alla”, och trumläraren tyckte det var sÃ¥ kul att en tjej hade sökt slagverk sÃ¥ han tog sig an mig med glädje) sÃ¥ valde jag slagverk. Och det var sÃ¥ JÃKLA KUL!
Tack vare mitt mellanstadietrummande valde jag slagverk som bi-instrument på Södra, och fick spela trummor varje vecka på lektionstid. Jag har till och med spelat på legendariska jazzklubben Fasching här i Estocolmo när vi hade elevkonsert där. Då var jag väl kanske 17 bast, och jag minns att det var något slags bossanova-komp.
Har dock knappt spelat alls sen jag gick ut gymnasiet 1997, och pÃ¥ bilden ovan sitter jag mest Ã¥ plojar i en studio. Det som spelades där hamnade INTE pÃ¥ plattan kan man lugnt säga ha ha. SÃ¥ min slagverkskarriär är väl rätt vilande, och den kommer nog aldrig bubbla upp igen tror jag. Däremot lever mitt intresse för slagverk kvar – jag är TOKfascinerad och kan lätt fastna en timme framför trumsolon pÃ¥ YouTube.
Hade en pojkvän en gÃ¥ng som var begÃ¥vad trummis, och jag tvingade honom alltid att spelaspelaspela sÃ¥ jag kunde tittatittatitta. Behövdes liksom inget annat instrument, är en person tillräckligt duktig räcker det bra med bara ett trumset. ÃLSKAR slagverk! Lite besatt faktiskt.
Hmmm, kanske ska slinka över till YouTube och spana in lite solon…? #cravings
Ni vet ju att jag hÃ¥ller pÃ¥ att bygga upp en smyckesgarderob i silver, och nu har jag hittat en ny All Time Fave pÃ¥ ringfronten – denna fantastiskt fina stjärnring frÃ¥n Dyrberg Kern!
Jag tycker den är MAGISK, och den har suttit som fastvuxen på mitt vänstra långfinger sen jag såg den första gången. En smart grej med den är, att OM jag skulle tröttna på den kan man lätt skruva av stjärnan och köpa en ny sten/dekoration att sätta på ringen. Superfiffigt! Men jag tror att stjärnan is here to stay. Den perfekta långfingerringen!
