Kanske den mest magiska platsen på hela jorden

Okej raraste blogoliner, nu ska ni få kanske världens bästa Balitips, dags att bokmärka igen alltså! I går kväll fick vi nämligen uppleva något helt magiskt. Komplett omöjligt att fånga på bild (särskilt eftersom stämningen var så privat att det liksom inte var läge att springa runt å plåta), men ni får helt enkelt take my word for it: kommer ni någonsin till Bali, så MÅSTE ni besöka Bali Dacha i Ubud. Ni MÅSTE! Okej?
Det var Niklas bror Charlie som på en lurig efterfest någonstans hade fått tips om detta fantastiska ställe. I går eftermiddag begav vi oss dit, och efter att ha kört på minimala vägar en kvart utanför Ubud så kom vi fram till en liiiiten parkering. Så liten, att vår bil faktiskt blev påkörd och lite smått kvaddad (baklyktorna rök), då en annan bil som inte hade 100% koll på hur man vänder på en minimal väg körde in i vår chaufför. Det är alltså inte platsen för stora turistbussar, som ni förstår.
Från parkeringen slank vi ner på en stig in i djungeln, och gick längs floden som ni ser ovan. Vansinnesvackert!
Grodan (som ÄNTLIGEN blivit frisk!) var taggad till tusen på äventyr.
Att gå längs floden i djungeln var så himla, himla fint. Och spännande!
Efter ett tag kom vi fram till en liten stig. Den ledde fram till Bali Dacha, som alltså är ett galet magiskt hus som ägs av en privatperson. Men han öppnar upp sitt hem på onsdagar och söndagar, och för en liten peng (cirkus en hundring) får man sen hänga i hans galet coola djungelhus; basta, bada, mysa och äta. Helt fantastiskt.
Som sagt var det inte riktigt läge att gå loss med kameran, för det hela kändes väldigt intimt och privat. Men några pics tog jag i alla fall.
Jag pratade en stund med ägaren, och han berättade att de byggt på huset i 20 år. Och det märks. Det var detaljer ÖVERALLT. SÅ mycket att titta på, och så sjukt fint.
Huset var liksom byggt för häng, och runtomkring det fanns det massor av små vackra ställen i djungeln där man kunde mysa. Det var kojor uppe i träden, det var stora gungor utspridda lite varstans, det var tält med kuddar och vacker belysning, det var svävande små minihus som hängde i palmerna som man kunde klättra in i. Ja, det var som att komma till Alice i Underlandet, fast Djungelboksversionen, typ.
Att vara på Bali Dacha kändes lite som att vara medlem i en hemlig klubb. Man fick skriva upp sitt namn på en lista vid dörren, och sen fick man en sarong. På ena sidan av huset fanns en oerhört vacker spaanläggning (fast Alice i Djungelbokslandet-versionen, så långt ifrån hotellkänsla man kunde komma typ), och där hade ägaren byggt en bastu. Man klädde om, och slank in i bastun. Den var liiiiten, så huxflux satt man väldans nära främmande mänskor från alla möjliga olika länder, och delade både samtal och en enormt fin upplevelse.
Efter bastun slank vi genom en stig i djungeln till en pool som de hade byggt. Poolen bestod av flodvatten, så hela tiden rann det in färskt, svalt vatten. Poolen var byggd helt i småsten, och galet fin. Dessutom fylld med blomblad i olika färger, så när man simmade omkring gjorde man det omgiven av blommor. Ja, ni förstår – det var helt magiskt.
När man svalkat sig nog kunde man gå och hänga i de olika gungorna, kojorna eller övriga myshörnorna som fanns utspridda lite varstans. Där bjöds det på vattenmelon och te. Det fanns också färsk, uppskuren aloe vera att smörja in kroppen med för de som ville.
Mänskorna som var där var väldigt spännande. Det var både män och kvinnor, äldre och yngre – och några kids. Det alla hade gemensamt var att de kändes som ganska fräsiga världsmedborgare, fast yogi style. Typ. Väldigt bohemiskt, avslappnat – och coolt. De få bilder jag knäppte togs dock precis när vi kom, och då var vi nästan ensamna där. Så inga av de fräsiga mänskorna fastnade på bild.
När man hade chillat klart efter bastun och badet kunde man slinka tillbaka upp till huset. Där spelades löjligt bra musik, och man kunde röka vattenpipa, köpa hemgjorda kakor eller mat.
Vi spenderade resten av kvällen där, och bara njöt av detta magiska ställe. Vi köpte mat, hängde runt och bara TOKNJÖT. Musiken blandades med alla ljuden från djungeln, stämningen var magisk och man ville bara fortsätta vara där för alltid, typ.
ÄLSKADE att det var andra kids där, och det att det till och med fanns en leklåda för ungarna att roa sig med. Men egentligen var huset i sig nog, SÅ mycket att titta på (bara att gå på toaletten var en upplevelse), och SÅ härligt att bara hänga.
Tyckte också att det kändes grymt att känslan på stället liksom var att ”alla får plats”. Att komma till ett megafräsigt bastuställe mitt ute i djungeln med enbart partysugna 23-åriga snubbar hade inte känts helt bekvämt för min del, men blandningen på folk var verkligen total. Då blir ju också stämningen alltid som bäst, tycker jag.
Huset var extremt personligt – och quirky. På en garderobsdörr fanns en skylt som löd: ”Step inside for an adventure”. Var extremt sugen, men kände att det äventyret nog får vänta tills dess att jag är där utan Igster. För tillbaka ska jag, det är nåt som är säkert.
Tycker det är så magiskt att denna ryss fick för sig att börja bygga det här otroliga stället för 20 år sen, och nu bjuder in mänskor att få ta del av det. Med jämna mellanrum har de livesessions där med musiker, och jag skulle tippa att de har lite yogaprylar för sig också.
Det var en liksom mystisk yogastämning på Bali Dacha, och man blev väldans nyfiken på mänskorna som var där. En såg ut som en rysk prinsessa, någon annan som en brittisk rockstjärna, en tredje var helt vitklädd, bar någon slags märklig huvudbonad och gick omkring och brände sandelträ. Ja, en rackarns många intressanta typer helt enkelt.
Efter att vi stannat på middag somnade Iggy, och vi hängde kvar ett tag till och bara njöt. Kanske det märkligaste – och mest fantastiska – ställe jag någonsin varit på. Helt klart en upplevelse, och ett minne för livet. Jag tror att det sitter måååååånga spännande stories i väggarna på Bali Dacha…
Känner när jag tittar på bilderna jag tog att det blir helt omöjligt att förmedla det vi var med om. Och det kanske är lika bra, för Bali Dacha ska upplevas irl. Så hörrni – kommer ni till Bali så får ni faktiskt LOVA mig att ta er dit. Kan vara det bästa tipset jag någonsin kommer att ge er!
Tryck gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!

Läs en intervju med mig vettja!

Jag har fått äran att vara Veckans Blogg här på Blogg.se, så slink in å läs en intervju med mig vettja! Jag svarar bland annat på frågan ”Berätta tre saker om dig som de flesta inte känner till?”.
Ja, ni hör ju – OLIDLIGT spännande,MÅSTE läsas! Det gör ni här!
Tryck gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!

En dag i Ubud

I går spenderade jag och mamma några timmar tillsammans i Ubud, och vi hade det SÅ mysigt! Vi inledde med lunch på en restaurang som vår magiskt braiga chaufför Cornelius rekommenderade. Det var ett ställe vi aldrig hade slunkit in på själva tror jag, och det var heller inga västerlänningar alls där – vilket såklart gjorde att det kändes än mer genuint.
Vi tog varsin Bintang (öl) och njöt av den vackra utsikten mot risfälten.
Jag hade på mig två av shoppingfynden från gårdagens repa i Seminyak; hittade den perfekta läderväskan med fransar – och ett par Ray Ban med orange spegelglas. Eller – Play Ban kanske man ska säga, äkta Ray Ban brukar ju kosta mer än 60 pix. 
Mamma beställde revbensspjäll och jag kyckling. Det var en grillrestaurang och köttet var SÅ mört. Och såsen SÅ smarrig!
Efter lunchen slank vi runt i Ubud. Älskade denna butik!
Provade ett par shorts med flamingos, men de var en smula för korta tyvärr. Gillar ju att bjussa, men inte på mina skinkor.
När vi gick runt på gatorna i Ubud såg vi denna fantastiskt vackra öppning – och kunde INTE låta bli att slinka in.
Innanför dörren träffade vi på den här rackaren. Ståtlig fågel, eller hur? Vi såg också en enormt stor fladdermus, den fick jag dock ingen bild på. Spännande trädgårdsdjur, liksom.
Jag hade på mig mina avklippta jeansshorts, ett linne från Kapp Ahls barnavdelning (man ska inte underskatta att kolla in på barnavdelningen då och då) och min nya fina fransväska.
I Ubud hittade jag världens vackraste blad som såg ut som fjädrar…
…och ytterligare en silverring (den på pekfingret). Så kär i mina Balismycken!
Innan det var dags att möta upp resten av vårat resegäng tog vi en…
…cappopaus. Och en halvtimmas…
…fotmassage. Sen hoppade vi in i Cornelius bil igen, joinade övriga Balicrewet och åkte till värdens kanske mest magiska plats där vi spenderade resten av eftermiddagen och kvällen. Det får ni höra om i nästa inlägg!
Tryck gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!